Det känns som att min korta och tillfälliga comeback som körledare har planterat ett frö till något nytt i mig, även om detta frö inte hann blomma ut till jubileumskonserten igår. Jag är ändå nöjd med min egen insats och med konserten i stort.

Efter konserten var det fest och jag träffade flera gamla bekantskaper, några som jag inte har haft kontakt med på länge. Mitt ex var där med sin man och sin tre månader gamla förstfödda. Hon verkar vara lycklig och jag blir glad för hennes skull. Det var skönt att bli påmind om att trots allt det som inte var bra mellan oss och att vi inte längre umgås så har vi en vänskap att falla tillbaka på.

Än mer intressant var det att träffa den kvinna som jag fortfarande räknar som en av de största kärlekarna i mitt liv, trots att det är tretton år sedan vi sågs sist och att hon redan då var en upptagen kvinna och inte intresserad av något annat än en vänskaplig relation med mig. Att upptäcka att hon fortfarande väcker lika starka känslor hos mig är underbart, trots att de nog varken var eller är besvarade, åtminstone inte i samma grad. Intressant nog finns inget bittert eller sorgligt i det. Jag är glad över att känna som jag gör och jag kräver inget mer.

Det var många starka intryck och många minnen som väcktes till liv igår, men jag kände inget tumult och ingen förvirring. Jag var vaken på mina känslor, tillät mig att känna som jag gjorde och njöt av det som var bra. Igår var en bra dag.