Efter att ha läst ett stort antal blogg-dialoger gör jag ett försök att beskriva det schema som är kopplat till mitt undvikande anknytningsmönster mer detaljerat.

De omedvetna automatiska tankar som jag har identifierat hos mig själv är:

  1. Jag duger inte som jag är.
  2. Mina behov är inte viktiga.
  3. Jag kommer inte att hitta någon bättre partner.
  4. Det går inte att tycka om mig och jag kommer att bli ratad.
  5. Det är något som är fel på mig.
  6. Jag har inte rätt att uttrycka negativa känslor som jag inte kan motivera.

Var och en av dessa automatiska tankar ger upphov till en känsla:

  1. Jag känner mig otillräcklig.
  2. Jag känner mig betydelselös.
  3. Jag känner mig uppgiven.
  4. Jag känner mig inte omtyckt och är rädd att bli övergiven.
  5. Jag känner mig konstig.
  6. Jag känner rädsla för att bli bestraffad.

Var och en av dessa känslor ger i sin tur upphov till ett beteende:

  1. Jag presterar.
  2. Jag lyssnar på andra och ignorerar mig själv.
  3. Jag står ut.
  4. Jag gömmer mig.
  5. Jag försöker vara vad jag tror att andra förväntar sig.
  6. Jag visar inte känslor i konflikter eller undviker konflikter.

Trots att poängen med vart och ett av dessa beteenden är att hantera motsvarande känsla så bekräftar de den automatiska tanken och i praktiken blir resultatet därför det motsatta.

Förutom att en automatisk tanke är kopplad till en känsla och ett beteende, så är de olika känslorna också associerade till varandra. Om jag till exempel blir rädd är det lätt hänt att jag också känner mig betydelselös eller konstig eftersom jag minns att känslorna brukar höra ihop.

Mitt schema verkar kunna aktiveras var som helst i cykeln: genom att en av mina automatiska tankar bekräftas, genom att jag hamnar i något av känslotillstånden eller genom att jag agerar enligt något av beteendena. Eftersom det ingår i schemat att inte fokusera på mig själv så ser jag inte att jag fastnar i mitt självförnekande sinnestillstånd, utan känner bara ett diffust obehag som övergår i nedstämdhet om schemat är aktivt under längre tid.

Antagligen har jag spenderat en stor del av mitt liv i denna rundgång. Övning har gett färdighet och schemat har nötts in i mitt undermedvetna.

Det verkar som att jag har haft två olika vägar ut ur cykeln. Med lite tur lyckas jag ersätta schemats beteenden med att i ord uttrycka vad jag känner. För det mesta har jag dock vandrat en annan väg: Efter lång tid blir känslan av att leva med locket på så obehaglig att jag får ångest och inte står ut längre.