Jag tror mig ha hittat en källa till förvirring. Det är ett tankefel som har ställt till det för mig många gånger och det har med relationer att göra.
Ska vi ta i hand när vi ses? Eller ger vi varandra en kram? Om kramar är ok, hur långa får de vara och hur ofta får de ges? Får vi ta i varandra på andra sätt? Är det ok att gå arm i arm?
Vilka samtalsämnen är tillåtna? Finns det sådant som är för privat, som sex, relationer eller barndomsminnen? Hur är det med politik och religion? Går det bra? Eller ska vi nöja oss med vädret och kanske lite storslalom?
Hur ofta ska vi träffas? Om vi ses varje dag, blir det för mycket? Och hur sällan är för lite? Finns det en gräns när vi lika gärna kan säga upp kontakten?
Är det ok att hälsa på oanmäld eller ska man ringa först? Bör vi kanske inte umgås alls på tu man hand? Kanske på jobbet eller gymmet räcker?
Det verkar finnas massor med regler som vi förhandlar fram. Är det inte fascinerande att vi reder ut allt det här utan att egentligen prata om det? Vi tar det som det kommer och väljer det som fungerar bra. Först om det blir några större krockar eller missförstånd tar vi en diskussion.
Det är förstås inget konstigt med det. Vi behöver utforska relationen och tillsammans komma överens om vilka regler vi vill ha för att kunna umgås smidigt. Det går ju inte att hålla på och förhandla om allting hela tiden. Det blir jobbigt.
Så, å ena sidan definierar vi varje relation och låter den bli unik. Å andra sidan finns det också en massa generella definitioner, som ”vän” och ”ihop” som vi använder för att benämna våra relationer med. Orden är förstås bra att ha, men kanske mest när man ska beskriva relationen för någon utomstående. Det är smidigt och enkelt, men inom en relation räcker det inte långt.
Detta är källan till min förvirring. Jag har blandat ihop den definition man förhandlar sig fram till med tankarna om hur en relation som beskrivs med ett visst ord ska vara. Du och jag är ju fria att komma överens om hur vi ska ha det och inte behöver vi styras av de ord vi sedan använder.
En guldstjärna till den som orkat läsa ända hit. =)
Jag fick ingen guldstjärna. Orkade inte hela vägen, men imorgon orkar jag nog. Känner igen mig i att det kan vara svårt att veta vad som gäller, kanske är jag inte lika förvirrad dock, men man måste ju lära sig vad som gäller. Det är ju faktiskt olika med vilken person det är man har framför sig, var man är någonstans, vilken social situation och även vilka som ser er.
Trött nu. Natti.
Jag slukar alltid varenda du ord du skriver. Det är du som skall ha en guldstjärna för alla intressanta inlägg du skriver.
och som vanligt känns det som jag har jätte mkt att säga om ämnet. Tyvärr inte så mkt vettigt. Det är nog egentligen inte mer komplicerat än att man känner vad som är rätt för just den rellationen. Det finns folk i min omgivning jag inte talar med på flera veckor men sen hörs man och det är inga sura miner, andra som om det skulle gå samma tid tills man hördes så skulle jag nog säga att rellationen var över.
Vad man kan tala om? Det är väldigt få saker som är för privata för mig, vilket du säkert märkt när su läst i min blogg :) Oftast smittar det av sig. jag har vänner som jag är väldigt fysisk med, man håller om varandra, går armkrok etc utan att det är något sexuellt i det medan andra får en hastig kram.
När man är två och inte behöver förklara rellationen för andra så är det inga problem, men det är pricis som du säger när man ska def den som det kan bli svårt. Har tec en manlig vän, som var och hälsade på mig och vi umgicks tillsammans med några vänner. Jag låg halva kvällen i hans famn. Nästa dag ringde en vän och frågade varför jag inte sagt att jag skaffat pojkvän :)
hade jag leggat i hans famn om jag hade haft pojkvän? Förmodligen inte, varför inte? vet inte eftersom det egentligen inte bodre vara någon skillnad.
konstigt..
Du, det behövs ju inga guldstjärnor för att jag ska vilja läsa det du skriver. Jag läser för att jag tycker om dig och det du skriver. Det du!
En annan sak om det där med att veta var gränserna för relationen är. Är det inte här leken kommer in? Om man precis som när man var liten och lekte provar olika varianter: Då gick din gubbe hit och då sa min barbie till din gubbe…. Är det inte så med relation, man provar om det ena eller det andra känns bra. Blir det fel eller dumt provar man något annat eller igen om man vill. Kanske kan man fästa sin uppmärksamhet på det som går bra och bara lämna det som inte fungerar. Leta vägar i stället för att samla på återvändsgränder, tror jag man kan tänka sig som förhållningssätt.
Jag tycker det är viktigt att lyssna för varje situation. Det som fanns i går kan se annorlunda ut idag. Man kan se varje relation, och då menar jag även kompis-relationer, som två individer som möts. Varje gång man träffas undersöker man var snittet ska vara mellan de två individerna. Med vissa personer går detta fort, man känner att man direkt tar vid där man slutade, med andra måste man treva och kolla var man har varandra. Självklart är detta individuellt, och om du träffar en person så fungerar det på ett sätt och om du träffar en annan fungerar det på ett annat sätt. Från en gång till en annan ser också mötet med samma person olika ut. Det händer saker under tiden man är ifrån varandra. Det händer även saker när man är med varandra. Man måste vara öppen för att ändra snittet, att kunna backa och att komma igen.
Sedan kommer det en ingrediens till, och det är vad andra uppfattar av vårt snitt, eller icke-snitt. Vad uppfattas av en vän som ser att man sitter i knät på en kille? Jo det beror på massor av saker, vem jag som sitter i knät är, vem jag sitter i knät på, under vilka omständigheter, och hur länge, och på vilket sätt, men inte också glömma betraktarens öga. Vi väljer om vi vill göra saker beroende på situation och omgivning. Då kan man gärna bli förvirrad. I sig själv och sina relationer. Men också som betraktare av andra.
Om man tänker sig varje person som en individ som har snitt eller icke-snitt mot alla den möter, så förstår man att om sammansättningen personer i ett rum förändras (någon ny kommer in eller någon går ut) kommer också regler och interaktion förändras. Allt är föränderligt. Och det enda du kan ändra på eller hålla konstant är dig själv, och vad du tycker.
Då kan man undra vad ”normalt” är. Vad är de där vanliga reglerna, som man förväntas följa? Hur länge får man kramas, och av vem. Det är jag som kan säga när jag blir kramad på fel sätt/ för länge, för din egen del. Men jag måste lyssna in när andra tycker att jag kramar dem för länge. (byt ut krama mot vad som helst i livet). För att lära sig hur andra vill ha det finns det bara ett sätt att göra, det är att lyssna, och att fråga, och om man kan — också läsa av kroppsspråket. Men det är faktiskt individuellt hur man reagerar, och ibland kan det vara svårt att läsa av/förstå vad som är rätt i just den situationen.
Om jag känner mig förvirrad brukar jag fundera ut vad jag själv vill. Det hjälper mig sedan att också vara tydligare. Och att kunna säga ”jag vill inte”. Orsaken till förvirring tror jag både kan ligga hos mig själv, att jag inte vet vad jag vill, medans det kan ligga i motparten, att han/hon inte vet vad han/hon vill. Och kommunikationen blir då inte ren.
Supergirl: Jag tycker om att du delar med dig av din livserfarenhet! Dina kommentarer känns alltid vettiga! Jag tänker på det du skriver om vännen vars famn du låg i. Jag har en kompis som jobbade i Afrika en period. Hon blev förvirrad av hur fysiska alla var med varandra. Där kunde en man ligga i en annan mans famn utan att någon tänkte att det skulle vara något sexuellt i det. Vi har nog en hel del sociala regler om hur vi får och inte får bete oss i olika sociala sammanhang.
bless: Jag tycker om dig också bless, trots att du inte vill ha mina guldstjärnor. ;) Jag tycker också om det du skriver om relationer; Det är absolut möjligheterna och inte hindren som är intressanta!
loppispoppis: Det fanns verkligen många guldkorn i din kommentar! Jag sörplar i mig och njuter! Det känns riktigt, som du säger, att man inte ska slå sig till ro och tro att en relation är utredd en gång för alla; Den ändras i takt med att de som ingår i den förändras. Det är nog också sant att en relation inte kan isoleras; Den utforskas delvis i det gemensamma mötet med andra människor och den tar sig olika uttryck i olika sociala sammanhang. Jag instämmer också i att en tydlighet om vad man vill är en god service i varje relation. Att läsa kroppsspråk är dock inte helt riskfritt. Det fungerar ofta, men man får komma ihåg att kroppar bara vittnar om känslor och inte om tolkningar eller beslut som fattas.
Vad glad jag blir över att du tycker jag är vettig i mina kommentarer, nu blir du aldrig av med mig. =)
Varför är det egentligen så att man inte ligger i folks famn hit och dit om det inte är en partner? Om jag hade en pojkvän och låg i hans famn hade det då varit något sexuellt över det? svar nej! så varför skulle jag inte kunna göra det med andra? har inte den blekaste förmodligen samhällets normer som styr oss. Vi här uppe i norden skulle nog bra av att vara lite mer fysiska. Speciellt som vi är så många singlar. Att jag är singel gör inte att jag behöver mindre närhet snarare tvärtom egentligen.
Hade du tänkt att överge mig, Supergirl? Det vill jag förstås inte! =)
Du är för söt =)
Nej jag tänker inte överge dig- lovar!