njutningens konst

Kickar vet jag en hel del om och jag älskar dem, men när det gäller njutning har jag mycket att lära.

Jag gick förbi en godisaffär häromdagen och försökte dra mig till minnes när jag senast åt godis för min egen njutnings skull. Kanske var det som barn? Jag minns inte. Det var i alla fall väldigt länge sedan. Nuförtiden äter jag av sociala skäl på bjudningar, för att hålla mig vaken när jag kör bil om natten, för att fylla på energi inför ett träningspass eller när det fyller någon annan funktion. Dock inte för min egen njutnings skull.

Jag är likadan med mycket av det som kallas livets goda. Jag dricker varken alkohol eller kaffe. Jag har inte smaklökar nog att bli någon gourmé och är fortfarande lika imponerad av kompisen som kan känna vilken typ av fett jag har använt i matlagningen.

Jag har aldrig förstått poängen med att bada bastu och badar gör jag för lek eller träning. I min förra lägenhet hade jag badkar som jag inte använde en enda gång på de knappt tio år jag bodde där.

Massage är jag dock lite nyfiken på. Jag knådade mitt ex i otaliga timmar under de år som vi var tillsammans och det verkar uppenbarligen kunna ge mycket njutning. Det närmsta jag har kommit själv är när jag för ett drygt år sedan efter mycken tvekan till slut vågade skriva upp mig på ett pass som erbjöds genom jobbet. Det blev dock inställt på grund av sjukdom och jag skrev aldrig upp mig igen.

Nu ska jag gå och köpa mig en glass. Att äta glass på egen hand, för min egen njutnings skull, lärde jag mig förra sommaren och det känns som att den färdigheten behöver bekräftas!

10 svar på “njutningens konst

  1. Gå och beställ tid hos en massör med en gång, vännen. Vad väntar du på? Nu! Det är fortfarande JA!-leken som gäller =)

    Oerhört provocerande för en löjligt lastbar och luststyrd människa som mig att läsa. Jag blir nästan arg. Förlåt, men du måste ju ha det härligt.

  2. Du behöver inte be om ursäkt, bless. Det verkar som att detta är ett komplicerat ämne för oss båda och det är tråkigt att höra att jag provocerar dig så till den grad att du blir arg.

    Med risk för att provocera dig ännu mer får jag tyvärr berätta att jag inte klarar av att leka den här leken med dig. Inte idag i alla fall.

    Faktum är att det inte ens har blivit en glass än så länge. Det har kommit saker i vägen hela dagen och jag är fullt medveten om att det hänger ihop med mitt sätt att prioritera. Jag tänker inte på min egen njutning som något viktigt.

    Nu ska jag verkligen gå och köpa en glass. Jag lovar.

  3. Jag blir inte arg-arg. Det är en annan arg. En frustration kanske över att du inte ger dig själv njutning som ligger inom räckhåll och lika mycket en frustration över att jag är precis tvärtom och oftare än lämpligt (i alla fall ur karriär och ekonomisk synvinkel)låter lust, lek och njutning styra mina val. Jag är inte arg på dig, utan arg för att människan är så idiotiskt konstruerad så att du inte bara kan beama över lite av all din kontroll så kunde jag beama tillbaka lite lössläppthet och lidelse och låt gå attityd. Vips hade vi varit mer balanserade. Nu måste jag slita med att göra det som du gör alldeles för mycket och vice versa. Det blir jag arg av. Inte på dig. Och du behöver inte tycka att du inte klarar av att leka med mig är något tyvärr för min skull. Det är bara som vi är. Och vad vi har att slita och släpa med i livet.

  4. Ok, jag förstår. Om det kan vara till någon tröst så verkar din frustration över att jag är som jag är vara större än min egen.

    Jag tycker att ja-leken verkar läskig. Brukar man använda stopp-ord eller liknande?

  5. Ja, jag är frustrerad, men jag tror inte att min frustration är över att just du är som du är, kanske mer över att livet är som det är. Och jag vet inte om min frustration är störst, men jag har nog ett mer vulkanartat temperament, än du=) Mer mycket på en gång, tror jag nog, än vad du dras med.

    Inga stoppord i JA! leken. Man kan ju inte säga nej i JA! leken, däremot kan man ropa nu slutar vi leken! och då måste överiga inblandade ropa:
    – JA! Nu slutar vi leken!
    Så är det slut. Alla infall bejakas. Det handlar en del om att lära sig uttrycka vad man vill, istället för att formulera sig kring det man inte vill.

  6. Och sedan är det över när vulkanen har haft sitt utbrott? Det låter skönt.

    Jag försökte säga till mig själv att jag skulle boka en massage-tid. Det ledde till kraftiga protester inifrån och jag överöstes av alla möjliga argument för att åtminstone vänta några dagar.

    Nu är min önskan att spela enligt spelets regler en stark kraft. Dessutom fanns min rädsla för din aggression med i potten. Jag gjorde därför mitt bästa för att trycka ned protesterna. Resultatet blev ångest.

    Därmed hamnade jag i dilemmat att när nu NEJ! var det enda jag kunde säga och samtidigt det enda jag inte fick säga så blev jag stum. Med munkavle kunde jag inte uttrycka min ångest och då blev den värre.

    Till slut fick jag acceptera att jag var tvungen att bryta mot spelets regler och därmed också riskera att provocera dig ännu mer. Det är två stora misslyckanden i min värld.

    Nu säger du att ja-leken har en nödutgång, så kanske bröt jag trots allt inte mot spelets regler när jag hoppade av? Inte heller var det mig du var arg på. Som vanligt var alltså mina egna krav på vad jag ska prestera mycket högre än vad någon annan förväntade sig.

    Nu blev det dock som det blev och jag tycker inte längre om ja-leken. Den har ett berömvärt syfte, men det hjälper inte. Jag lämnar den leken till den som vill leka den.

    Jag lärde mig ändå något nytt på kuppen. Jag hade inte förstått hur stark självförnekelsens kraft är inom mig. När jag skrev inlägget tänkte jag på det som lite kuriosa om min personlighet. Nu inser jag att det här är värt att forska vidare i.

    Jag undrar om det är barndomens bibelläsning som spökar? Är detta ytterligare en strategi för att försöka bevisa mitt värde, denna gång inför Gud? Tanken låter först helt absurd i mina öron, men sedan inser jag att det är klart att strategin kan leva kvar trots att jag inte längre tror på Gud i sig.

  7. Sedan, bless, har jag nog fortfarande inte förstått poängen med ja-leken. När du säger åt mig att läsa en bok och jag ropar JA! så är det ju inte min utan din impuls som jag bejakar. Hur ska det lära mig att uttrycka vad jag vill?

  8. Vid närmare eftertanke, byt ”läsa en bok” i förra kommentaren mot något mer neutralt. Det blev till en elak eftersläng och det vill jag inte.

  9. För att det är din tur att ropa nästa gång, eller vilken gång det nu är som du vill ropa. Och vill du inte leka JA!-leken och säger att du inte vill, så ropar jag:- JA! vi vill inte leka ja-leken. Och som jag ser det är det inte en nödutgång. Det är leken. Och du behöver inte tycka om den för min skull. Inte heller ser jag den elaka efterslängen, jag ser en rak kommunikation och fråga.

Kommentarer är stängda.