Så där riktigt ordentligt arg har jag bara blivit en enda gång i mitt vuxna liv. Lite småirriterad har väl hänt, fast egentligen inte så ofta det heller.

Den gången, då det verkligen kokade över, ledde det till ett trasigt soffbord, en bula i pannan och slutet på ett långt förhållande. Ilskan gjorde det lätt för mig att säga ifrån. Det fick vara nog. Jag orkade inte längre.

Ilskan verkar vara en kraft som till sin natur är egoistisk. I vreden är det jag, mina behov och mina gränser som kommer fram. Och utan ilska är det lätt att accepterar att andra tränger sig på eller till och med kränker.

Hur kommer det sig då att ilskan och vreden tar så liten plats i mitt liv?

Till viss del är det för att jag lever i en miljö som är ganska trygg. De övertramp och kränkningar jag utsätts för är små och jag behöver inte reagera så starkt.

Till viss del beror det på att jag är känslomässigt stabil. Mina känslor blir sällan särskilt starka, oavsett sort. Jag är som en klippa som känner vindarna, men böjs inte på samma sätt som träden gör. Väldigt praktiskt, men också lite tråkigt.

Till viss del finns där en självkontroll som jag har övat på under hela mitt liv. Jag är van att hålla fast min ilska och har tänkt att det är något fint i det. Som så mycket annat är det nog inte en värdering jag har kommit fram till på egen hand utan en jag har lyssnat mig till.

Miljön är jag glad över och klippan är nog som den är, men självkontrollen kan jag välja. I min strävan efter att bättre känna och uttrycka, bör nog ilskan få hög prioritet.