ofokuserat

Följande fem råd har varit och är fortfarande givande för mig i arbetet med min personliga utveckling.

• Läs på. Uppfinn inte hjulet igen, utan se vad andra har tänkt och trott. Nätet är en guldgruva och med ett kritiskt förhållningssätt går det att sålla fram riktiga guldkorn. Att lära känna sig själv är viktigt, men introspektion kan inte användas för att ta reda på vilka egenskaper som delas med alla andra människor, med många eller några få och vilka som gör dig unik. Inte heller går det att säga vilka egenskaper som brukar höra ihop och vilka som inte brukar göra det, vilket kan vara bra att veta om du letar efter orsakssamband.
• Skriv. Formulera dina tankar i text. Fyll ut luckorna i resonemangen och rannsaka logiken i dina val och levnadsregler. Är dina tankesätt rimliga, eller är de kognitiva förvrängningar?
• Kommunicera. Våga ventilera dina tankar och dela med dig av den du är. Prata med människor från olika sociala, ekonomiska och kulturella bakgrunder och med människor som gör, tänker och är annorlunda. I sådana möten kan man bli medveten om sina omedvetna antaganden och upptäcka vad som går att tänka på på andra sätt.
• Lyssna på den lilla rösten. Kunskap skapas genom bearbetning av existerande begreppsstrukturer och det är väldigt lätt att avfärda information som inte passar in som irrelevant när den i själva verket kan vara en öppning till en helt ny värld. Gör den lilla rösten och den naggande känslan av att något inte stämmer till din bundsförvant.
• Experimentera. Pröva att göra saker på nya sätt. Genom utlevnad lär man känna sig själv.

Det är segt nu. Det är mellan hägg och syren.

I skarven mellan två undervisningsperioder har jag de senaste dagarna haft tid till forskning. Det har varit skönt att bli påmind om hur kul det kan vara. Även om duktighetsivern finns där – det är kul när det blir bra – så finns också nyfikenhet, upptäckarglädje och experimentlusta. Vid förra årets vägskäl undrade jag vad som ska driva mig, nu när jag börjar bli tillfreds med mig själv? Nu har jag blivit påmind om några av mina drivkrafter.

– Före jul fick självförtroendet en rejäl boost. Nu körs det i botten igen.

En av mina före detta studenter berättar med en suck hur annorlunda det är med olika lärare och jag tänker att lärarens uppgift inte är enkel; Att gå studenter till mötes, coacha fram ett gott betyg och skaffa sig enkla poäng genom att vara lyhörd kan stjälpa mer än det hjälper. Tror de att den egna framgången hänger på lärarens insats bekräftar man bara det antagandet.

På årets näst sista dag passar jag på att fira 200. Ja, inlägg alltså. Hurra, hurra!

Dagen till ära har jag uppdaterat sidan med godbitar.

När jag läser igenom mina studenters kursvärderingar för den kurs jag gav under hösten ser jag en typ av kommentarer som jag nog brukar få, men inte har tänkt så mycket på tidigare; Mina studenter skriver att det känns bra att inga frågor är dumma och att deras funderingar möts med uppmuntran.

Om det är så illa, som kommentarerna antyder, att de är vana att mötas av dåligt skylda suckar, är det lätt att göra sig populär som lärare; Det enda man behöver göra är att se, förstå och respektera. Antagligen spelar kursupplägg, tavelteknik, webbsidor och annat väldigt liten roll i det sammanhanget. Om nu målet är att få en god kursvärdering…

Julen närmar sig. Den första utan mamma. Jag ska hälsa på min far.

Jag fortsätter mina försök att abdikera från tronen som duktig och ansvarstagande storebror, ett projekt som påbörjades under påskuppehållet i våras. Pappa har försökt ordna med catering eftersom jag har avsagt mig ansvaret för julbordet, men det gick inte att få till under julhelgen och nu är det osäkert om alla syskon ens kommer att träffas.

Mitt kontrollbehov sliter i mig och protesterar mot tanken att syskonskaran inte samlas ens vid de stora helgerna, men jag antar att det är en nyttig övning för mig att släppa taget. Det får bli som det blir.

Det blev inga fler små snabba steg men jag leker med tanken på att gå kurs i någon annan dans. Valet står i så fall mellan Lindy hop och argentinsk tango.

Det som talar för lindyn är musiken och, som en god vän uttryckte det, att ”det är där brudarna finns”. Intresset för att dansa Lindy hop är större än någonsin, liksom bristen på förare.

Det som talar för tangon är att föra och följa är så centralt, något som jag är fascinerad av. Dessutom har jag hittat en kurs där alla lär sig både föra och följa, vilket skulle passa mig perfekt.

På sätt och vis står alltså valet mellan min extroverta och min introverta sida; Ska jag välja en dans som öppnar en dörr till en stor umgängeskrets eller en där jag går in i mig själv och utforskar min sensualitet?

En dialog mellan Nathan Petrelli och Mr Linderman i förra onsdagens avsnitt av TV-serien Heroes fångar mitt intresse. Situationen är laddad, liksom Nathans pistol. Nathan tänker ta Mr Lindermans liv, den rike och inflytelserike man som finansierar Nathans politiska karriär till ett pris som Nathan börjar tycka är för högt. Mr Linderman menar då att Nathan har ett val att göra:

– You see, I think there comes a time when a man has to ask himself whether he wants a life of happiness or a life of meaning.

– I’d like to think I have both.

– Can’t be done. The two have very different paths. You see, to be truly happy, a man must live absolutely in the present. No thoughts of what’s gone before, and no thought of what’s ahead. But, a life of meaning… A man is condemned to wallow in the past and obsess about the future.

Nathan väljer mening framför lycka och låter Mr Linderman leva.

Kan det verkligen vara så att det finns en motsägelse mellan ett meningsfullt och ett lyckligt liv? Mina tankar vandrar till David Keirseys indelning av MBTIs sexton personlighetstyper:

• Väktarna som söker trygghet: ESTJ, ISTJ, ESFJ och ISFJ.
• Hantverkarna som söker upplevelse: ESTP, ISTP, ESFP och ISFP.
• De rationella som söker kunskap: ENTJ, INTJ, ENTP och INTP.
• Ideallisterna som söker identitet: ENFJ, INFJ, ENFP och INFP.

En tolkning av detta är att Hantverkarna söker ett liv i lycka och Ideallisterna söker ett liv i mening. Det som skiljer Hantverkarna från Ideallisterna är att de är S istället för N; Hantverkarna lever här och nu och upplever världen på ett direkt, sinnligt och konkret sätt. Ideallisterna ser framåt och känner att det som sker är en del av ett större sammanhang.

Så kanske är det som Mr Linderman säger att vägen till lycka och vägen till mening är väldigt olika?

Inom utvecklingspsykologi talas om den generativa fasen då den medelålders människan funnit sin plats i tillvaron och börjat ge till den yngre generationen, vilket har fått mig att fundera på min egen plats.

Professionellt har jag en väldigt god, om än tillfällig, plats som lektor, ett vikariat som kommer att förlängas till sista juni. Undervisning har alltid legat mig varmt om hjärtat och jag känner nu mer än någonsin att jag trivs med det. Dessutom funderar jag på att använda tiden till att skriva färdigt oavslutade arbeten och ansöka om att bli docent, inte för titelns skull, utan för att jag tycker att det vore roligt att forska lite vid sidan av.

Jag har börjat förstå min högpresterande sida bättre. Även om det från början var ett sätt att konkurrera med mina syskon om mina föräldrars uppmärksamhet så är den bekräftelse jag får från andra människor inte längre min enda belöning. Med åren har jag utvecklat ett internt locus of control och jag belönar mig själv rikligt när jag uppnår mina mål.

Jag ser med andra ord inte prestation i sig som något negativt, så länge jag väljer mina utmaningar så att jag gör sådant som jag vill göra för min egen skull. Det är också viktigt att jag kompletterar med andra strategier så att jag känner mig bekräftad inte bara för det jag gör utan även för den jag är. Förra sommarens val att lägga musiken på hyllan, till fördel för dans och klättring, känns rätt och jag är mycket nöjd med den plats mina fritidsintressen ger mig.

Även socialt har mycket förändrats. Ett stort steg tog jag för flera år sedan, då jag accepterade min egen sekularisering och lämnade den kristna gemenskap där jag dröjde mig kvar i nästan femton år trots att jag inte hörde hemma där. Ett annat stort steg var att börja umgås med de som möter mig med ett tveklöst ”ja” när jag frågar och låta övriga kontakter rinna ut i sanden.

Jag har också förstått hur rikligt belönad jag blir av lillasystrar och andra som törstar efter bekräftelse. Insikten om hur mycket andra kan ge och ta har inte bara ändrat hur jag lever mitt liv utan också hur jag tänker på mig själv. Jag är inte bara en introvert tänkare som ägnar mitt liv åt matematiska teknikaliteter och djupdykningar i mitt inre, utan också en extrovert människomänniska som trivs som fisken i vattnet i de rätta sociala sammanhangen. Socialt har jag verkligen hittat hem.