Archive for November, 2007
11.28.07
Posted in sorg, relationer at 20:25 by henrik
Jag har varit på några dejter efter det att min mor gick bort, men blir tvungen att acceptera att det går inte. Jag har helt enkelt ingen lust att dejta, så nu har jag dejtinguppehåll.
Att min kropp talar om för mig att jag inte orkar med kärleksrelationer när jag inte är i form, en logik baserad på erfarenheten att förhållanden tar mer än de ger, är ett problem som jag fortsätter att blunda för i förhoppningen om att det ska lösa sig av sig själv den dagen jag får uppleva att ett förhållande kan ge mer än det tar. Jag hoppas att jag är klokare än min kropp.
Permalink
11.24.07
Posted in ofokuserat at 21:19 by henrik
Inom utvecklingspsykologi talas om den generativa fasen då den medelålders människan funnit sin plats i tillvaron och börjat ge till den yngre generationen, vilket har fått mig att fundera på min egen plats.
Professionellt har jag en väldigt god, om än tillfällig, plats som lektor, ett vikariat som kommer att förlängas till sista juni. Undervisning har alltid legat mig varmt om hjärtat och jag känner nu mer än någonsin att jag trivs med det. Dessutom funderar jag på att använda tiden till att skriva färdigt oavslutade arbeten och ansöka om att bli docent, inte för titelns skull, utan för att jag tycker att det vore roligt att forska lite vid sidan av.
Jag har börjat förstå min högpresterande sida bättre. Även om det från början var ett sätt att konkurrera med mina syskon om mina föräldrars uppmärksamhet så är den bekräftelse jag får från andra människor inte längre min enda belöning. Med åren har jag utvecklat ett internt locus of control och jag belönar mig själv rikligt när jag uppnår mina mål.
Jag ser med andra ord inte prestation i sig som något negativt, så länge jag väljer mina utmaningar så att jag gör sådant som jag vill göra för min egen skull. Det är också viktigt att jag kompletterar med andra strategier så att jag känner mig bekräftad inte bara för det jag gör utan även för den jag är. Förra sommarens val att lägga musiken på hyllan, till fördel för dans och klättring, känns rätt och jag är mycket nöjd med den plats mina fritidsintressen ger mig.
Även socialt har mycket förändrats. Ett stort steg tog jag för flera år sedan, då jag accepterade min egen sekularisering och lämnade den kristna gemenskap där jag dröjde mig kvar i nästan femton år trots att jag inte hörde hemma där. Ett annat stort steg var att börja umgås med de som möter mig med ett tveklöst “ja” när jag frågar och låta övriga kontakter rinna ut i sanden.
Jag har också förstått hur rikligt belönad jag blir av lillasystrar och andra som törstar efter bekräftelse. Insikten om hur mycket andra kan ge och ta har inte bara ändrat hur jag lever mitt liv utan också hur jag tänker på mig själv. Jag är inte bara en introvert tänkare som ägnar mitt liv åt matematiska teknikaliteter och djupdykningar i mitt inre, utan också en extrovert människomänniska som trivs som fisken i vattnet i de rätta sociala sammanhangen. Socialt har jag verkligen hittat hem.
Permalink
11.19.07
Posted in mekanismer at 19:20 by henrik
Det finns en teori inom psykologi och sociologi som på engelska går under namnet locus of control theory. Enligt teorin tänker människor, ofta omedvetet, olika på var kontrollen för det som händer i deras liv ligger. En person med ett externt locus of control placerar kontrollen utanför sig och en person med ett internt locus of control placerar den inom sig.
Om en student med ett externt locus of control får bra betyg tänker han eller hon antagligen att det var tur eller att läraren bedömde till studentens fördel. Någon med ett internt locus of control skulle istället tänka att det beror på den egna skickligheten eller studieinsatsen. Eftersom människor med ett internt locus of control tenderar att belöna sig själva mer än vad de med ett externt locus gör, är dessa människor ofta mycket motiverade och högpresterande.
Båda typer av människor riskerar att känna negativa känslor. Den som tror att allt ligger utom ens egen kontroll känner ofta hopplöshet och vanmakt. Den som tror att allt kan påverkas blir lätt frustrerad när det i praktiken inte går eller fylls av skuldkänslor över att det inte gick som tänkt. Den stora visdomen verkar alltså vara att skilja mellan det som kan kontrolleras och det som man inte har någon kontroll över.
När jag nu än en gång har besök i mitt liv av en kvinna som försöker kontrollera mig, inser jag att dessa kvinnor inte är så olika mig själv. Vi har alla ett internt locus of control och är starkt motiverade, oavsett om det gäller studier eller arbete. Samtidigt har jag mycket lättare än dessa kvinnor att acceptera att andra människor tycker och tänker som de gör. De få gånger jag har försökt manipulera andra har varit i marknadsföringssyfte i kärlekens affärer, något jag inte är särskilt stolt över.
Permalink
11.18.07
Posted in mekanismer at 20:22 by henrik
Så har jag än en gång fått besök i mitt liv av en kvinna som försöker kontrollera mig. Jag har varit med om det förr och även om de olika kvinnornas strategier har skiljt sig åt, så känner jag igen känslan av att inte accepteras som jag är.
En kvinna försökte med övertalning, påstridighet och uthållighet. Det hjälpte förstås inte. När hon förföljde mig drog jag mig bara undan ännu mer.
En annan lockade med flirt och sensualitet, men bara för att hålla mig inom räckhåll. Kom jag för nära sa hon ifrån.
En tredje sa sig ha bara mig och vädjade till min medkänsla. Tanken på att jag inte alltid fanns till hands gjorde henne förtvivlad.
Denna gång är det charm och omtanke i kombination med skuldbeläggelse. Om jag inte gör som hon vill frågar hon efter mina motiv för att kunna peka på att jag sätter mina behov framför hennes.
Min gissning är att dessa kvinnor dras till mig för att jag inte alltid är så tydlig med vad jag vill. Det ger kanske en bild av att jag är lätt att övertala. I själva verket gör jag nog dem mycket frustrerade eftersom det i praktiken är en ständig kamp för att hålla koll på mig.
Så jag är nog inte bra för dem. Å andra sidan är de nog inte bra för mig heller. Jag törstar efter respekt, acceptans och förståelse och kan lägga stor energi på att förklara mig, även om det inte ger det jag söker.
Min strategi denna gång får bli att försöka motstå min starka vilja att bli förstådd, inte ge några förklaringar till varför jag vill det jag vill och sedan låta relationen rinna ut i sanden.
Permalink
Posted in ofokuserat at 13:52 by henrik
Jag har läst lite om utvecklingspsykologi, en disciplin som ligger i gränslandet mellan religionspsykologi, kognitiv psykologi och personlighetspsykologi, och som försöker dela in människans liv i olika stadier. Framför allt är det tiden fram till vuxen ålder som har studerats, men det finns även försök att beskriva vuxenåren, trots att det verkar vara en betydligt svårare uppgift.
Den dansk-tysk-amerikanske psykoanalytikern Erik H Eriksson delar in vuxenlivet i tre faser, var och en med sin egen konflikt. Den första, från 19 till 30 år, kännetecknas av motsatsparet närhet-isolering. Samtidigt som den unga människan måste lära sig att stå på egna ben behöver hon också lära sig att komma andra nära för att inte bli ensam.
Åren mellan 30 och 50 menar Eriksson kännetecknas av konflikten mellan generativitet och stagnation. Den medelålders människan skapar och ger, bland annat i rollen som förälder och vägledare för egna och andras barn. Samtidigt hamnar hon i alltmer invanda hjulspår och livsleda.
Tiden efter 50 är enligt Eriksson en kamp mellan å ena sidan integritet och insikt om att man har spelat en meningsfull roll i ett större historiskt sammanhang och å andra sidan den förtvivlan man kan känna om man inte lyckas acceptera livets begränsningar.
Även den amerikanske psykologen Daniel Levinson delar upp den vuxna människans liv i tre stadier. Istället för konflikter pratar Levinson om nya utvecklingsmål som tar form under var och en av faserna. Under tidig vuxen ålder, från 22 till 45 år, strävar människan efter social och känslomässig självständighet. Genom att skaffa sig ett eget boende, välja yrke, göra karriär, hitta en plats i samhället, gå in i nära relationer, bilda familj och fostra barn identifieras viktiga livsmål som man försöker uppnå.
Medelåldern, från 46 till 65 år, beskriver Levinson som en tid då man trots en försämrad hälsa kan leva ett rikt och meningsfullt liv, men övergången dit betraktar han som en kris då man ser tillbaka på sitt liv. Man jämför gamla drömmar med hur det blev och grundläggande värderingar ifrågasätts; Vad drevs av sådant som man inte längre tycker är viktigt?
Under ålderdomen, tiden efter 65 år, menar Levinson att man alltmer upptäcker sina fysiska begränsningar men förutsatt att man under medelåldern har skapat sig en fast moralisk och andlig grund att stå på djupnar livsvisdomen och det perspektiv som ger en känsla av samhörighet med tidigare generationer börjar klarna.
När jag började läsa om Eriksson, Levinson och utvecklingspsykologins försök att beskriva den vuxna människans liv var jag nyfiken på om det fanns vägledning att finna. Jag har ju varken slagit mig till ro med fru och barn eller valt en karriär som gett mig en trygg position i arbetslivet.
Är detta med en plats i tillvaron något jag aktivt bör leta efter? Är det kanske en beskrivning av det jag just nu gör? Eller är det fel av mig att använda utvecklingspsykologi på mig själv som enskild individ? Kanske beskriver den bara trender och statistiska samband? Vad som kommer naturligt för många behöver ju inte vara det som är bäst för mig.
Permalink
11.12.07
Posted in ofokuserat at 19:25 by henrik
- Inåt, utåt, framåt!
Min jobbcoach sammanfattar vårt arbete. Se inåt för att bli medveten om de egna behoven och styrkorna. Se utåt för att kartlägga arbetsmarknaden och möjligheterna. Ta ett litet steg fram för att göra ett kvalificerat val.
Jag undrar om en liknande metod kan vara lämplig i jakten på en flickvän?
Permalink
Posted in sorg at 19:07 by henrik
I lördags var jag på min mors begravning. Det blev en fin stund.
Permalink
11.03.07
Posted in mekanismer at 10:01 by henrik
Jag har tre syskon som jag konkurrerade med om våra föräldrars uppmärksamhet när vi var små. Jag, som är äldst, valde den strategi som de flesta storasyskon väljer och blev ansvarstagande och högpresterande. Strategin har tjänat mig väl, både som barn och vuxen, men till baksidorna hör att den tar på mina krafter och att frågan om mitt ovillkorliga värde har varit fortsatt obesvarad.
Flera av de av mina vänner som jag trivs allra bäst med är kvinnor som har växt upp som yngsta barnet. De jobbar väldigt hårt på att bli bekräftade och deras strategi är att vara flirtiga, charmiga, söta eller någon kombination av de tre. Till skillnad från mig, som strävar efter kontroll över mig själv för att kunna prestera, är deras strategi att försöka kontrollera sina nära och kära. Även om de ofta är väldigt duktiga på att få den bekräftelse de söker och att strategin därför ofta fungerar väldigt bra så är baksidan att de blir sårbara. Att bli dumpad av en partner eller bara något så litet som att en vän missar ett uppgjort möte blir ett hårt slag; Det egna värdet ifrågasätts.
På ett sätt har de båda strategierna samma baksida; Som man ropar får man svar och söker man bara villkorlig bekräftelse så är det också den enda bekräftelse man får. På ett annat sätt har min strategi en stor fördel; Andra människor hör till de saker som man inte kan kontrollera och jag slipper all den frustration, spänning, irritation eller till och med ångest som är förknippade med det.
Lite fascinerande är att jag som storebror trivs så bra tillsammans med lillasystrar. Med bekräftelsetörstande och behövande människor plockar jag fram min mest omtänksamma, stöttande, lugna och trygga sida och blir rikligt belönad för att jag finns till hands. I vänskapsrelationer fungerar det bra, men jag har lärt mig den hårda vägen att det inte är något att bygga kärleksrelationer på; Den dag jag tappar fotfästet rasar även relationen.
Permalink
11.01.07
Posted in sorg at 19:18 by henrik
Hur bemöter man en sörjande människas sorg?
Jag sörjer min mors bortgång, men känner mig lugn och känner att jag orkar bära sorgen. Samtidigt finns en risk att jag bär all världens bördor på mina egna axlar helt själv, och det behöver jag ju inte. Därför har jag berättat för andra om min sorg och har mötts av medkänsla och omtanke som jag tacksamt har tagit åt mig och låtit mig stärkas av.
Människor reagerar väldigt olika på min sorg. Många av de som har fått veta genom någon annan undviker ämnet. Kanske är de rädda för att säga något dumt, eller kanske vet de helt enkelt inte vad de ska säga eller göra?
Bland de som öppet visar sitt deltagande, finns det de som är riktigt tagna av tanken på att våra nära och kära inte är odödliga, och några har jag fått sätta mig ned med och berätta om omständigheterna, hur jag mår och vad jag känner för att de ska bli lugna. Andra är mindre känslosamma, beklagar sorgen och visar att de bryr sig.
Någon enstaka har talat om för mig hur jag borde känna, tänka eller göra. I vanliga fall skulle jag ha tyckt illa om det, men det känns så futtigt i sammanhanget att det bara har runnit av mig. De menar nog inte illa, utan tänker nog bara att de behöver bidra på något vis för att visa att de bryr sig.
Mest imponerad är jag av hur flera bekanta utanför min närmaste krets av vänner har visat omtanke och medkänsla. Det får mig att undra om de kan bli mer än bara bekanta.
Kanske är det så som det sägs att a friend in need is a friend indeed?
Permalink