ofokuserat

Två intryck från helgen dröjer kvar.

Det första är inte lördagens fina klättring i vackert väder utan ett felaktigt vägval senare på kvällen som blev till en promenad i silvrigt månsken och Bauersk natur vid spegelblank sjö.

Det andra var också oväntat och kom i form av en ny bekantskap, stiftad på slottet under Valborgskvällen. Redan innan orkestern började spela sökte hon upp mig, berättade att mitt rykte föregick mig och bad om att bli uppbjuden. Vi dansade tre danser under kvällens lopp och även om vi inte växlade många ord var vår kommunikation intensiv och ljuvlig. Hon valde mig och jag valde med glädje henne.

Jag hade lätt kunnat gå miste om båda två.

Nu är det dags att fira igen! Man måste ta alla tillfällen i akt. Denna gång firar jag att detta är det hundrade inlägget.

Det finns också något annat som jag gläds åt, nämligen att mitt behov av att skriva har blivit mindre. Jag skriver inte längre för att jag behöver lätta på trycket utan för att det är kul. Detta är ett av flera tecken på att jag mår allt bättre.

Jag kommer inte att sluta skriva, men misstänker att bloggen kommer att ändra karaktär framöver. Till exempel tror jag inte att det kommer att bli ett nytt inlägg varje dag.

Valborg närmar sig med stormsteg och därmed en av årets höjdpunkter i form av dans på slottet.

För två år sedan frågade jag kvinnan som visade mig himmel och helvete om hon ville vara min dejt, men hon gick med sin vän och jag gick då med någon annan, vilket resulterade i att hon blev svartsjuk.

Förra året gick jag med en kvinna vars pojkvän inte ville dansa men som ändå dök upp under kvällen och då blev svartsjuk på mig.

I år går jag utan dejt. Jag hoppas att det blir mindre drama och mera dans på det sättet!

Man vet att ens liv inte är så illa när

1. ett återbud från den strulige klätterkompisen innebär att man får spendera en lördag på klätterklippan med två underbara kvinnor på egen hand,
2. ens handläggare på Arbetsförmedlingen har en stor skylt bredvid datorn med texten ”Släpp taget om det du inte kan kontrollera och du kommer att bli fri” och verkar mer bekymrad över att man är arbetslös än vad man själv är,
3. det enda problemet inför den kommande långhelgen är hur man ska hinna med att både dansa och klättra – vid två tillfällen,
4. man får en inbjudan till inflyttningsfest hos goda vänner med små barn dagen efter att man har beklagat sig på sin blogg över att det är svårt att hålla kontakten med småbarnsföräldrar, och när
5. man går till tandläkaren för första gången på femton år, blir undersökt av en ung och söt tandhygienist som i smyg spanar in ens underarmar och som berömmer en för att man är duktig på att sköta om sina tänder.

Idag ska jag till arbetsförmedlingen och skriva in mig som arbetssökande. Jag har haft ett tre månader långt vikariat, men nu är det över och jag är arbetslös igen.

Planen är att fortsätta söka de få tjänster som utlyses inom mitt gebit, trots att de inte är många och trots att konkurrensen är löjligt hård. Samtidigt funderar jag på om det är dags att hitta en annan väg, inte för att det är så ont om jobb, utan därför att jag undrar om jag kan fortsätta att vara så högpresterande. Vad ska driva mig, nu när jag börjar bli tillfreds med mig själv? Jag tycker om det jag gör, men räcker det som motivation?

Jag har idag avslutat mitt medlemskap på Bloggtoppen.se. Jag har kommit fram till att det inte är viktigt för mig att ha många läsare och än mindre att tävla med andra om det. Det betyder inte att jag inte vill bli läst. Tvärtom betyder det mycket för mig att bli sedd och jag skulle antagligen sluta skriva om inte någon läste. Insikten är bara den att den bekräftelse jag får av att någon väljer att komma tillbaka är mer värd än bekräftelsen av att många hittar hit.

Jag ser ju att besöksräknaren tickar på med ungefär samma antal besökare varje dag och jag väljer att tolka det som att jag har en trogen skara läsare. Några av er lämnar ju dessutom kommentarer, vilket gör mig extra glad, inte minst för att det då är bortom all tvivel att ni har valt att komma tillbaka.

Som svar på mitt tillkännagivande om att vara en mindre duktig storebror föreslog min far catering. Det var för sent till påskmiddagen, men förslaget finns kvar inför nästa familjesammankomst, vilket låter ljuvligt i mina öron!

Jag undrar om en mer neutral mötesplats än föräldrahemmet också vore bra för syskonrivalitet och andra spöken från förr, men det initiativet bör nog inte komma från storebror.

Vi får se vad som händer.

Nu tar jag för första gången sedan starten 15 januari några dagars upphåll i mitt bloggande. Jag ska fira påsk och öva mig i att inte vara en duktig storebror. Jag tänker ta färre initiativ, mindre ansvar och ge mina syskon mer plats.

Efter helgen är jag tillbaka med nya tankar om både det ena och det andra. Bland annat tänker jag berätta vad jag till min stora förvåning fick veta när jag tog mod till mig och växlade några brev med kvinnan som jag återsåg efter tretton år när jag var på besök i det förflutna.

Tills dess önskar jag alla mina läsare en riktigt glad påsk!

Nu är the never ending story äntligen över. De tre kvinnorna har efter samtal med min chef till slut lekt leken enligt spelets regler. Jag pratade med honom igår och tackade för hjälpen. Han var liksom jag förbluffad över att man alltid får vara med om nya saker.

Nej då, historien med de tre kvinnor som jag skrev om i lugnet före stormen och rätt och riktigt är inte över. Istället för att komma och prata med mig så kontaktade de min chef. Först blir jag arg. Sedan bara trött. Och frågande. Varför kan de inte prata med mig istället för att terrorisera mina kollegor och nu även min chef? Jag förstår inte.

Igår satt jag i möte med chefen och informerade om alla turer. Nu är det hans tur att bjuda in till samtal. Nu är det hans tur att försöka hjälpa och stötta utan att bryta några regler. Jag hoppas han lyckas bättre än vad jag har gjort.

Ska man gissa att fortsättning följer?