Jag har gett mig ut i nätdejtingvärlden och läser mängder av kontaktannonser. Den senaste veckan har jag läst över 1100 presentationer, skrivna av kvinnor i åldrarna 30 till 40.
Förvånansvärt många verkar ha en fatalistisk och passiv inställning till dejting och kärlek. De väntar på att den rätte ska dyka upp i deras liv, eller som i det här fallet, segla in på deras sida och ta dem med storm. De har inte reflekterat över vad det är som gör att de får fjärilar i magen eller om några andra egenskaper skulle kunna vara viktiga hos en partner. Allt handlar om kemi och händer det så händer det.
De flesta som har passerat 30 har dock börjat inse att det krävs något mer än bara fjärilar i magen för att en relation ska fungera i längden. Ord som trogen, ärlig, trygg och självständig används för att beskriva den de söker. Kvinnor som passerat 35 efterlyser dessutom ofta män som kan kommunicera och vet vad de vill.
Att listan över krav på vilka inre och yttre egenskaper som en partner ska ha blir längre och längre med stigande ålder är antagligen ett resultat av ökad livserfarenhet; Med några längre relationer i bagaget går det att peka på sådant som kan ställa till med problem. Jag tror också att det vittnar om ökad självkänsla och insikt om att de förtjänar något bra.
Nästa steg, som jag har sett hos några enstaka kvinnor som närmar sig 40, är väldigt intressant. Listan över krav försvinner och istället letar de efter någon som liksom de själva vill vara sårbar med en nära vän. Fokus flyttas bort från partnern till en insikt om att den enda chans man har att få det man söker finns i att lära känna och våga uttrycka sig själv, i ord och handling, som den man verkligen är, med alla sina fel och brister.
Antagligen ser jag detta mönster just därför att jag har gjort samma vandring det senaste året. Genom att läsa vad alla dessa kvinnor tänker har jag nu lyckats sätta ord på min egen färd.
Du skriver så bra! :) ´Har tänkt liknande. En annan erfarenhet är att det ofta är en massa ord. Men lite seriöst menad verkstad. :)
Ja du, det känner jag också igen. Kan det vara det stora utbudet och rädslan för att välja bort som paralyserar?
Ja, det är intressant utveckling du har sett. Och en som kommer med mognad, antar jag. Jag har inte på något sätt läst så många profiler som du. Men jag tycker inte att jag ser riktigt samma linje hos männen,, som du beskriver kvinnornas.
Och så undrar jag vad du menar i kommentaren ovan och så önskar jag en fortsatt god midsommar. =)
Först ska jag kanske förtydliga att min spaning är av statistisk karaktär. Det är inte alla som vandrar samma väg, det är bara en trend som jag tycker mig skönja.
Jag har tänkt att det vore intressant att läsa även mäns presentationer för att se om även de förändras med stigande ålder. Menar du att du ser andra trender eller inga trender alls?
Min fråga i kommentaren ovan är om det är svårare att fastna för någon om man omges av många som söker partner? Kanske det stora utbudet av singlar gör att man blir kräsnare och man nöjer sig inte med någon som inte passar in på hela kravlistan?
Jag önskar även dig en god fortsättning på midsommarhelgen! =)
Kan det säkert vara. För vissa. Men jag tror det är väldigt individuellt.
Tror snarare att det är den riktiga viljan som saknas. En tolkningsfråga förstås. Man kan visst vilja men på olika sätt. Men jag upplever faktiskt majoriteten av kontaktannonserna som mer av ”lite kolla läget”, ”har precis blivit dumpad, måste ha någon nu som bekräftar mig”, ”stämma av hur jag uppfattas där ute”. Sen vill man inte så mycket mer. :( Inget fel i det, men det leder sällan till något djupare…
Alla de där vackra orden i skrift stämmer många gånger inte. Hur välformulerat det än är och hur bra kontakt man än tycker sig få med den andre. Det blir liksom ingen fortsättning…
Detta är min allmänna betraktelse och erfarenhet av nätdejting. Jag gör ingen åtskillnad mellan män och kvinnor. Men säkert finns det skillnader.
Så kruxet är att ta reda på vad och hur mycket den andre egentligen vill?
Man kanske inte ska stirra sig blind på vad och hur mycket den andre vill. Det förstör ju liksom hela stämningen. Men det kan vara bra att se vilken relevans det finns mellan det som den andre skriver och säger och det som verkligen praktiseras. Tror jag.
Fast viktigaste är väl ändå att ta reda på vad man själv verkligen vill och är beredd till. Vet inte om flertalet är lite vilsna därute elller osäkra eller helt enkelt inte vill tillräckligt mycket. Men många är nog inte alltid så medvetna om vad de vill.
Du verkar ju vara på god väg att veta mer och mer vad du vill.
Tack för tipset! Jag ska vara lite vaken på om det verkar vara bara ord och inget mer.
Med kvinnor som jag har uppvaktat har jag faktiskt vetat vad jag vill och dessutom uttryckt det. Däremot har jag inte alltid fått något svar om vad den andra vill, antagligen därför att hon helt enkelt inte har vetat. Då har jag dröjt kvar i förhoppningen om att besked ska komma, men det har det antingen inte gjort eller också har det efter långt tid blivit ett ”nej”. Det hade varit bättre att inte vänta så länge och istället leta vidare efter de som vet mer om vad de vill.
Hur menar du att det förstör stämningen? Jag tycker att det kan vara helt underbart att få ett ”ja, jag vill också” till svar när jag berättar att jag vill träffas igen.
Absolut! Bättre att se sig om efter den som vill det man själv vill än att vänta för länge på nån som kanske aldrig vill eller nåt som aldrig blir…
Ja, får man gensvar så är det väl bara att fortsätta bekräfta varandra. Men får man det inte så tycker jag att det är lika mycket den som fått all bekräftelse på att den är längtad av den andre, att det är dennes ansvar också att börja fundera på hur länge man ska låta den andre få vänta. Att ta beslut även om det kan bli fel är ett sådant ansvar.
Det är väl mer det jag menar med att inte behöva stirra sig blind på den andres reaktioner. Förstöra var ett fel och ett för starkt ord. Mer obalans.
Visst vore det skönt om andra tog ansvar och inte lät mig vänta för länge, men andras ansvarstagande ligger tyvärr bortom min kontroll.
Nej, andras ansvar ska du ju aldrig ta eller försöka styra. Men man kan ändå låta någon annan ta ansvar för sitt velande och obeslutsamhet genom att själv sluta underlätta för dom att fortsätta slippa ta ansvar. Om du väntar för länge på någon som inte vet just nu vad den vill t e x… Nånstans där i den eviga väntan kan det gå för långt och man borde istället släppa och ta ansvar för sitt eget välmående. Men det är ju alltid svårt att avgöra när det är. Först efter ett upprepande av samma mönster kanske man börjar se…
Ansvar som jag kan känna kan vara att om jag bara visar tillräckligt mycket för den andre vad jag vill och känner så kommer relationen att bli av och bli bra. Men är det bara mitt ansvar? Nej! Det är lika mycket den andres. Som jag inte kan styra över. Men om jag fortsätter att göra på samma sätt och mer av den varan fast att jag inte får det jag vill ha, så tar jag ju faktiskt över det ansvaret från den andre.
Jag inser att det är en tvivelaktig merit att få en relation att bli av genom att fortsätta visa vad man vill och känner trots att den andre inte vet, men jag måste ändå säga att jag blir imponerad! Det har jag aldrig lyckats med, vilket förstås är bra. =)
Men jag tror att jag förstår din poäng. Jag vet inte varför kvinnan som visade mig himmel och helvete till slut sa tack och adjö, men det föregicks av att jag började förneka henne sådan närhet som jag inte tyckte hörde hemma i en vänskapsrelation. Kanske hjälpte jag henne att ta det adjö som jag själv inte kunde göra?
Vänskap? Förstår inte riktigt. Var ni ihop eller ej? Har inte läst så noga. Spelar ingen roll.
Men jo, visst kan man ju driva den andre mot att ta ett beslut. Som man själv borde tagit. Så att man kan få uppleva och bekräfta för sig själv att ”så här blir det alltid, visste väl det” Omedvetet förstås. Vem vill lida i onödan? Men ibland undrar jag om man inte lite vill och kanske tycker om att lida ändå.
Fast du, sluta för guds skull inte med att säga vad du vill och känner. Det är alltför många som inte kan eller sluter sig för att dom blivit brända en gång. Beundrar alla som fortsätter den vägen.
Jag släpper tråden med h&h-kvinnan. Det är en lång historia och den spelar som du säger ändå ingen roll.
Visst har jag blivit bränd några gånger, men inte tänker jag sluta säga vad jag vill och känner för det. =)
Nä, det trodde jag inte heller. Du är fin!
:)
Ett spöke från ett förflutet som är svunnet har varit och hälsat på. Jag slås av häpnad över hur dåligt jag kände dig. Jag känner mig som en bov som läst det här.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att livet vill dig lite mer väl och faktiskt tar hand om en väldigt fin människa.
Red/Pernilla
Red, vad kul att du dyker upp och spökar för mig! =)
Inte vill jag att du ska känna dig som en bov, om du inte vill det. Jag är glad att du ville lära känna mig lite mer.
Tack för snälla ord och lyckönskningar! Jag önskar dig det allra bästa!