Det finns en teori inom psykologi och sociologi som på engelska går under namnet locus of control theory. Enligt teorin tänker människor, ofta omedvetet, olika på var kontrollen för det som händer i deras liv ligger. En person med ett externt locus of control placerar kontrollen utanför sig och en person med ett internt locus of control placerar den inom sig.

Om en student med ett externt locus of control får bra betyg tänker han eller hon antagligen att det var tur eller att läraren bedömde till studentens fördel. Någon med ett internt locus of control skulle istället tänka att det beror på den egna skickligheten eller studieinsatsen. Eftersom människor med ett internt locus of control tenderar att belöna sig själva mer än vad de med ett externt locus gör, är dessa människor ofta mycket motiverade och högpresterande.

Båda typer av människor riskerar att känna negativa känslor. Den som tror att allt ligger utom ens egen kontroll känner ofta hopplöshet och vanmakt. Den som tror att allt kan påverkas blir lätt frustrerad när det i praktiken inte går eller fylls av skuldkänslor över att det inte gick som tänkt. Den stora visdomen verkar alltså vara att skilja mellan det som kan kontrolleras och det som man inte har någon kontroll över.

När jag nu än en gång har besök i mitt liv av en kvinna som försöker kontrollera mig, inser jag att dessa kvinnor inte är så olika mig själv. Vi har alla ett internt locus of control och är starkt motiverade, oavsett om det gäller studier eller arbete. Samtidigt har jag mycket lättare än dessa kvinnor att acceptera att andra människor tycker och tänker som de gör. De få gånger jag har försökt manipulera andra har varit i marknadsföringssyfte i kärlekens affärer, något jag inte är särskilt stolt över.