Jag har gett mig ut i nätdejtingvärlden och läser mängder av kontaktannonser. Den senaste veckan har jag läst över 1100 presentationer, skrivna av kvinnor i åldrarna 30 till 40.
Förvånansvärt många verkar ha en fatalistisk och passiv inställning till dejting och kärlek. De väntar på att den rätte ska dyka upp i deras liv, eller som i det här fallet, segla in på deras sida och ta dem med storm. De har inte reflekterat över vad det är som gör att de får fjärilar i magen eller om några andra egenskaper skulle kunna vara viktiga hos en partner. Allt handlar om kemi och händer det så händer det.
De flesta som har passerat 30 har dock börjat inse att det krävs något mer än bara fjärilar i magen för att en relation ska fungera i längden. Ord som trogen, ärlig, trygg och självständig används för att beskriva den de söker. Kvinnor som passerat 35 efterlyser dessutom ofta män som kan kommunicera och vet vad de vill.
Att listan över krav på vilka inre och yttre egenskaper som en partner ska ha blir längre och längre med stigande ålder är antagligen ett resultat av ökad livserfarenhet; Med några längre relationer i bagaget går det att peka på sådant som kan ställa till med problem. Jag tror också att det vittnar om ökad självkänsla och insikt om att de förtjänar något bra.
Nästa steg, som jag har sett hos några enstaka kvinnor som närmar sig 40, är väldigt intressant. Listan över krav försvinner och istället letar de efter någon som liksom de själva vill vara sårbar med en nära vän. Fokus flyttas bort från partnern till en insikt om att den enda chans man har att få det man söker finns i att lära känna och våga uttrycka sig själv, i ord och handling, som den man verkligen är, med alla sina fel och brister.
Antagligen ser jag detta mönster just därför att jag har gjort samma vandring det senaste året. Genom att läsa vad alla dessa kvinnor tänker har jag nu lyckats sätta ord på min egen färd.