Världen är full av missionärer. Då tänker jag inte bara på den religiösa sorten utan också på kvinnan i snabbköpskön som försöker lära kassörskan att ta i med hårdhandskar mot snattare, mannen på bussen som efter att ha givit plats åt den gamle med käpp uppfostrar ungdomarna som inte ställde sig upp och kollegan som talar om för mig att jag kommer att ångra mig om jag inte blir docent. Själv undrar jag vad det är som säger att kassörskan inte mår bättre av att inte reta sig på snattare, om skuldbeläggning verkligen är det bästa sättet att motivera ungdomar och varför jag inte mår bättre av att släppa taget om docenturen?

När jag tänker på missionärerna blir jag ibland lite irriterad. Jag känner inte att de respekterar och accepterar när de bemöter mig och andra med antagandet att de vet vad som är bäst för oss. Samtidigt inser jag att de menar väl och att en förklaring till missionerandet kan vara en bristande förmåga att se vilka reaktioner det väcker. Knepigare är det med han som använder utilitaristiska argument och medvetet offrar individen för allmännyttan. Det vet jag faktiskt inte hur jag ska förhålla mig till.