Jag har inga barn, så jag förstår förstås inte hur det är att vara förälder. Möjligen misstolkar jag dessutom det jag ser när jag ser hur vänner med barn delar på ansvaret. Precis som när det gäller hushållets maktstrukturer så tycks det mig som att även om båda föräldrarna tar hand om barnen så är det kvinnan som avgör vad som är rätt och fel. Om kvinnan är borta en kväll så lämnar hon instruktioner om kläder, mat och annat som rör barnen och dessutom slår hon en signal hem någon gång under kvällen och kontrollerar att mannen har gjort på rätt sätt och inte glömt bort någonting.

Drivkraften bakom kvinnans kontroll är förstås en välvilja och en önskan om barnens bästa men resultatet blir ett vidmakthållande av en maktstruktur som definierar barnen som en kvinnlig domän, en domän som mannen förväntas träda in i på kvinnans villkor.

Förra lördagen sände SVT2 en repris på reportaget Män kan amma som tidigare har visats i programmet Faktum. Det enkla men ack så fascinerande budskapet är precis det som titeln säger. Tydligen har män tillräckligt med bröstkörtelvävnad för att kunna försörja ett barn och mjölkproduktionen lär kunna komma igång på mindre än två veckor.

Att mannen och kvinnan skulle turas om att amma tycker jag är en spännande tanke. Det skulle kanske kunna vara ett sätt att slippa den känsla av utanförskap som många män verkar känna under tiden efter förlossningen. Det skulle kanske också kunna skapa ett tätare band mellan en far och hans barn och kanske fler män skulle ta ut hela sin pappaledighet? Men det som kittlar mig mest är en undran om det kan motverka det som gör barn till en kvinnlig domän? Mannen är ju då med i leken redan från början.