Inlägg nummer 60. Ett per dag i två månaders tid och det känns redan annorlunda. Trycket från alla tankar och funderingar är inte längre så stort. Det känns skönt. Ventilen gör sitt jobb.
Kanske är jag fortfarande den lille pojken som varje dag efter skolan behöver få berätta för mamma om vad som har hänt?
Liksom igår blir det idag en återkoppling, denna gång till lugnet före stormen som jag skrev om för en vecka sedan. Då trodde jag att jag skulle få besök av tre manipulativa och aggressiva kvinnor på mitt kontor på jobbet, men de kom aldrig. Kanske insåg de att jag inte skulle tänja på reglerna? Kanske var allt de gjorde bara ett test för att se om de kunde komma undan en enklare väg och kanske var aggressiviteten en bluff som vi synade?
Det är synd att de inte väljer att ta emot det stöd som jag och mina kollegor erbjuder utan istället bemöter oss som om vi vore en fiende som behöver besegras. Men det är utom min kontroll och bara att acceptera. Jag gjorde vad jag kunde och ansåg vara rätt och riktigt. Det känns bra.
Min comeback fortsätter. Igår stod jag framför en kör igen. Denna gång prövade jag något nytt. Den respons jag fick var inte som jag hade tänkt mig och ärligt talat förstår jag inte vad som hände. Jag träffade nog inte riktigt rätt, men kanske hittade jag ändå ett frö till något nytt? Jag behöver nu smälta mina erfarenheter för att kunna göra ett nytt försök. Synd att konserten är redan på lördag. Jag skulle vilja ha mer tid.
Steg ett. Snösmältning, snömögel, knaster i ögonen och trötthet.
Steg två. Knoppar som brister och trötthet blir till matthet.
Steg tre. Hägg, syren, knastret blir klister och mattheten sorgsenhet.
För mig får det gärna vara kallt ett tag till.
Så stod jag då framför en kör igen. Det var flera år sedan sist och jag gör nu bara ett litet gästspel. Jag ska leda en låt på en konsert om ett par veckor.
Det är som att cykla. Inte bara slagtekniken och kroppsspråket sitter i ryggmärgen utan även tankarna och strategierna för att hantera de vanliga frågeställningarna: Hur vinner jag körens förtroende och hur får jag körsångarna att slappna av och tycka om att sjunga med mig? Hur flyttar jag fokus från notläsning och sångteknik till musik?
Jag är inte så säker på att jag vill använda de gamla strategierna. Det är kanske dags att göra något nytt? Inte för att de invanda spåren inte skulle hjälpa kören, utan för att det skulle göra arbetet mer spännande och roligt för mig själv. Dessutom kanske jag skulle lära mig något nytt?
Jag är precis hemkommen från dans till underbar storbandsjazz. Jag hade trevligt och det blev några lyckade danser, men jag hade hoppats på att bli mer berörd än vad jag blev. Bara att få så mycket närhet under så kort tid brukar ge en härlig kick. Därtill kommer den lycka jag brukar känna när jag får en bra kontakt med någon jag dansar med. Ikväll lämnade jag ifrån mig åtminstone några kvinnor strålande av lycka, men för mig kändes det bara som ett hantverk väl utfört. Jag kanske var för trött? Då blir jag ofokuserad.
Trötthet efter en arbetsvecka med alldeles för långa arbetsdagar följt av feber i knappt ett dygn och sedan är allt bra. Inte ont i halsen och ingen snuva. Mysko.
Det har hänt en gång tidigare, i början av året. Mönstret var ungefär detsamma men jag tänkte inte att det var annorlunda. Men annorlunda är det. Förkyld brukar jag vara åtminstone fyra, fem dagar.
Det är inte så att jag klagar. Tvärtom. Det är skönt att inte behöva vara sjuk så länge. Jag bara undrar om det kanske inte är sjukdom. Kanske är det min kropp som säger nej till en behandling som den fått stå ut med under väldigt många år, även om det inte blivit så ofta under de sista.
Nu har det hänt två gånger. Om det händer igen är jag beredd att kalla det ett mönster.
En professor i träningsoverall. På ett hotell.
En flygplats med halvätna smörgåsar. En plastpåse i väskan. Jag packar om. Just ja, jag hjälper en kvinna som svimmar och leker hjälte för några ögonblick innan jag återgår till mina packningsbestyr. Är de inte bara att slänga? Varför sparar jag smörgåsarna?
Professorn ler i sin träningsoverall. Han småpratar lite och ger sig iväg på sin löptur. I Strasbourg.
Flera smörgåsar. Och en röksten. Jag är på bussresa i fjärde klass. Mamma packar för många och man ska ju äta opp, så jag äter vid varje stopp. Ingen röksten för mig. Jag försöker förklara både innan och efter men mamma förstår inte.
Inte en ton på ett halvår och jag saknar det inte alls. Tycker jag ens om att sjunga?
Professorn ler i sin träningsoverall. Han står i lobbyn på hotellet i Strasbourg.
Jag undrar om smörgåsarna på flygplatsen. Har det hänt eller är det en dröm?
Inte en ton på över ett halvår. Det var skönt att lämna brandstationen. Det är över nu. Jag hade dåligt samvete och ansträngde mig för att undvika att bli avtackad för mitt svek. Det är också över nu.
Professorn ler. Och jag med honom. Träningsoverallen är borta. Nu har han en bibba nötter i famnen.
Ett högt h från en gudinna. Det är fler som presterar.
Musiken som professorn skrev flödar. Den är ny fast gammal, eller kanske gammal fast ny. Bachsistisk. En hyllning till gud. Fast jag tänker mer på greken och hans grotta. Det verkliga livet är inte så där. Det är skuggor på insidan av en grotta.
Klangmattorna klingar repetativt i kroppen. Jag är matt i kroppen. En matta för kroppen. Trött.
Taket i kyrkan i Strasbourg blev sönderbombad under kriget, men renoverandes igen. Var det så? Minns jag rätt? Tycker jag om att sjunga?
Professorn i träningsoverall ler mot mig med sin bibba av nötter. Sängen är skön även om det är trångt i den sönderbombade kyrkan. Jag undrar om jag egentligen ville se rökstenen? Gudinnan sjunger sin hyllning och mattan ger mig ro.
Det finns så många spår. Livets kontrapunkt är full av trådar som inte passar ihop. Man får försöka göra något fint av dem. Som en skugga i en grotta.
Det blir nog ingen mer sång för mig. Och smörgåsarna måste jag slänga bort.
Jag driver iväg och allt blir blått.
Jag är trött. Och har varit några dagar. Det blev lite mycket på jobbet. Så kan det gå trots att jag försöker ta det lugnt och sköta om mig själv.
Jag tycker inte om det. Jag hör så dåligt. Signalerna blir suddiga. Och tankarna om att uttrycka dem och att finna vägar till rakare kommunikation slutar komma. Det är som att lägga locket på.
Att vara trött är att inte leva fullt ut.