ofokuserat

Här är några glimtar ur mitt förflutna. Jag återkommer med kommentarer.

• – Han är så känslig.

  Min mor förklarar för bekanta på besök varför jag, fem år gammal, springer och gömmer mig när vuxna skrattar åt mig.

• – Neej, det där blev inte bra!

  Min far kunde uttrycka frustration och irritation. Jag har aldrig varit rädd för honom, men som barn tyckte jag att hans känslor kunde vara skrämmande.

• Under låg- och mellanstadietiden levde jag med rädsla i mitt liv och jag tränade mig i att vara uppmärksam på andra människor så att jag kunde lägga benen på ryggen vid behov. Jag skrev om det i solar plexus.

• När jag var 17 ville jag göra sexualdebut, men mina föräldrar satte stopp för det, vilket jag accepterade. Jag respekterade deras värderingar, men slutade prata med dem om sex och relationer.

• Jag uppnådde aldrig någon vi-känsla med mitt ex. Jag kände inte att hon var förmögen att möta mig på det sättet och accepterade det.

• – Det är något som inte känns riktigt rätt med dig.

  Jag förstod aldrig vad kvinnan som visade mig himmel och helvete syftade på. Jag uppvaktade henne under ett och ett halvt års tid med förhoppningen att komma på var skon klämde och därmed kunna göra något åt saken.

• I våras var jag på dejt med den ej namngivna. Efteråt satte hon mig i en dissonant förhållning genom att kalla mig för egoistisk och känslosnål innan hon sa tack och adjö.

• För några dagar sedan, på grund av blogg-läsares reflektioner, frågade jag mig själv om jag är så närvarande som jag själv har tänkt eller om jag bara är en kameleont som kan skapa en illusion av det.

Ordet mångfasetterad är inte så lätt att stava. På den dejtingsajt som jag har spenderat alldeles för mycket tid är det många som försöker, men få som lyckas. I rätt sammanhang kan det finnas humor i det.

En av mina favoriter är

Jag är en välutbildad och mångfassiterad kvinna med mycket humor […]

En annan är

Är en mångfasseterad kvinna […] Har jobbat som […] parallellt med sjuksköterskejobbet.

Ibland skänker mig min uppmärksamhet glädje.

Jag ska på intervju måndag 13 augusti för ett jobb jag har sökt. I England. De bjuder på resa och uppehälle och tar hand om allt det praktiska med att boka biljetter och bostad. Det får mig att känna mig eftertraktad. En underbar känsla.

När jag läser om den olycka i vilken sex schweiziska fjälljägare blev offer för en lavin i Jungfraumassivet känns det skönt att jag redan förra hösten bestämde mig för att inte bestiga Eiger 10-18 augusti. Eiger är en av de tre topparna i massivet.

Jag har vänner som ska göra ett försök och jag har blivit tillfrågad om jag vill följa med. Anledningen till att jag tackade nej var inte att det är farligt utan att det är en utmaning. Jag vill inte att klättring ska vara ytterligare ett sätt för mig att vara duktig på. Jag är alltför högpresterande ändå.

Sedan fanns det ytterligare en anledning till att jag valde att stanna hemma. Då var jag osäker på hur jag skulle fungera tillsammans med andra människor under farliga och pressade förhållanden och utan plats för avskildhet. Nu känner jag mig starkare och är övertygad om att det skulle ha gått bra. Men det känns ändå skönt att jag valde att stanna hemma.

Efter en dryg vecka på Lofoten kan jag berätta att det är den vackraste platsen på jorden. I detta äventyrens land möter fjäll både fjord och hav i en prunkande grön och lågväxt natur. Kritvita sandbottnar ger havet en turkos lyster i solens sken och midnattssolen får tiden att stå still.

Lofoten bjuder också på klättring i världsklass längs stora svaiga granitväggar, brutna av långa spricklinjer visandes vägen för den som liksom jag föredrar enkel navigering.

När jag klättrar gör jag bara det och inget mer. Men med jämna mellanrum tar jag paus och då kan jag njuta av det som just har varit och av att vara där jag är. Bilden nedan är från en sådan paus.

– De brukar vara lite rädda för obekanta.

Småbarnsföräldrarna förundras över att deras barn så obesvärat klänger på mig när jag försöker titta på Fem myror är fler än fyra elefanter.

– Du är bäst!

En gammal bekantskap återupptäcker hur det känns att dansa med mig.

– Vi har fikat lite.

Kompisen förklarar när den som ringer undrar hur det kan ta sex timmar att klättra fyra leder.

Glimtar från de senaste dagarna. Saker som gjort mig glad.

Igår var jag bjuden på födelsedagskalas ute i skogen med lunch och hemligt äventyr. Jag var orolig inför kombinationen många okända människor och okänd aktivitet och ordnade därför med egen transport. Tanken var att jag skulle kunna ge mig av om det blev för jobbigt.

Väl framme vid samlingsplatsen visar det sig att vi ska en bit till och sista vägen är det gemensam transport. Så det var bara att släppa taget om tryggheten och ge sig ut i det okända.

Inte helt oväntat var det jobbigt. Först känns det som att stoppa huvudet i en bikupa. Jag blir överväldigad av alla människor runt omkring mig. Blickar, ansiktsuttryck, kroppsspråk och ord blir till ett enda sammelsurium av känslor och viljor och jag klarar inte av sortera. De är alldeles för många.

Instinktivt försvinner jag bort. Det finns en plats som ingen annan känner till. Det är en liten glänta i en björkskog där gräset växer grönt och där en bäck stilla ringlar fram. Det enda som hörs är vindens sus i björkarnas toppar, ett sakta porlande från bäcken och fåglarnas sång. Där finner jag lugn.

Så jag går på tipspromenad, gratulerar födelsedagsbarnet och äter lunch. Jag är artig och trevlig, men ingen vet min hemlighet; Jag är inte där på riktigt. Det är bara ett skal. Jag är långt borta, i lummigt gräs och lyssnar på bäckens sorl.

Eller? Finns det kanske en enda som förstår? Nej, hur skulle hon kunna göra det? Men tanken väcks. Hur skulle det vara att ha en bundsförvant som känner till min hemlighet? En enda är allt som behövs för att jag inte ska känna mig så ensam.

Sakta börjar folk droppa av. Först åker småbarnsföräldrarna. Lite senare de som har andra aktiviteter inbokade under kvällen. Det sensoriska trycket minskar och jag kan försiktigt återvända till mig själv. Jag möter en och annan på riktigt, en i taget, med hela mig och några av mötena blir riktigt fina.

Något äventyr blev det inte för min del. Aktiviteten kunde bara utföras av några få i taget och när det blev min tur var det dags att åka hem. Nu vet jag vad det är och kan återvända på egen hand.

För att sammanfatta så känner jag mig trots allt ganska stark. Jag har hittat tillbaka till min inre glänta och står lugnt och stadigt kvar när det stormar omkring mig. Och så fort vinden mojnat vågar jag mig ut och kan njuta av fina möten med andra människor.

På lördag är jag bjuden på födelsedagskalas mitt ute i skogen. På schemat står lunch och hemligt äventyr. Jag känner födelsedagsbarnet och någon till men i övrigt kommer det att vara personer som jag inte har träffat förut. Jag har tackat ja trots att kombinationen okänd aktivitet och många okända människor är obehaglig. Jag har därför bestämt mig för att ordna med egen transport så att jag kan ge mig av om det skulle bli för jobbigt.

Jag känner ofta ett obehag i umgänget med andra människor. För det mesta märks det inte mer än att jag blir trött. Det är i ensamheten jag kan slappna av och känna ro. Sist jag skrev om min osociala sida blev jag tipsad om att fundera på vad som är det värsta som kan hända och hur farligt det i så fall är.

Kan det verkligen vara så att jag är rädd för att bli fysiskt misshandlad, som det hände att jag blev när jag gick i skolan? Först när jag tänker tanken känns den helt befängd. Det är klart att jag inte kommer att bli slagen. Det vet jag helt säkert. Men samtidigt är tanken på egen transport en stor lättnad. Utan den utvägen skulle jag ha tackat nej, så något är det som jag är rädd för.

Så vad är då det värsta som kan hända? Jag kan förstås bli invalidiserad eller ihjälslagen. Kan det bli värre än så?

Nu måste jag förstås fråga mig själv om det hjälper mig att tänka på det här sättet? Det känns som att jag gör saken värre istället för att avdramatisera. Ett kognitivt arbetssätt är nog väldigt bra i rätt sammanhang, men jag undrar om det inte är lite exponeringsterapi jag behöver. Jag behöver nog få upptäcka att jag överlever lördagens äventyr och klarar av att hantera osäkerheten. Jag har i alla fall bestämt mig för att pröva och se vad som händer. Och blir det för jobbigt har jag som sagt en väg ut.

Så är den här. Den svåraste tiden på året. Den mellan hägg och syren.

Jag sover tio timmar per natt och vaknar trött och matt. Efter två veckor hänger rethostan fortfarande kvar. Jag sörjer stilla, utan att veta vad.

Men nu när häggen blommar dröjer det inte länge. Snart är våren äntligen över.

Kickar vet jag en hel del om och jag älskar dem, men när det gäller njutning har jag mycket att lära.

Jag gick förbi en godisaffär häromdagen och försökte dra mig till minnes när jag senast åt godis för min egen njutnings skull. Kanske var det som barn? Jag minns inte. Det var i alla fall väldigt länge sedan. Nuförtiden äter jag av sociala skäl på bjudningar, för att hålla mig vaken när jag kör bil om natten, för att fylla på energi inför ett träningspass eller när det fyller någon annan funktion. Dock inte för min egen njutnings skull.

Jag är likadan med mycket av det som kallas livets goda. Jag dricker varken alkohol eller kaffe. Jag har inte smaklökar nog att bli någon gourmé och är fortfarande lika imponerad av kompisen som kan känna vilken typ av fett jag har använt i matlagningen.

Jag har aldrig förstått poängen med att bada bastu och badar gör jag för lek eller träning. I min förra lägenhet hade jag badkar som jag inte använde en enda gång på de knappt tio år jag bodde där.

Massage är jag dock lite nyfiken på. Jag knådade mitt ex i otaliga timmar under de år som vi var tillsammans och det verkar uppenbarligen kunna ge mycket njutning. Det närmsta jag har kommit själv är när jag för ett drygt år sedan efter mycken tvekan till slut vågade skriva upp mig på ett pass som erbjöds genom jobbet. Det blev dock inställt på grund av sjukdom och jag skrev aldrig upp mig igen.

Nu ska jag gå och köpa mig en glass. Att äta glass på egen hand, för min egen njutnings skull, lärde jag mig förra sommaren och det känns som att den färdigheten behöver bekräftas!