Vi människor är förstås både sociala och biologiska varelser. Det vi kallar känslor antar jag är likt djurens instinkter. Det är mekanismer som har utvecklats under lång tid till något som hjälper oss att tillfredsställa våra behov och fungera i den miljö vi lever i, eller åtminstone den vi levde i tills bara för några tusentals år sedan.
Men vi är som sagt också sociala varelser och när evolutionen inte hänger med kan vi använda sociala konstruktioner för att anpassa oss till den verklighet vi lever i. Många av dessa konstruktioner fungerar som mallar som vi kan falla tillbaka på i nya situationer tills vi har livserfarenhet nog att själva bestämma hur vi vill tänka och vara.
Jag tror att aggressivitet är något som sitter i våra gener och att evolutionen har gett oss vår ilska och vrede för att det är, eller åtminstone var, nödvändigt för vårt arts fortlevnad. Aggressivitet är ju en drivkraft som hjälper en att värna sig själv och de sina.
Det betyder inte att jag anser att våld och misshandel är försvarbart. Tvärtom tror jag att det är viktigt att vi lär oss att behärska våra impulser och låter vår aggressivitet få ta andra uttryck.
Ibland har jag tänkt att det är endast de socialt konstruerade tankesätten som går att välja. Jag tycker dock att aggressiviteten är ett bra exempel på att vi inte är slavar under vårt genetiska arv. Med träning kan vi välja vad vi vill göra av våra biologiska impulser.
Därför har jag börjat undra vad mer vi kan välja.
Jag tror att en av drivkrafterna bakom seriell monogami är de brobyggande hormoner som gör att nyförälskade drar sig undan och isolerar sig från omvärlden. Om man av någon anledning bestämde sig för att man vill göra på något annat sätt är det väl inget som säger att det inte går?
En drivkraft bakom att barnen så ofta verkar bli kvinnans domän kanske är att amningshormonerna knyter samman mor och barn? Men är man medveten om mekanismen borde man väl inte behöva vara slav under de impulser som leder till ojämlikhet i hushållet? Det handlar kanske bara om att hitta andra vägar att gå?
Jag säger inte att det är lätt. Jag säger bara att det borde gå.
Jag håller med dig.Vi har både biologiska arv och en social struktur som vi måste bemästra i vardagslivet. Och det är i det senare fallet det brister.Det finns en maktstruktur som har att göra med vårt biologiska arv.Det att härska och underkasta sig – att vinna och att förlora.Omedvetet tar vi på oss ”härskardressen” eller den underkastades skor” i många fall när vi inte ens behöver det.Vi går i försvarsställning många gånger fast vi inte blir angripna – underkastar oss fast ingen trycker ner oss. Därför blir det missförstånd i våra relationer – som bara gör oss mera illamående. Men det finns ett sätt att lösa alla meningsskiljaktigheter – men då måste man ge avkall på
sitt högmod och tillfoga sig ”ödmjukhetens mjuka pansar”
och det är att säga det lilla ordet ”förlåt”. Och det kan göra underverk.Jag tror att styrka många gånger är att försöka
förstå medmänniskorna.Den som kan genomskåda sin medmänniska kan skina som en ”sol nästa dag”.Jag hoppas att du förstår lite av detta som jag har skrivit……
Välkommen hit whispers! En fungerande verbal kommunikation och den förståelse som kommer med den tror jag är en förutsättning för en lyckad relation. Jag antar att det är när den kommunikationen inte fungerar som behov försöker tillfredsställas på sätt som känns kontrollerande och manipulativa. Om det blir så, tror jag, som du, att en ödmjuk ursäkt är ett bra sätt att komma på rätt spår igen.
Menar du aggressivitet som i att bli arg när man blir arg, eller menar du något annat? Jag tycker det är intressant att fundera över hur man ska välja att yttra sig när man blir arg. Det är en balansgång tycker jag — för när man är arg visar man verkligen var man känner.
Jag formulerar mig slarvigt. Aggressivitet är väl egentligen ett uttryck för ilska eller vrede; Jag antar att aggression är när man tar ut sin vrede över någon annan i en fysisk eller verbal attack.
Jag menar absolut att man ska tillåta sig att bli arg när man blir arg, däremot tycker jag att man kan ifrågasätta impulser till att såra andra. Behovet av att värna sig själv går att tillfredsställa på andra sätt.