dominant

Jag vet ju inte hur det är för dig, så klart, men för min egen del, så vet jag ju att jag tenderar mer mot undergivenhet i det erotiska (Jag tappar ju all kontroll hela teiden=). Det viktiga har för mig inte varit och är inte att den jag träffar är si eller så, förutom gällande öppenhet. Jag vill att den partner jag träffar är öppen och att vi i vårt möte kan leka och njuta, utifrån oss, hellre än att njuta av att infria föreställningar. Är mötet öppet så kan jag leka alla lekar, men om någon säger till mig att den personen måste göra si eller så annars blir den inte exalterad, då vill inte jag vara med. då kan den göra si eller så, för jag vill att den jag möter blir exalterad av mig. Och jag vill bli exalterad av den andres person och vilja till möte, mer än fasta föreställningar om hur vi ska mötas.

Ja, och dessutom tror jag att i en relation av den sort som man delar vardag och ekonomi i, mår bra av att omprövas och omfördelas då och då. Samt att inget är statiskt, en relation ser ju inte likadan ut hela tiden. Även om jag för det mesta kanske var den som jobbade mest i mitt äktenskap, så hindrade inte det att jag gärna hade bytt roll av familjeförsörjare mer t ex. Även om jag kan ta mycket plats och vara pådrivande, hindrar det inte att jag också är ynklig och behöver stöd. Och jag tror att alla människor har det så, att det växlar och det är en del av det som gör att man växer, om man vågar provar något annat än det man brukar.

Tror att man behöver vara både dominant och undergiven, för att klara av livets olika skeden. Är man bara dominant, om man hela tiden vill styra, har ett starkt kontrollbehov, då har man svårt med vissa sidor av livet. Motgångar av olika slag – misslyckanden, sjukdomar, åldrande, död… Att vara undergiven, att våga avsäga sig kontroll, att ha tillit istället, det är kanske ett slags flow…?? Man flyter med i livet. Vid motgångar är man mera beredd att ändra sig, utveckla nya förmågor, ta tillfällen i flykten… Men det måste kanske vara ett slags medveten undergivenhet… Någonting i stil med stillheten i stormens öga…

Jag hade fantasier om dominans och undergivenhet… förut, ända sedan barndomen. Kanske kommer jag att ha det igen, men just nu har jag en längre paus…

Först när jag läste din fråga, om en uteslutande undergiven läggning, fick jag inga tankar alls. Tänkte att detdär vet jag inget om. Men kanske vet jag ändå. Orsaken till att jag själv utvecklade ett ganska kontrollerande yttre jag, var säkert att jag kände att jag behövde skydda mitt inre. Så faran i en helt undergiven läggning är väl att man inte kan försvara sig mot övertramp…?

Pausen är okej. Jag har haft pauser förut, men denhär kom på en indirekt väg. Jag bestämde egentligen inte att jag skulle ha den. Den verkar vara en biprodukt av att jag i höstas kände ett stort behov av att börja ta det lugnare, undvika känslomässiga berg- och dalbanor.

Nej, jag kände inte alls att du försökte ställa mig till svars… och ja, jag har funderat mycket på dethär med dominans och undergivenhet, hela mitt liv.

De kan vara närande och stärkande – om man kan ta emot dem på det sättet, utan skam. Jag tyckte att de var det för mig, framför allt under de senaste åren, när jag upplevde att jag började förstå deras innebörd… Ja, jag tror nog att sexuella fantasier och beteenden har en innebörd, tar form av det som pågår i en mänskas inre, kanske på ett mycket djupt plan. I alla fall verkade det vara så för mig. Jag tyckte att jag såg ett samband.

För mig verkade mina sexuella fantasier vara följden av en kamp mellan min yttre och inre mänska. Utåt var det viktigt för mig att vara självständig och oberoende, inom mig längtade jag efter att få slappna av, slippa ansvar, bli omskött. Men det behövdes något slags tvång för att jag skulle kunna komma i den positionen. Jag kunde inte godvilligt gå med på ett sådant rollbyte. Dessutom fanns det något slags skuldmedvetande. Kanske är jag elak? undrade jag inom mig. Jag hade gjort uppror mot mina kanske mycket snälla och rättänkande föräldrar. Också det gav de sexuella fantasierna sin speciella karaktär, strafftänkandet.

Om jag har rätt i mina antagande, så betyder det att sexualiteten kan ändra karaktär, inom en livstid. Om man i sitt yttre liv får tillgång både till det undergivna och det dominerande, om man kan frigöra sig från sina skuldkänslor, då borde det väl hända något med sexualiteten också…??

Frågan om varför är stor och svår och fascinerar även mig.

Sexuella fantasier och beteenden är förstås en del av det vi är och det låter inte konstigt att sådant som påverkar andra delar av oss tar sig uttryck även i det sexuella. Att vår sexualitet därmed ändrar karaktär över tiden tror jag också på.

Samtidigt tror jag inte att yttre faktorer och inre skeenden är det enda som styr vår sexualitet. Jag kallar dominans och undergivenhet för läggningar eftersom jag upplever det som att vi både är begåvade med och begränsade av våra medfödda förutsättningar. Jag tror inte att alla människor har samma möjlighet att utveckla sexuell attraktion för till exempel personer av motsatt kön, fetischer och undergivna handlingar.

Den kropp vi föds med och som formas av vår miljö är det enda instrument vi har till vårt förfogande. Behöver vi bearbeta skuldkänslor så gör vi det med de redskap som vår kropp har att erbjuda. Där tror jag att den sexuella leken kan vara ett sådant verktyg. Fungerar inte det så får vi pröva andra vägar. Jag antar att det bästa är om man kan bredda sin repertoar så att man kan bearbeta det man behöver bearbeta på flera olika sätt samtidigt.

Så hur ska man då reda ut vad som är biologisk drift och vad som är bearbetning av skuld? Jag tror som sagt inte att det är lätt, men att bearbeta skulden på annat sätt och se hur det påverkar de sexuella fantasierna och beteendena låter som en god strategi.

Även jag har funderat på om det finns mer än bara biologi bakom min fascination för dominanslekar. Jag känner inte att jag har någon obearbetat skuld som driver mig. Däremot känner jag igen mig i det du skriver om kontrollbehov och att en undergiven roll kan vara en hjälp till att släppa kontrollen.

Det är förstås ok att inte vilja. Och man gör som man vill.