integritet

loppispoppis bloggar om integritet och jag funderar på vad integritet är för mig. Tankarna vandrar till historien som jag skrev om i lugnet före stormen och rätt och riktigt. Den är jag stolt över. Då kändes det som att jag handlade med integritet.

Denna historia handlar om tre unga kvinnor som medvetet och avsiktligt bröt mot regler vi har på jobbet. De ansåg sig ha särskilda skäl för ett undantag och när vi inte beviljade ett sådant bröt de mot reglerna ändå. För att komma undan med det försökte de allt från att spela offer till att vara aggressiva och otrevliga.

Jag tror att det som hjälpte mig att stå rakryggad igenom allt detta var två saker. För det första så fungerade jag som en helhet. Såväl ömkligheten som aggressiviteten fick mig att vilja göra ett undantag, men samtidigt kände jag att jag ville vara rättvis mot alla andra som måste följa reglerna. Jag såg att jag kände flera olika motstridiga saker och jag förstod varför jag gjorde det. De impulser jag valde att agera efter var inte de mest påträngande utan de som stämde överens med ett sedan tidigare genomtänkt förhållningssätt. Det för mig in på det andra, som har med moral att göra; Jag anser att reglerna finns av en anledning och att det i det här fallet var rätt och riktigt att hålla fast vid dem.

Integritet är för mig en medvetenhet om och en förståelse för att jag är en komplex varelse med många olika sidor som kan vara positiva, negativa och allt däremellan. Jag tolkar integritet som en integration av motstridiga känslor, tankar och bilder om vem jag är till en fungerande helhet. Jag tänker att det är det som gör att en person med integritet lättare står ut med osäkerhet och lättare kan sätta gränser. Jag tror att det finns två vägar till integritet, där den ena är självkännedom och den andra är moral. Bäst blir det kanske om de två kombineras på lämpligt sätt.

Det var några ord om vad integritet är för mig. Jag passar loppispoppis boll vidare och frågar vad det är för dig?

13 mars, 2007 av mekanismer

munkavle

Idag vill jag skriva om Supergirl, vad jag känner, tycker och vill, men jag lägger munkavle på mig själv. Jag vill att hon ska få tid att svara på ett ebrev som jag skickade igår innan jag berättar för hela världen. Det känns som att bloggandet kan bli mycket mer komplicerat när man vill ta hänsyn till någon annan.

12 mars, 2007 av relationer

på besök i det förflutna

Det känns som att min korta och tillfälliga comeback som körledare har planterat ett frö till något nytt i mig, även om detta frö inte hann blomma ut till jubileumskonserten igår. Jag är ändå nöjd med min egen insats och med konserten i stort.

Efter konserten var det fest och jag träffade flera gamla bekantskaper, några som jag inte har haft kontakt med på länge. Mitt ex var där med sin man och sin tre månader gamla förstfödda. Hon verkar vara lycklig och jag blir glad för hennes skull. Det var skönt att bli påmind om att trots allt det som inte var bra mellan oss och att vi inte längre umgås så har vi en vänskap att falla tillbaka på.

Än mer intressant var det att träffa den kvinna som jag fortfarande räknar som en av de största kärlekarna i mitt liv, trots att det är tretton år sedan vi sågs sist och att hon redan då var en upptagen kvinna och inte intresserad av något annat än en vänskaplig relation med mig. Att upptäcka att hon fortfarande väcker lika starka känslor hos mig är underbart, trots att de nog varken var eller är besvarade, åtminstone inte i samma grad. Intressant nog finns inget bittert eller sorgligt i det. Jag är glad över att känna som jag gör och jag kräver inget mer.

Det var många starka intryck och många minnen som väcktes till liv igår, men jag kände inget tumult och ingen förvirring. Jag var vaken på mina känslor, tillät mig att känna som jag gjorde och njöt av det som var bra. Igår var en bra dag.

11 mars, 2007 av relationer

rätt och riktigt

Liksom igår blir det idag en återkoppling, denna gång till lugnet före stormen som jag skrev om för en vecka sedan. Då trodde jag att jag skulle få besök av tre manipulativa och aggressiva kvinnor på mitt kontor på jobbet, men de kom aldrig. Kanske insåg de att jag inte skulle tänja på reglerna? Kanske var allt de gjorde bara ett test för att se om de kunde komma undan en enklare väg och kanske var aggressiviteten en bluff som vi synade?

Det är synd att de inte väljer att ta emot det stöd som jag och mina kollegor erbjuder utan istället bemöter oss som om vi vore en fiende som behöver besegras. Men det är utom min kontroll och bara att acceptera. Jag gjorde vad jag kunde och ansåg vara rätt och riktigt. Det känns bra.

10 mars, 2007 av ofokuserat

skilda vägar

För lite drygt en månad sedan skrev jag att om jag blir knäpp på riktigt någon gång så kommer jag att bli paranoid. Det inlägget handlade om en vän som jag tappade kontakten med och som efter lång tid dök upp och frågade hur jag mår. Då funderade jag på om hon agerade äktenskapsmäklerska och jag tänkte nog ta reda på det.

Jag har fortfarande inte fått något bra tillfälle att prata om saken med henne. Vi har träffats lite flyktigt ett par gånger, men det verkar inte som att vi kan återvända till hur saker och ting var. Jag börjar tro att vi får gå skilda vägar. I så fall får det förstås vara så.

Det finns en del av mig som undrar vad som egentligen hände. Jag tror att hon gav sig av för att jag gick för långt och berättade lite mer om mig än vad hon klarade av. Kanske hade hon hoppats på att jag nu skulle vara mitt gamla jag igen men blev tvungen att inse att jag antagligen aldrig blir densamma? Kanske har också jag svårt att släppa in henne efter det som hänt? Jag vet inte.

Det får vara som det är och bli som det blir. Jag önskar henne allt gott.

9 mars, 2007 av relationer

ett frö till något nytt

Min comeback fortsätter. Igår stod jag framför en kör igen. Denna gång prövade jag något nytt. Den respons jag fick var inte som jag hade tänkt mig och ärligt talat förstår jag inte vad som hände. Jag träffade nog inte riktigt rätt, men kanske hittade jag ändå ett frö till något nytt? Jag behöver nu smälta mina erfarenheter för att kunna göra ett nytt försök. Synd att konserten är redan på lördag. Jag skulle vilja ha mer tid.

8 mars, 2007 av ofokuserat

skam

Det gym jag klättrar på har både en avdelning med träningsmaskiner och en klättervägg. För att få vara vid klätterväggen krävs att man bär ett behörighetsband som man får i receptionen mot att man identifierar sig som behörig klättrare.

För snart två månader sedan upptäckte jag efter avslutat träningspass att mitt band var borta. Jag tömde väskan, vände ut och in på alla mina kläder, letade igenom omklädningsrummet och området kring klätterväggen, men ingenstans fanns behörighetsbandet. Inte heller hade någon hittat det och lämnat in det till receptionen.

Det kändes verkligen inte bra, inte främst för att det är böter på borttappat behörighetsband utan mer för att den som hittar det kan använda det för att vistas vid klätterväggen utan att ha den kompetens som krävs.

Än en gång letade jag igenom alla mina saker och alla de ställen jag varit på under träningspasset, men ingenstans fanns bandet. Det var bara att gå tillbaka till receptionen och berätta att det var spårlöst försvunnet. Då berättar killen i receptionen att bandet trots allt finns där och att anledningen till att han inte sa något när jag frågade var att han ville att jag skulle våndas. Hans förhoppning var att det skulle göra att det inte hände igen. Att väcka våndor lyckades han med och det erkände jag villigt. Jag försökte också lite försiktigt påpeka att det inte har hänt tidigare under alla de år jag har tränat där och att jag har svårt att tänka mig att det ska hända igen på många år. Jag tror att jag kände mig orättvist behandlad och att den stolthet jag har över att vara ordentlig fick sig en törn.

Sedan den händelsen tycker jag att det är jobbigt att prata med honom och om det är fler som jobbar så väljer jag någon annan. Igår var han dock ensam och jag var tvungen att växla några ord, men klarade inte av att möta hans blick. Är det kanske skam jag känner? Jag tänker att jag lätt skulle kunna komma över mitt obehag om jag ansträngde mig, men jag vet ärligt talat inte varför jag skulle vilja det. Jag undviker honom mycket hellre.

7 mars, 2007 av känslor

otrohet

Supergirl och jag hade en diskussion om otrohet i lördags. Hon menade att det är vanligare att män är otrogna och att det beror på att män har lättare att skilja på sex och kärlek. Jag har hört det förut, men kan det verkligen stämma?

Folkhälsoinstitutets sexualvaneundersökning Sex i Sverige, som finns sammanställd på RFSUs hemsida, är en guldgruva. Där finns följande att läsa om otrohet:

38% av männen uppger att de när de varit gifta eller sambo har varit sexuellt tillsammans med någon annan än den stadiga partnern. Bland kvinnor är det 23% som har sådana erfarenheter.

Om man bortser från att inte alla par använder detta som definition på otrohet, så verkar det som att Supergirl har helt rätt.

Först tänker jag att det inte går ihop. Skulle ett litet antal otrogna kvinnor alltså vara otrogna med ett stort antal otrogna män?

Sedan inser jag att det finns flera andra möjliga lösningar. En skulle kunna vara att männen är otrogna med varandra, även om jag har svårt att tro att det skulle kunna förklara hela skillnaden, och en annan är att det förstås finns gott om singlar att vara otrogen med.

Nästa fråga är varför det är så stor skillnad? Samma undersökning rapporterar:

Kvinnor ansluter sig i större utsträckning än män till åsikten att man bara ska ha samlag med den man är kär i. I åldern 18-24 år sympatiserar dubbelt så många kvinnor som män med det synsättet.

Därmed står det 2-0 till Supergirl i ämnet otrohet. =)

6 mars, 2007 av sexualitet

tre steg

Steg ett. Snösmältning, snömögel, knaster i ögonen och trötthet.

Steg två. Knoppar som brister och trötthet blir till matthet.

Steg tre. Hägg, syren, knastret blir klister och mattheten sorgsenhet.

För mig får det gärna vara kallt ett tag till.

5 mars, 2007 av ofokuserat

kaosets gudinna

Inte helt oväntat kom Supergirl 20 minuter sent till vårt första möte i verkliga livet. I rättvisans namn ska nämnas att det berodde på förseningar i lokaltrafiken, men jag kan inte låta bli att ha lite roligt åt något som stämmer så väl överens med den bild jag har fått genom hennes blogg. En knappt synlig darrning på munnen och en kort blick av osäkerhet antydde att hon inte var lika glad över det. Hon hade nog verkligen velat komma i tid. Men efter en kram och ett skratt så verkade hon släppa det ganska fort.

Vi spenderade några timmar tillsammans. Efter en fika på ett mysigt kafé i Gamla Stan besökte vi en fotoutställning på Kulturhuset. Där blev jag också utmanad på ett parti schack, en utmaning som dock fick skjutas på framtiden eftersom det inte fanns några bräden lediga. En promenad längs Nybroviken och Strandvägen kantad av en diskussion om relationer passade bokstavligen bättre för någon i mina skor än i Supergirls. Efter att ha ätit middag tillsammans höll hon min arm när hon följde mig till tåget. Som farväl fick jag en varm och härlig kram.

På många sätt kände jag igen Supergirl från hennes blogg. Då tänker jag mindre på den sena ankomsten och mer på att hon är öppen, rak och lätt att prata med. Hon är också lätt att tycka om och jag hade riktigt trevligt igår.

Något som inte var som jag hade väntat mig var det lugna intryck hon gav. Den rastlöshet och inre oro som hon ibland ger uttryck för i sin blogg syntes inte till. Det kanske är som för lastbilschauffören Rob McKenna i fjärde boken i trilogin Liftarens guide till galaxen som alltid har regn och åska där han kör eftersom han ovetandes är en regngud; Det är inte Supergirl, utan hennes omgivning som är kaotisk?

Det kändes bra igår och även om inget konkret är avtalat så tror och hoppas jag att jag får träffa supertjejen igen.

4 mars, 2007 av relationer