Med insikten om att jag inte kan lita på min förbaskade intuition sneglar jag på vad forskningen säger om människors grundläggande sociala behov. Följande lista hittar jag i Varför väljer jag alltid fel partner? av Eva Rusz:

  1. Säkerhet och förutsägbarhet. Att mötas av förutsägbara reaktioner ger trygghet.
  2. Kärlek, omsorg och uppmärksamhet. Att mötas av omtanke stärker självkänslan.
  3. Acceptans och uppskattning. Att bli accepterad för den man är ger trygghet.
  4. Empati. Våra känslor behöver bli sedda.
  5. Guidning och beskydd. Vi behöver kunna öppna oss utan att riskera att bli utelämnade, förlöjligade eller tillintetgjorda.
  6. Bekräftelse av tankar. Våra tankar behöver bli sedda.

Eva Rusz skriver om vilken social funktion relationen mellan ett barn och dess vårdnadshavare fyller och pekar på att den vuxnes kärleksrelation fyller precis samma funktion.

Antagligen finns det evolutionsbiologiska förklaringar till att barn knyter an till sina primära vårdnadshavare; Ett barn som tyr sig till och bekräftar sina vårdnadshavare har större chans att bli väl omhändertaget. Varför en vuxens kärleksrelation också är en anknytningsprocess verkar dock vara en öppen fråga.

Jag har en fråga som jag tycker är ännu intressantare: Är en eller några få väldigt nära relationer det enda sätt som en vuxen kan tillfredsställa sina grundläggande sociala behov på, eller kan ett socialt nätverk där olika individer bidrar på olika sätt fylla samma funktion? Skulle jag sluta längta efter en kärlekspartner om jag lyckades omge mig med kärleksfulla, accepterande och bekräftande människor?