Jag har läst lite om utvecklingspsykologi, en disciplin som ligger i gränslandet mellan religionspsykologi, kognitiv psykologi och personlighetspsykologi, och som försöker dela in människans liv i olika stadier. Framför allt är det tiden fram till vuxen ålder som har studerats, men det finns även försök att beskriva vuxenåren, trots att det verkar vara en betydligt svårare uppgift.
Den dansk-tysk-amerikanske psykoanalytikern Erik H Eriksson delar in vuxenlivet i tre faser, var och en med sin egen konflikt. Den första, från 19 till 30 år, kännetecknas av motsatsparet närhet-isolering. Samtidigt som den unga människan måste lära sig att stå på egna ben behöver hon också lära sig att komma andra nära för att inte bli ensam.
Åren mellan 30 och 50 menar Eriksson kännetecknas av konflikten mellan generativitet och stagnation. Den medelålders människan skapar och ger, bland annat i rollen som förälder och vägledare för egna och andras barn. Samtidigt hamnar hon i alltmer invanda hjulspår och livsleda.
Tiden efter 50 är enligt Eriksson en kamp mellan å ena sidan integritet och insikt om att man har spelat en meningsfull roll i ett större historiskt sammanhang och å andra sidan den förtvivlan man kan känna om man inte lyckas acceptera livets begränsningar.
Även den amerikanske psykologen Daniel Levinson delar upp den vuxna människans liv i tre stadier. Istället för konflikter pratar Levinson om nya utvecklingsmål som tar form under var och en av faserna. Under tidig vuxen ålder, från 22 till 45 år, strävar människan efter social och känslomässig självständighet. Genom att skaffa sig ett eget boende, välja yrke, göra karriär, hitta en plats i samhället, gå in i nära relationer, bilda familj och fostra barn identifieras viktiga livsmål som man försöker uppnå.
Medelåldern, från 46 till 65 år, beskriver Levinson som en tid då man trots en försämrad hälsa kan leva ett rikt och meningsfullt liv, men övergången dit betraktar han som en kris då man ser tillbaka på sitt liv. Man jämför gamla drömmar med hur det blev och grundläggande värderingar ifrågasätts; Vad drevs av sådant som man inte längre tycker är viktigt?
Under ålderdomen, tiden efter 65 år, menar Levinson att man alltmer upptäcker sina fysiska begränsningar men förutsatt att man under medelåldern har skapat sig en fast moralisk och andlig grund att stå på djupnar livsvisdomen och det perspektiv som ger en känsla av samhörighet med tidigare generationer börjar klarna.
När jag började läsa om Eriksson, Levinson och utvecklingspsykologins försök att beskriva den vuxna människans liv var jag nyfiken på om det fanns vägledning att finna. Jag har ju varken slagit mig till ro med fru och barn eller valt en karriär som gett mig en trygg position i arbetslivet.
Är detta med en plats i tillvaron något jag aktivt bör leta efter? Är det kanske en beskrivning av det jag just nu gör? Eller är det fel av mig att använda utvecklingspsykologi på mig själv som enskild individ? Kanske beskriver den bara trender och statistiska samband? Vad som kommer naturligt för många behöver ju inte vara det som är bäst för mig.
Fast… jag skulle nog se det som att det där med familjen/karriären som ”plats i tillvaron” ska ses som exempel. Många väljer ju det livet, eller att söka de aspekterna i livet, fast jobb, amorteringar och familj och allt vad det är. Men din plats i tillvaron – om du nu inte känner dig flyktig och o-jordad – är kanske en annan. Ingen forskning kan ta med ALLA möjliga utfall i sin analys – man måste göra urval och avgränsningar. Teorierna kan du ju applicera på dig själv ändå.
Jag läser här sen en liten tid tillbaka – halkade in strax efter att jag fått min MBTI-profil (INFP), och satt och surfade efter info på nätet. Jag gillar dina reflektioner, och funderar själv mycket i termer av psykologi och personlig utveckling. Ibland känner jag mig som ett navelpillande UFO som lever så mycket i mitt eget huvud, så det är skönt att se någon annan som också reflekterar!
Hej Jenny och välkommen hit! Kul att du läser och trevligt att träffa en INFP! =)
Nej, jag känner mig inte flyktig och o-jordad, men det är kanske som med ensamhet; Det är en sak att känna sig och en annan att vara?
Ja, det är långt ifrån alla som spenderar så mycket tid i sitt eget huvud, och jag håller med dig om att det är skönt när man hittar andra likadana. Bloggar du? Jag har läst att INFPer tycker om att skriva.
Att vara ensam men inte känna sig = vald ensamhet = bra ensamhet! Borde väl funka likadant i det här fallet – om du känner att du har skaffat en schysst plats i tillvaron, en som du trivs med och mår bra av, så är det väl inte upp till nån annan att påstå att du inte har det bara för att den inte ser likadan ut som ”alla andras”?
Jorå – om det är för att jag är INFP som jag gillar att skriva, eller om skrivandet är en av de faktorer som gör mig till en INFP det vete tusan – men jag bloggar sen ett antal år tillbaka. Dock har jag slarvat och länken har hamnat i orätta händer på ett jobbigt vis, så vill du ha länken får du mejla mig. (Fast det är mycket blaj där också, inte så renodlat filosoferande som här. Lite varning, alltså…!)
Analogen till att vara ensam men inte känna sig ensam borde väl vara att vara utan plats men inte känna att man saknar en? Men jag förstår din poäng; En plats i tillvaron kan se ut på många olika sätt och jag kan ha en plats utan att tänka på den som en plats. Och nej, jag är förstås den enda som kan avgöra om jag har en plats eller ej.
Om INFP och skrivande så är det ju också så att INFPare inte är de enda som tycker om att skriva, så det kanske inte behöver finnas någon koppling mellan din personlighet och ditt intresse överhuvudtaget? =)
Jag kommenterar inte så ofta andras bloggar, men läser en hel del av vitt skilda slag. Om jag får tittar jag gärna till dig. Kan jag be dig skicka länken till mig? Min epost finns på sidan om.