kaosets gudinna

Inte helt oväntat kom Supergirl 20 minuter sent till vårt första möte i verkliga livet. I rättvisans namn ska nämnas att det berodde på förseningar i lokaltrafiken, men jag kan inte låta bli att ha lite roligt åt något som stämmer så väl överens med den bild jag har fått genom hennes blogg. En knappt synlig darrning på munnen och en kort blick av osäkerhet antydde att hon inte var lika glad över det. Hon hade nog verkligen velat komma i tid. Men efter en kram och ett skratt så verkade hon släppa det ganska fort.

Vi spenderade några timmar tillsammans. Efter en fika på ett mysigt kafé i Gamla Stan besökte vi en fotoutställning på Kulturhuset. Där blev jag också utmanad på ett parti schack, en utmaning som dock fick skjutas på framtiden eftersom det inte fanns några bräden lediga. En promenad längs Nybroviken och Strandvägen kantad av en diskussion om relationer passade bokstavligen bättre för någon i mina skor än i Supergirls. Efter att ha ätit middag tillsammans höll hon min arm när hon följde mig till tåget. Som farväl fick jag en varm och härlig kram.

På många sätt kände jag igen Supergirl från hennes blogg. Då tänker jag mindre på den sena ankomsten och mer på att hon är öppen, rak och lätt att prata med. Hon är också lätt att tycka om och jag hade riktigt trevligt igår.

Något som inte var som jag hade väntat mig var det lugna intryck hon gav. Den rastlöshet och inre oro som hon ibland ger uttryck för i sin blogg syntes inte till. Det kanske är som för lastbilschauffören Rob McKenna i fjärde boken i trilogin Liftarens guide till galaxen som alltid har regn och åska där han kör eftersom han ovetandes är en regngud; Det är inte Supergirl, utan hennes omgivning som är kaotisk?

Det kändes bra igår och även om inget konkret är avtalat så tror och hoppas jag att jag får träffa supertjejen igen.