De senaste dagarna har jag funderat över konsten att inte vara ihop och jag har gått igenom några av mina erfarenheter. Låt mig dock först ge en lista av ord som många använder när de beskriver vad det innebär att vara ihop med någon:

  1. en
  2. sex
  3. förälskelse
  4. kärlek
  5. närhet

Med kvinnan som visade mig himmel och helvete hade jag i perioder allt detta utom det första; Hon hade också sex med andra och kanske var det ett sätt för henne att försäkra sig om att hon inte var ihop med någon och därmed att undvika att lova något som hon inte ville lova?

Kort därefter umgicks jag med en kvinna som just hade flyttat isär med sin pojkvän i ett försök att rädda deras relation. För henne var jag inte heller den enda och dessutom hade vi inte sex, även om vi pratade om det och njöt av ömsesidig åtrå. Det som var avgörande för henne var dock att hon menade att det inte var kärlek. Därmed var vi inte ihop och hon var inte otrogen med mig.

Jag tänker också på en kvinna som jag dansade mycket med under en tid. Vi hade väldigt roligt tillsammans och som jag ser det hade vi allt som krävs för att vara ihop, även om vi inte hade sex med varandra. När jag föreslog att vi skulle inkludera även det i vår relation blev hon så sårad att hon vara mycket nära att säga upp vår bekantskap. För henne var det avsaknaden av sex som gjorde att vi inte var ihop. Därmed slapp hon röra vid allt det jobbiga som hon hade varit med om i ett tidigare förhållande.

Listan över intrikata balansgångar kan göras lång. Principen verkar vara att man genom att utesluta något försäkrar sig om att man inte är ihop. Vad som ska uteslutas beror på vem man pratar med. Jag respekterar deras val men har tyckt att det har varit synd. Jag inser att det är mononormen som ställer till med problem, det vill säga hur vi tänker på kärleksrelationer. Tänk om definitionen på att vara ihop hade varit att man skrev ett kontrakt? Då hade vi kunnat utesluta det istället för att begränsa och förringa våra relationer. I den bästa av världar vore vi inte begränsade av sociala konstruktioner, men nu är det som det är.

Om jag följer Anna Kåvers råd om att acceptera min upplevelse som den är, vad får det för konsekvenser? Svaret är egentligen självklart: Jag slutar söka en enda relation som ska bära alla mina förhoppningar och bygger istället ett nätverk av relationer som tillsammans fyller mina behov av sex, kärlek och närhet.

Det är dags att börja leva efter vad jag tror på; Uppdelningen av relationer i vänskaps- och kärleksrelationer stjälper mer än vad den hjälper. Istället för att leta efter någon som passar in i en vision vill jag vid varje nytt möte fråga vad just den relationen kan ge. Förhoppningsvis är det en väg till en mer nyanserad bild av relationer.

Tärningen är kastad.