april 2007

en vän som har valt mig

Jag har fått en ny klätterkompis. Hon är attraktiv och trevlig och vi har riktigt kul tillsammans, både när vi klättrar och när vi pladdrar på om allt möjligt däremellan. Jag njuter av hennes sällskap och hon verkar njuta av mitt och inte minst av att få min uppmärksamhet. Nu har hon pojkvän, så jag tillåter mig bara att känna och inte att vilja. Eftersom hon har valt någon annan så väljer jag också bort henne. Men hon är duktig på att klättra och vi fungerar bra tillsammans. Som klätterkompis har hon valt mig lika mycket som jag har valt henne, och det är mycket värt.

Jag tror faktiskt att jag till slut börjar lära mig att fokusera på vad en kvinna vill och väljer, istället för hennes kroppsspråk och de signaler som vittnar om förtjusning eller attraktion. Inte så sällan verkar det senare handla om en längtan efter bekräftelse och en önskan om att få känna sig speciell, och inte nödvändigtvis en vilja att mötas på lika villkor i en intim relation. Det är ett försök att bevisa sitt eget värde, ungefär som när jag har sökt bekräftelse genom prestation.

Även jag känner mig speciell och värdefull när jag umgås med någon som får mig att känna mig attraktiv, men bara om vi väljer detsamma. Att uppvakta någon som väljer bort mig får mig tvärtemot att känna mig otillräcklig och som om det är något fel på mig och att bli uppvaktad av någon som jag har valt bort ger mig dåligt samvete och får mig att känna mig falsk.

Men nu har vi som sagt valt samma sak, nämligen att vara klätterkompisar, och då kan jag slappna av och njuta av mina känslor för henne och av att hon verkar finna mig attraktiv. Antagligen kommer dessa känslor att ebba ut så småningom eftersom vi har valt som vi har valt, men då har vi det gemensamma klätterintresset och ett pladdrigt umgänge att falla tillbaka på.

4 april, 2007 av relationer

euforisk rädsla

Två veckor efter att jag började klättra, för snart tre år sedan, fick jag chansen att klättra en längre tur i Dolomiterna i norra Italien tillsammans med en mer erfaren klättrare. Vi klättrade fem replängder med ganska enkel men bitvis exponerad klättring på varm och fin kalksten. På sista replängden blev vi överraskade av regn och åska och fick ganska bråttom med att fira ned, men trots att jag var genomblöt och kall efter denna min första längre klättertur var jag helt lyrisk och hög på endorfiner. Det är bland det häftigaste jag har gjort!

Nu, tre år senare, får jag inte längre samma kickar av rädsla, men det finns fortfarande något njutbart i att under säkra former utsätta mig för sådant som gör att min kropp signalerar fara. Det är skönt att bli påmind om att upplevelsen av rädsla inte alltid är jobbig eller ångestfylld, utan också kan vara behaglig eller till och med euforisk.

3 april, 2007 av känslor

mod

Sagan skriver om rädsla och jag tänker på mod. Rädslan finns i alla våras liv och den kan vara en barriär mellan människor eller något som hindrar oss från att utvecklas eller att göra det vi drömmer om. Det är viktigt att vara medveten om att rädslan finns där och hur den påverkar våra val och det vi gör, men samtidigt är det inte hindren utan möjligheterna som är det intressanta. Där kommer modet in. Det enda som behövs för att göra det som är läskigt är lite mod. Med mod kan man bygga broar mellan människor och med mod kommer frihet att utvecklas och leva ut sina drömmar.

Mod verkar vara en färdighet, ungefär som att cykla eller läsa och skriva. Visst finns det människor som är naturbegåvningar när det gäller att cykla eller läsa och skriva, men vi andra, normalbegåvade kan också lära oss genom att helt enkelt öva. Slutar man att praktisera får man vara beredd på att man blir lite ringrostig, men det går ganska fort att komma igen.

Vad gör man då när modet tryter? Det finns nog många knep att ta till. Man kan låtsas att man är modigare än vad man är tills övningen ger den färdighet man behöver. Man kan be någon hålla en i handen, bokstavligen eller på annat sätt. Man behöver inte vara stark och klara allt på egen hand. Man kan också försöka få flow i det man gör så att uppmärksamheten riktas på aktiviteten istället för på rädslan. Att bekanta sig med sin kropps reaktioner verkar också vara till hjälp. Om man vet hur rädslan känns behöver man åtminstone inte bli rädd för den.

Stort mod önskar jag oss alla!

2 april, 2007 av mekanismer

tre fixa idéer

Jag äger inget armbandsur, ingen almanacka och ingen mobiltelefon. Jag har valt bort dessa tre för att det gör min tillvaro mindre stressad. Utan armbandsur styr inte klockan mig när jag inte behöver passa tider. Utan almanacka är jag tvungen att använda huvudet och när huvudet inte räcker till är det ett tecken på för många schemalagda aktiviteter. Utan mobiltelefon går det inte att få tag på mig när som helst och jag slipper göra brandkårsutryckningar.

Att jag inte har någon mobiltelefon upplever en del som mycket frustrerande. Att ringa till min hemtelefon och prata med mig är tydligen betydligt jobbigare än att skicka ett sms. Dessutom går det inte att bara säga ”vi hörs”; Ska man träffa mig måste man komma överens med mig i förväg och då kan jag planera min tid. Det betyder också att det inte går att använda mig som ett andrahandsalternativ att ta till utifall inget annat dyker upp. Bara den som väljer mig som sitt första alternativ får träffa mig.

Att inte ha armbandsur, almanacka och mobiltelefon är med andra ord ett sätt för mig att ta kontroll över mitt liv.

1 april, 2007 av visioner