Jag har läst lite om utvecklingspsykologi, en disciplin som ligger i gränslandet mellan religionspsykologi, kognitiv psykologi och personlighetspsykologi, och som försöker dela in människans liv i olika stadier. Framför allt är det tiden fram till vuxen ålder som har studerats, men det finns även försök att beskriva vuxenåren, trots att det verkar vara en betydligt svårare uppgift.

Den dansk-tysk-amerikanske psykoanalytikern Erik H Eriksson delar in vuxenlivet i tre faser, var och en med sin egen konflikt. Den första, från 19 till 30 år, kännetecknas av motsatsparet närhet-isolering. Samtidigt som den unga människan måste lära sig att stå på egna ben behöver hon också lära sig att komma andra nära för att inte bli ensam.

Åren mellan 30 och 50 menar Eriksson kännetecknas av konflikten mellan generativitet och stagnation. Den medelålders människan skapar och ger, bland annat i rollen som förälder och vägledare för egna och andras barn. Samtidigt hamnar hon i alltmer invanda hjulspår och livsleda.

Tiden efter 50 är enligt Eriksson en kamp mellan å ena sidan integritet och insikt om att man har spelat en meningsfull roll i ett större historiskt sammanhang och å andra sidan den förtvivlan man kan känna om man inte lyckas acceptera livets begränsningar.

Även den amerikanske psykologen Daniel Levinson delar upp den vuxna människans liv i tre stadier. Istället för konflikter pratar Levinson om nya utvecklingsmål som tar form under var och en av faserna. Under tidig vuxen ålder, från 22 till 45 år, strävar människan efter social och känslomässig självständighet. Genom att skaffa sig ett eget boende, välja yrke, göra karriär, hitta en plats i samhället, gå in i nära relationer, bilda familj och fostra barn identifieras viktiga livsmål som man försöker uppnå.

Medelåldern, från 46 till 65 år, beskriver Levinson som en tid då man trots en försämrad hälsa kan leva ett rikt och meningsfullt liv, men övergången dit betraktar han som en kris då man ser tillbaka på sitt liv. Man jämför gamla drömmar med hur det blev och grundläggande värderingar ifrågasätts; Vad drevs av sådant som man inte längre tycker är viktigt?

Under ålderdomen, tiden efter 65 år, menar Levinson att man alltmer upptäcker sina fysiska begränsningar men förutsatt att man under medelåldern har skapat sig en fast moralisk och andlig grund att stå på djupnar livsvisdomen och det perspektiv som ger en känsla av samhörighet med tidigare generationer börjar klarna.

När jag började läsa om Eriksson, Levinson och utvecklingspsykologins försök att beskriva den vuxna människans liv var jag nyfiken på om det fanns vägledning att finna. Jag har ju varken slagit mig till ro med fru och barn eller valt en karriär som gett mig en trygg position i arbetslivet.

Är detta med en plats i tillvaron något jag aktivt bör leta efter? Är det kanske en beskrivning av det jag just nu gör? Eller är det fel av mig att använda utvecklingspsykologi på mig själv som enskild individ? Kanske beskriver den bara trender och statistiska samband? Vad som kommer naturligt för många behöver ju inte vara det som är bäst för mig.