exhibitionism

Jag har tänkt att antalet betraktare inte är avgörande men blir osäker. Menar du att det skulle vara en annan drivkraft om betraktaren är en enda?

och som blottare är det väl mer förskräckta blickar än lustfyllda, antar jag. De hoppar ju alltid fram så plötsligt. Och jag menar att det inte är att jämställa med att vara naken och åtrådd av en annan människa, att vilja få sitt kön skådat av främlingar. Man kan dessutom vilja båda och ibland ett och ibland annat. Men där är skillnader.

Det här var riktigt intressant. Vi styr upp en studie. Jag fixar anslag om du hittar försökspersoner.

Exhibitionism… Är inte det ett lite elakt namn för att vilja ha bekräftelse…? Se mig, se vad jag kan, se att jag vågar…!

Jag har en annan fundering kring dethär objektstänkandet. Skulle vilja föreslå att det finns ett drag i sexualiteten som inte är det minsta socialt, som inte handlar om du och jag och vi, utan bara om driften. Jag tror att vi mänskor, som de samhällsvarelser vi också är, jämt har hittat på regler om sexualiteten, för att tämja den… Ja, mitt förslag är alltså att du skulle vilja att din partner släpper taget om sin sociala varelse och gör sig till ett med lusten – för att du skall kunna göra likadant. Att göra det ensam, känns osocialt ouppfostrat själviskt… ja, helt enkelt fel, i kultiverat sällskap. Är det kanske dethär som du talar om…?

Nu undrar jag vad du tänker på som kan ses av andra som elakt eller problematiskt med mänsklighetens variationer på sexualitet?

Urk! Ibland tackar man inte för ordet. Men jag skall göra mitt bästa…:)

Det verkar vara två frågor, en från Bless och en från dig, Henrik.

Bless: Jag tror könsdriften är neutral. Den har ingen moral, inget socialt förstånd. Frågar djur om lov, innan de parar sig? Funderar de på hur de skall ta hand om sin avkomma? Eller, om vi går ännu ett steg längre, på partnerns eventuella njutning…? Om vi inte var samhällsvarelser, skulle det kanske vara så bland mänskorna också? Det är så jag tänker… och att dehär sidorna hos mänskan kan komma i konflikt med varandra. Just i det avgörande ögonblicket börjar han eller hon fundera på om en rörelse är rätt eller om den kanske borde utföras på ett annat sätt…

Men så är det inte för dig, Bless. Det vet jag ju. På något sätt har du och en del andra lyckats komma ifrån detdär.

På ett sätt kan jag kanske förstå det. Om jag tänker mig två mänskor som vill leva tillsammans. De har bestämt sig för att satsa på varandra, mycket. Då kan jag tänka mig att deras ömsidiga sociala behov liksom går ihop med könsdriften och gör sexakten till en… alldeles underbar upplevelse. Det sociala och det sexuella i harmonisk förening. Dethär kan säkert också hända vid mera tillfälliga, men ändå helt ärliga och öppna möten.

Henrik: Varför det är elakt? Ja, det är ju lite pinsamt att se hur någon exponerar sig utan tanke på följderna, ens för sig själv. Man påminns om sig själv, om att man själv också har ett behov av bekräftelse. Därför känns det bra att ha ett skilt namn för sådana som har ett STORT behov av bekräftelse. Så att det blir vi och dem, antar jag. Right? :)

Här sitter ni och är underbart djupa och jag har haft glädje i att följa diskussionen… men mest undrar jag vart vi ska få tag på blottare till våran studie ;)

Hm. Betyder det att jag inte är en samhällsmänniska och ett djur och pinsam? : ) är det därför kanske som jag bor i skogen ensam.

Fast alldeles särskilt lägger jag mig faktiskt vinn om att lyfta fram det som jag tyckte var pinsamt/är pinsamt att jag kännt, tyckt eller blivit förtjust i när jag har skrivit på min blogg. Och jag är djupt fascinerad av att nästan ingen blivit upprörd än, av djupet och bredden av min fånighet, ynklighet och ömklighet. Ibland rodnar jag när jag skriver, inte bara av att vara så till mig av det som texten beskriver, utan över att jag är så lättrörd och lättförförd.

Men jag tänker mycket på det där, vad det är som skiljer och hur andra lyckas tänka på om en rörelse är fel eller inte mitt i alltihopa. Det enda jag kommer till är att det är ju som i improvisation (för min del mest teater) att det inte finns fel, så länge man inte blockerar. Det finns en Keith Johnstone som är impro-guru inom teatern. Han menar att man aldrig i improvistationen får säga nej. Det är att klippa av energin. Om man inte vill får man ändå börja meningen med ett bejakande, typ:
– Ja! Men jag vill något annat.
Jag tror att det på något sätt går att omvandla till det där varandet i känslan, utan tanke och särskilt utan tanke på fel. Allt är ja!

Jag tror ockå att tantra, med att blickar möts och något energiernas samklang är mycket bättre än vad de flesta inser. Man behöver inte göra de krångligaste övningarna. De träcker gott att länge vara nära med ögonkontakt och ömhet föratt allt ska bli annorlunda.

Skulle man kunna tänka sig att längtan efter andra är det grundläggande, men att vi uttrycker den på olika sätt? Om man lägger ner väldigt mycket av sig själv i det sexuella, då kommer kanske det sexuella att ge väldigt mycket tillbaka? Det har förstås också med erfarenheter att göra. En lyckad erfarenhet ger mersmak, medan andra erfarenheter får en att dra sig tillbaka, försöka med något annat. Vi har ju flera sätt att vara i kontakt med varandra på, att komma nära. Vi pratar, skriver, målar, sparkar fotboll osv. Skapar oss själva inför andra mänskor hela tiden, kommunicerar oss själva…

Jag tror inte heller att man kan ersätta fotboll med sex och vice versa, men att behoven är olika för olika människor i olika tider i livet. Viktigast är, som jag ser det, att man fyller just de behoven som man har, försöker träffa rätt och så att man inte behöver tänka på fotboll för att stå ut med sexet : )

Kul att en praktisk vetenskapskvinna har hittat hit! =)

Om du vill får du gärna utveckla det där med att vi skapas av andra. På vilket sätt blir vi det? Tycker du att det är ett problem?

Ok, det låter som något jag kan hålla med om.

Kul att du gillade diskussionen. Det är ett intressant ämne. =)

Hej och välkommen hit John! Tack också för din berättelse! Det låter verkligen som att du bejakar din sexualitet på ett sätt som både du och din omgivning trivs bra med. Det är en fröjd att höra!

Ja, med många högskolepoäng och få erfarenheter blir diskussionen lätt akademisk i sin karaktär. Det är bra att du kompenserar med mer jordnära kunskaper!

Det du skriver är väldigt intressant. Redan på 40-talet insåg Kinsey att homosexualitet inte är något ”antingen eller” utan att det finns en löpande skala mellan ett strikt heterosexuellt leverne och ett strikt homosexuellt. Det är till exempel inte så ovanligt att män träffas och runkar tillsammans och blir upphetsade av att titta på varandra utan att vara intresserade av att ta i varandra och för övrigt föredrar sex med kvinnor.

Klein insåg dessutom i samband med sina studier kring bisexualitet på 70-talet att vi inte har en enda sexualitet utan att vår sexualitet har många olika sidor, där varje sida var för sig ligger någonstans på skalan mellan heterosexuell och homosexuell. Han insåg att det är skillnad på sexuell attraktion, känslomässig attraktion, fantasier, självbild, praktisk utlevnad, social tillhörighet och så vidare. Till exempel är det inte ovanligt att bisexuella tänder sexuellt på människor av båda könen men blir förälskade bara i människor av det ena könet, eller tvärtom.

När du skriver att du lever ut den exhibitionistiska sidan av din sexualitet i ett homosexuellt sammanhang, men att du i övrigt sällan eller aldrig blir sexuellt attraherad eller förälskad i män tänker jag att detta är precis i linje med det Klein påpekade: Olika sidor av vår sexualitet är mer eller mindre åt det homosexuella hållet.

Nu blev det igen ett ganska akademiskt inlägg, men det jag ville säga var nog just det du hoppades på, nämligen att din berättelse gav insikt.

Har du en blogg? Annars kunde det kanske passa någon med en exhibitionistisk sida? Att skriva om dina erfarenheter vore en tjänst till oss alla. Det behövs fler som visar att sexualitet kommer i alla former!