Jag har tre långa dagar bakom mig med resa till och från England samt intervjuer och sammanträden för en tjänst som jag har sökt där. Både före och under resan har de bemött mig på ett sätt som har fått mig att känna mig eftertraktad. Känslan dröjer kvar, trots att någon annan har erbjudits jobbet.

Resan bjöd också på positiva erfarenheter av en helt annan sort. Det är intressant att se hur sommarens arbete och funderingar kring mitt schema har börjat förändra mitt beteende.

Ett exempel är att jag kostade på mig att äta ordentliga middagar på flygplatsrestauranger både på väg till och från England. Min ekonomi har inga problem med de höga priserna, men ändå brukar jag inte slösa pengar på mig själv på det viset. Denna gång tänkte jag att det är jag värd.

Ett annat exempel är att jag bad om hjälp när jag hade svårt att hitta vägen i en nya stad på måndagmorgonen. Jag var förberedd på att det kunde vara lite knepigt och hade gott om tid på mig. Med lite letande hade jag säkert kommit fram i tid, men istället för att lägga energi på det frågade jag och fick promenadsällskap med en trevlig kvinna som skulle åt samma håll. Hennes tillmötesgående sätt sände ut precis rätt signaler; Jag besvärade henne inte det minsta. Hon tyckte bara att det var trevligt med sällskap på morgonkvisten.

Precis som självförnekande och självdestruktiva handlingar påverkar mitt sinnestillstånd, så gör också självbejakande och självbefrämjande handlingar det. Den känslomässiga återkopplingen är nästan ögonblicklig och resulterar dessutom i en påverkan av mitt sinnestillstånd som dröjer kvar.

Detta, att unna mig själv, är en ny variant av den första punkten på mitt åtgärdsprogram. Jag fortsätter med andra ord mitt arbete och gläds åt att det inte alltid är jobbigt och slitsamt utan att resultat ibland kommer på en gång.