ofokuserat

Jag har läst lite om utvecklingspsykologi, en disciplin som ligger i gränslandet mellan religionspsykologi, kognitiv psykologi och personlighetspsykologi, och som försöker dela in människans liv i olika stadier. Framför allt är det tiden fram till vuxen ålder som har studerats, men det finns även försök att beskriva vuxenåren, trots att det verkar vara en betydligt svårare uppgift.

Den dansk-tysk-amerikanske psykoanalytikern Erik H Eriksson delar in vuxenlivet i tre faser, var och en med sin egen konflikt. Den första, från 19 till 30 år, kännetecknas av motsatsparet närhet-isolering. Samtidigt som den unga människan måste lära sig att stå på egna ben behöver hon också lära sig att komma andra nära för att inte bli ensam.

Åren mellan 30 och 50 menar Eriksson kännetecknas av konflikten mellan generativitet och stagnation. Den medelålders människan skapar och ger, bland annat i rollen som förälder och vägledare för egna och andras barn. Samtidigt hamnar hon i alltmer invanda hjulspår och livsleda.

Tiden efter 50 är enligt Eriksson en kamp mellan å ena sidan integritet och insikt om att man har spelat en meningsfull roll i ett större historiskt sammanhang och å andra sidan den förtvivlan man kan känna om man inte lyckas acceptera livets begränsningar.

Även den amerikanske psykologen Daniel Levinson delar upp den vuxna människans liv i tre stadier. Istället för konflikter pratar Levinson om nya utvecklingsmål som tar form under var och en av faserna. Under tidig vuxen ålder, från 22 till 45 år, strävar människan efter social och känslomässig självständighet. Genom att skaffa sig ett eget boende, välja yrke, göra karriär, hitta en plats i samhället, gå in i nära relationer, bilda familj och fostra barn identifieras viktiga livsmål som man försöker uppnå.

Medelåldern, från 46 till 65 år, beskriver Levinson som en tid då man trots en försämrad hälsa kan leva ett rikt och meningsfullt liv, men övergången dit betraktar han som en kris då man ser tillbaka på sitt liv. Man jämför gamla drömmar med hur det blev och grundläggande värderingar ifrågasätts; Vad drevs av sådant som man inte längre tycker är viktigt?

Under ålderdomen, tiden efter 65 år, menar Levinson att man alltmer upptäcker sina fysiska begränsningar men förutsatt att man under medelåldern har skapat sig en fast moralisk och andlig grund att stå på djupnar livsvisdomen och det perspektiv som ger en känsla av samhörighet med tidigare generationer börjar klarna.

När jag började läsa om Eriksson, Levinson och utvecklingspsykologins försök att beskriva den vuxna människans liv var jag nyfiken på om det fanns vägledning att finna. Jag har ju varken slagit mig till ro med fru och barn eller valt en karriär som gett mig en trygg position i arbetslivet.

Är detta med en plats i tillvaron något jag aktivt bör leta efter? Är det kanske en beskrivning av det jag just nu gör? Eller är det fel av mig att använda utvecklingspsykologi på mig själv som enskild individ? Kanske beskriver den bara trender och statistiska samband? Vad som kommer naturligt för många behöver ju inte vara det som är bäst för mig.

– Inåt, utåt, framåt!

Min jobbcoach sammanfattar vårt arbete. Se inåt för att bli medveten om de egna behoven och styrkorna. Se utåt för att kartlägga arbetsmarknaden och möjligheterna. Ta ett litet steg fram för att göra ett kvalificerat val.

Jag undrar om en liknande metod kan vara lämplig i jakten på en flickvän?

Jag börjar förstå vad det var som hände på den quickstep-lektion då jag bestämde mig för att det blir inga fler små snabba steg.

Jag var som vanligt på plats i god tid och passade på att dansa med en vän medans vi väntade på att lektionen skulle börja. Jag var trött, men uppåt och såg fram emot kvällens lektion.

Under de fem minuter vi dansade stoppade vår dansfröken oss fyra gånger. Varje gång påpekade hon något som jag gjorde fel. Jag försökte korrigera det hon påpekade, men fick ingen feedback på om det blev bättre eller ej. Istället påpekade hon nästa sak. Det jag hörde var alltså:

Gör inte fel!
Gör inte fel!
Gör inte fel!
Gör inte fel!

Det förändrade mitt sinnestillstånd och det kändes inte längre lika roligt att dansa. Budskapet satte sig i min kropp och det var den mentaliteten jag levde med under resten av lektionen. Eftersom mitt fokus var på att inte göra fel, var det förstås precis det jag gjorde, gång på gång. Jag kämpade hårt med att lyfta mig själv, men efteråt kunde jag bara konstatera att lektionen inte kändes lyckad och jag beslutade mig för att inte gå fortsättningskursen.

Vid ett övningstillfälle några veckor tidigare hände något liknande. Min danspartner påpekade hur spänd jag blev och att det bara gick sämre och sämre trots att vi verkligen ansträngde oss. Den gången kom jag mer lindrigt undan, eftersom min danspartner tog hälften av alla ”Gör inte fel!”. Det var först långt senare som jag funderade på hur min kropp reagerade på vår dansfrökens kommentarer.

Som kontrast till detta tänker jag på min första klätterled i 7:a-registret som jag klarade av för drygt en månad sedan. Leder graderas efter svårighetsgrad. En nybörjare klättrar 4:or och efter ett par år kan de flesta klättra 6:or, men långt i från alla kommer längre än så och att börja klättra 7:or innebär därför också att spränga en mental barriär; Det handlar om att göra något som anses svårt.

Jag hade tränat in alla de olika delarna av den led jag hade valt ut och kunde leden utan och innan. Jag skulle bara lyckas sätta ihop den. Jag försökte flera gånger och var riktigt nära ett par gånger, men fick inte riktigt till det.

Det som till slut gjorde att jag klarade den var att jag bytte klätterpartner, tillika säkringsman. Det han gjorde var inte mycket, men ack så effektivt. Innan jag började klättra sa han

– Kom igen nu, du fixar det här!

och när jag närmade mig kruxet på leden var hans kommentar att

– Det ser bra ut, det går!

Det gjorde det också. Jag var inte ens trött efteråt och jag förstod inte längre vad det var som hade varit så svårt.

Den mentala biten betyder verkligen oerhört mycket för mig. Jag behöver så lite för att bli hjälpt eller stjälpt.

– Vad har jag sagt om kroppens hållning?

Min quickstep-fröken uttrycker sin frustration över att hennes elever inte gör som hon har lärt dem och jag undrar varför jag funderade på att gå fortsättningskursen. Jag vet svaret. Jag tänkte på gruppen. Men så vill jag inte tänka, så jag släpper quickstepen. Det blir inga fler små snabba steg.

Det blev inte salsa. Det blev quickstep, en av tiodanserna med rötter i foxtrot, charleston och swing. Den dansas inte av så många, men jag älskar musiken, intensiteten och lekfullheten. När jag väl hade prövat på kunde jag inte låta bli att hoppa på en kurs.

Så här ser det ut när några av världens bästa tiodansare dansar quickstep.

– Det tar många år att bli duktig på salsa.

En vän och dansinstruktör pratar om salsans innersta väsen. Till min stora glädje är min automatiska tanke ”är det viktigt att vara duktig?” istället för det vanliga ”så lång tid borde det inte ta för mig”.

Petra är hedonist och jag har den senaste tiden träffat flera personer som bekänner sig till den hedonistiska läran. Det har gjort mig nyfiken. Vad går hedonismen ut på?

Det verkar finnas flera olika tolkningar. Inom religionen är det en ateistisk och njutningsbejakande reaktion mot missuppfattningen att kristendomen motsätter sig lust och lycka. Hedonism syftar då på hedendom, det vill säga kristendomens nedvärderande benämning på folklig tro.

Inom filosofin är det en etisk doktrin som säger att njutning och lycka är det godaste av det goda. Det väcker många komplexa och svåra filosofiska frågor, som vems lycka som ska värderas högst och hur man ska värdera lycka i nuet kontra möjligheten till lycka i framtiden. Det verkar vara många visa män som har grubblat över sådana frågor.

Inom psykologin är det en lära som hävdar att människan i grunden alltid strävar efter njutning.

De flesta hedonister som jag har träffat verkar dock bara syfta på att de tillåter sig själva att njuta, inte så sällan i reaktion till en tidigare mer återhållsam livsstil. Då blir det mer en fråga om personliga val och övergripande attityd till livet och kanske är det dit jag också är på väg?

Hur tillfredsställer jag mina grundläggande social behov?

Ett problem, som jag har, är att det kan gå väldigt lång tid innan jag börjar känna att något inte är bra. När jag inte har ätit på ett tag blir jag hungrig, men min kropp verkar inte på samma sätt signalera saknad när till exempel mina känslor och tankar inte blir sedda. Det är först när de blir sedda som jag märker att något har varit fel. Så när jag inte kan gå på känsla får jag nu försöka resonera istället.

Eftersom jag inte lever i något förhållande måste alla mina social behov tillfredsställas i andra sociala sammanhang. Mina vänner är förstås viktiga och genom att jag tar eget ansvar för att odla givande relationer hoppas och tror jag att jag kan tillfredsställa mina behov, kanske till och med bättre än vad de villarenoverande småbarnsföräldrarna lyckas med?

Min blogg fyller också en viktig roll. Här öppnar jag mig och blottar många av mina mest ömtåliga sidor. Jag visar vad jag tänker och känner och förväntar mig att bemötas med respekt. Jag får ofta förslag på hur jag kan arbeta med min personliga utveckling, vilket i och för sig kan vara kul, men det viktiga är att bli sedd.

Intressant nog kan även en främling på ett dansgolv betyda mycket. Jag kan få fysisk närhet, uppskattning och ett hjärtligt bemötande.

Jag har funderat på om jag behöver lägga till något till mitt åtgärdsprogram för att se till att mina grundläggande social behov blir fyllda, men det viktigaste, att välja mitt umgänge med eftertanke, är redan en punkt på listan. I övrigt handlar det nog bara om att ta en titt på listan över de grundläggande sociala behoven någon gång emellanåt och tänka efter om något saknas mig.

För den som inte förstår varför sociala nätverks-sajter som myspace, facebook och Linked in har blivit så otroligt populära kan jag tipsa om denna video som på ett skönt sätt förklarar poängen.

Tänk om man kunde övertala villarenoverande småbarnsföräldrar att ta sig tid till att sätta sig vid datorn. Mitt aktiva sociala nätverk består till största delen av människor som är mellan fem och femton år yngre än mig. Alla dessa kontakter är värdefulla, men samtidigt saknar jag kontakter med jämnåriga. De borde ju finnas, men hur ska jag hitta dem när de länkande noderna lägger sin tid på barn och villa?

Jag har tre långa dagar bakom mig med resa till och från England samt intervjuer och sammanträden för en tjänst som jag har sökt där. Både före och under resan har de bemött mig på ett sätt som har fått mig att känna mig eftertraktad. Känslan dröjer kvar, trots att någon annan har erbjudits jobbet.

Resan bjöd också på positiva erfarenheter av en helt annan sort. Det är intressant att se hur sommarens arbete och funderingar kring mitt schema har börjat förändra mitt beteende.

Ett exempel är att jag kostade på mig att äta ordentliga middagar på flygplatsrestauranger både på väg till och från England. Min ekonomi har inga problem med de höga priserna, men ändå brukar jag inte slösa pengar på mig själv på det viset. Denna gång tänkte jag att det är jag värd.

Ett annat exempel är att jag bad om hjälp när jag hade svårt att hitta vägen i en nya stad på måndagmorgonen. Jag var förberedd på att det kunde vara lite knepigt och hade gott om tid på mig. Med lite letande hade jag säkert kommit fram i tid, men istället för att lägga energi på det frågade jag och fick promenadsällskap med en trevlig kvinna som skulle åt samma håll. Hennes tillmötesgående sätt sände ut precis rätt signaler; Jag besvärade henne inte det minsta. Hon tyckte bara att det var trevligt med sällskap på morgonkvisten.

Precis som självförnekande och självdestruktiva handlingar påverkar mitt sinnestillstånd, så gör också självbejakande och självbefrämjande handlingar det. Den känslomässiga återkopplingen är nästan ögonblicklig och resulterar dessutom i en påverkan av mitt sinnestillstånd som dröjer kvar.

Detta, att unna mig själv, är en ny variant av den första punkten på mitt åtgärdsprogram. Jag fortsätter med andra ord mitt arbete och gläds åt att det inte alltid är jobbigt och slitsamt utan att resultat ibland kommer på en gång.