solar plexus

Jag har funderat en del på rädsla den senaste tiden och då inte främst min egen utan mer allmänt hur mycket rädsla det verkar finns i människors liv, trots att vi lever i en förhållandevis trygg hörna av världen. Det verkar vara en drivkraft som styr väldigt många av våra tankar och handlingar, samtidigt som vi är så vana vid vår rädsla att vi inte tänker på den eller är medvetna om att det är den som talar när vi fattar våra beslut.

Rädslan verkar komma i väldigt många olika former. Vi är rädda för att inte passa in, räcka till och vara omtyckta. Vi är rädda för att förlora det vi har, våra jobb, våra vänner och de vi älskar. Vi är rädda för det som är nytt eller obekant. Vi är rädda för att lyssna på våra egna känslor och våra innersta tankar. Vi är rädda för att älska och för vår sexualitet. Vi är rädda för andra människors vrede, sorg, ångest, men ibland även lust och åtrå och andra starka känslor. Vi är rädda för vår egen och andras rädsla. Vi är rädda för att berätta för andra om vår rädsla. Listan kan göras lång.

När jag gick i tredje klass åkte jag skolbuss till skolan. Varje morgon möttes jag vid busshållplatsen av ett knytnävsslag i magen från grannpojken. Det gjorde ont, men värst var att veta att det skulle hända och att känna rädsla inför det. På olika sätt var jag socialt utsatt eller till och med mobbad under hela låg- och mellanstadietiden. Jag levde med ständig rädsla i mitt liv och jag minns att mina föräldrar ibland sjukskrev mig för att jag klagade över ont i magen. Värken var i allra högsta grad verklig, om än psykosomatisk.

Under den tiden av mitt liv lärde jag känna inte bara min egen rädsla utan även andras. Jag lärde mig att förstå, med hjälp av mina föräldrar, de rädslor som driver människor att göra varandra illa. Idag är jag inte längre lika rädd, men fortfarande väldigt uppmärksam på andra människors rädsla. Då var det en försvarsmekanism; Vid fara kunde jag lägga benen på ryggen. Idag använder jag min uppmärksamhet till andra saker.

Det är svårt att gräla med mig. Hur kan jag bli arg på dig när jag ser att du är rädd? Om man ser vad en annan människa är rädd för finns förutsättningar att skapa trygghet och bygga förtroende. Diplomatin har blivit min strategi, något jag använder vid till exempel konfliktlösning och ledarskap.

Ofta är det en bra strategi, men inte alltid. En morgon, i tredje klass, slog jag tillbaka. Ett enda välriktat knytnävsslag träffade solar plexus.

– Fan, vad ont det gjorde!

Jag minns hans ord som om det var igår och jag ser honom framför mig när han viker sig dubbel av smärta. Efter den dagen slog han mig aldrig igen.

23 mars, 2007 av känslor

the never ending story

Nej då, historien med de tre kvinnor som jag skrev om i lugnet före stormen och rätt och riktigt är inte över. Istället för att komma och prata med mig så kontaktade de min chef. Först blir jag arg. Sedan bara trött. Och frågande. Varför kan de inte prata med mig istället för att terrorisera mina kollegor och nu även min chef? Jag förstår inte.

Igår satt jag i möte med chefen och informerade om alla turer. Nu är det hans tur att bjuda in till samtal. Nu är det hans tur att försöka hjälpa och stötta utan att bryta några regler. Jag hoppas han lyckas bättre än vad jag har gjort.

Ska man gissa att fortsättning följer?

22 mars, 2007 av ofokuserat

undergiven

Har du någon gång fantiserat om att vara hjälplöst utlämnad i en annan människas våld? Finns det något spännande i att bli beordrad? Är tanken på att någon tar hårt eller brutalt i dig lockande? Drömmer du kanske om att bli bunden?

Sexuell undergivenhet kan ta sig många olika uttryck, men gemensamt är att den som är sexuellt undergiven finner njutning eller upphetsning i att släppa kontrollen och ge någon annan makt över sig själv.

Det är dock viktigt att förstå att det är skillnad på fantasi och verklighet. Att tanken på att bli dominerad lockar betyder inte att man vill få den egna viljan överkörd. Att fantisera om hårda tag eller till och med våldtäkt betyder inte att man vill bli kränkt. Att tända på underkastelse betyder inte att man är emot jämställdhet. Innan man lyckas reda ut allt detta kan en undergiven sida av den egna sexualiteten vara mycket förvirrande.

Så hur ska man få det att gå ihop? Många väljer antagligen att förneka sin undergivenhet, något som jag inte tror är hälsosamt i längden. Andra tillåter sig att fantisera, men låter det stanna där. Sedan finns det ytterligare andra som leker rollspel av olika slag. Dominanslekar, lekar med makt och kontroll, kan vara ett sätt att leva ut sin undergivna sida och ge sig hän åt all den njutning som den kan erbjuda. Då kan man leka under säkra former och i samförstånd.

Jag tror att det finns en gnista av undergivenhet gömd inom mig. Någon gång, med en partner som jag känner mig trygg med, vill jag utforska den.

21 mars, 2007 av sexualitet

pervers

För den som vill veta mer om fetischism eller andra mindre vanliga sexuella läggningar kan jag rekommendera Pervers? av Anna Bäsén och Niklas Långström. Boken kan beskrivas som en populärvetenskaplig uppslagsbok om sex utöver det vanliga. I sex kapitel berättar författarna om voyeurism, exhibitionism, fetischism, transvetism / transvetitisk fetischism, sadomasochism och pedofili. Dessutom finns också kortare presentationer av 36 andra sexuella läggningar, från asfyxofili (sexuell upphetsning genom andningskontroll) till zoofili (sexuellt intresse av djur).

Boken innehåller också två reportage där författarna skildrar besök på Club Par i hjärter och Club Sade. Dessutom finns inte mindre än 20 intervjuer i vilka vi lär känna vanliga människor med mindre vanliga sexuella intressen. Dessa intervjuer avmystifierar och skapar medkänsla. De är utan tvekan bokens största styrka.

Författarna har en ambition att berätta om forskning och om olika vetenskapliga teorier som försöker förklara sexualitetens uppkomst. Den tragiska sanningen är dock att det inte finns så mycket kunskap kring sexualitetens alla variationer och kring hur sexualitet skapas, oavsett om den är ovanlig eller ej. Den forskning som presenteras känns omogen och ibland full av vilda teorier som inte skulle gå att verifiera ens om det hade funnits forskningsmedel till den typen av forskning.

Nej, bokens styrka är som sagt mötena med de vanliga människorna med de mindre vanliga sexuella läggningarna.

20 mars, 2007 av sexualitet

hypotes

Här kommer en hypotes.

De flesta av oss håller nog med om att kroppar, eller delar av kroppar, kan vara sexuellt upphetsande. Det gör oss till fetischister lite till mans även om fixeringen för de flesta av oss inte är så stark att vi skulle välja att prata om fetischism. Men om man tänker på fetischism i denna vida mening borde man kunna tänka på heterosexualitet och homosexualitet som fetischistiska läggningar. Heterosexualitet och homosexualitet handlar ju om vilken typ av kroppar vi finner attraktiva. Kan det vara så att det finns en mekanism som gör det möjligt för oss att utveckla sexuell fixering vid objekt och att samma mekanism ligger bakom oavsett om objektet är en människokropp av ett särskilt kön eller ett klädesplagg?

Det var hypotesen. Nästa steg är att pröva den, men det har jag ärligt talat inte den blekaste aning om hur det skulle gå till. =)

19 mars, 2007 av sexualitet

grundläggande fetischism, 1p

Jag kan inte så mycket om fetischism, men för den som kan ännu mindre så kommer här en introduktionskurs. Om det är något som verkar tokigt eller om jag missar någon viktig poäng är det bara att hojta till.

Inom religionen är en fetisch ett föremål som är föremål för dyrkan eller tillbedjan. Ordet fördes över till det sexuella området i slutet av 1800-talet och används sedan dess även för att beteckna föremål med sexuell laddning.

Vanliga sexuella fetischer är skor, underkläder, korsetter, uniformer och andra klädesplagg. En variation på temat är att tända på klädesplaggets material istället för funktion. De klassiska fetisch-materialen är päls, sammet, siden och fjädrar, något som har utökats med gummi, lack och läder på senare år. Slutligen inkluderas också partialism, det vill säga sexuell fixering vid fötter, ben, hår, bröst eller andra kroppsdelar.

Det verkar också vara stor variation på vilken roll som fetischen spelar. Somliga tänder på att partnern bär fetischen och andra på att klä sig själva med sin fetisch. Ett exempel på det sistnämnda är transvestitisk fetischism, då någon tänder på crossdressing. För en del är fetischen något som gör partnern mer attraktiv eller som ger krydda åt den sexuella leken, för andra är fetischen upphetsande i sig, även utan en partner närvarande.

Fetischism verkar vara betydligt vanligare hos män än kvinnor. Enligt Folkhälsoinstitutets sexualvaneundersökning Sex i Sverige från 1996 har varannan man men bara var femte kvinna någon gång blivit sexuellt upphetsad av föremål som skor eller underkläder. När det gäller partialism hittar jag inga siffror, men har en känsla av att även det är vanligare hos män än kvinnor. Då verkar fetischen även vara kulturellt betingad; Västerländska män är fixerade vid stora bröst och afrikanska män vid stora bakar.

Man kan inte annat än förundras över den mänskliga sexualitetens stora variation!

18 mars, 2007 av sexualitet

fetischism

Jag har funderat på om jag har någon typ av fetischistisk läggning? Inte för att det känns så utan snarare tvärtom. För mig har det aldrig varit något sexuellt eller ens känslomässigt laddat med hur jag klär mig. Jag har träffat kvinnor som på morgonen ställer sig framför garderoben och funderar över hur de känner sig i dag för att kunna välja kläder. Så fungerar det inte för mig. De enda överväganden jag gör är av praktisk karaktär; Jag vill inte frysa och jag vill att kläderna ska tåla vad jag utsätter dem för. Möjligen kan jag fundera över om de har en social funktion att fylla, som att signalera social tillhörighet, men för det mesta bryr jag mig inte om det heller.

Jag tänder inte på material som läder, gummi, nylon eller fjädrar, varken på mig själv eller andra. Inte heller blir jag upphetsad av kvinnors underkläder eller högklackade skor, även om kvinnan i dem kan väcka mitt intresse. Är jag så tråkig att jag inte har någon fetischistisk läggning överhuvudtaget?

Sedan slår det mig att jag är förtjust i ljusa skönsjungande röster. Då tänker jag inte på den teknik som är så vanlig i populärmusiken där rösten läggs i bröstklang och pressas upp mot de höga tonerna, utan den mer klassiska tekniken där rösten får fritt spelrum i huvudklangen och tonerna tas ovanifrån med minimalt motstånd. Det ska inte vara stort och svulstigt med en massa vibraton, nej det ljusa, raka och enkla nordiska tonidealet är mer i min smak.

Faktum är att en sådan röst kan göra mig knäsvag och få mig att känna mig djupt förälskad under den tid det tar att sjunga en aria eller mer, trots att huvudet säger åt mig att jag inte har en aning om vem denna kvinna är.

Kanske det är fetischism? Det är åtminstone en väg för mig till att förstå att en fetischistisk läggning kan vara något väldigt fint.

17 mars, 2007 av sexualitet

vänner

Först tänker jag när Supergirl skriver och berättar att hon inte känner sig redo att dejta och att det hon kan erbjuda är sin vänskap att jag än en gång har missförstått en kvinna. Det är förstås en sak att flirta och en annan att vara intresserad av att dejta. Antingen är det så, eller också tröttnade hon redan efter en vecka istället för de två, tre som jag förutspådde när jag först skrev om det äventyr som vårt första möte i verkliga livet var.

Sedan ser jag att hon skriver att små steg är det enda som fungerar för henne. Det är ett svar på mina tankar om att gå varandra långsamt till mötes, något jag skrev om när jag tog bladet från munnen. Jag tolkar hennes svar som att hon inte utesluter att jag skulle kunna vara någon hon skulle kunna tänka sig att dejta när lusten att göra det kommer åter någon gång i framtiden.

Med Supergirl har jag gjort något som jag aldrig förut har gjort med någon jag varit intresserad av; Jag har, med lite hjälp av min blogg, från första början försökt berätta hur jag känner och tänker och vilka tankar och förhoppningar jag har. Det blev belönat med samma gest tillbaka. Jag fylls av respekt inför supertjejen som vågar berätta trots att budskapet riskerar att såra. Därför vet jag redan nu att det tills vidare blir en vänskapsrelation oss emellan. Jag hoppas att jag ändå kan fortsätta att njuta av att vara förtjust i Supergirl och att det finns plats för mina känslor i vår vänskapsrelation.

Min tydlighet och vår diskussion om relationen är en del av strategin med de små stegen. Det är en för mig ny strategi som faktiskt verkar göra sitt jobb. Nu kan jag anpassa mina förhoppningar efter förutsättningarna istället för att under lång tid investera känslomässigt i en relation där mina förväntningar från början var orealistiska eller fel ställda. Kanske mitt hjärta inte behöver gå sönder denna gång?

Ytterligare en sak är bra med att veta vad Supergirl känner; Med vetskapen om att det kan ta tid innan Supergirl är intresserad av att dejta, blir det lättare för mig att vara öppen för andra möjligheter om tillfälle ges.

16 mars, 2007 av relationer

ventil

Inlägg nummer 60. Ett per dag i två månaders tid och det känns redan annorlunda. Trycket från alla tankar och funderingar är inte längre så stort. Det känns skönt. Ventilen gör sitt jobb.

Kanske är jag fortfarande den lille pojken som varje dag efter skolan behöver få berätta för mamma om vad som har hänt?

15 mars, 2007 av ofokuserat

bladet från munnen

Efter överenskommelse med Supergirl tar jag nu bladet från munnen och skriver vad jag känner och tänker. Ingen mer munkavle alltså.

Lördag 24 mars är på förslag för ett andra möte. Vi bor i olika städer och tid är en bristvara, så vi får pussla lite för att få till möten i verkliga livet. Men det känns ok. Jag lär gärna känna supertjejen mer, men har ingen brådska. Tvärtom känns det bra att ta det lugnt.

Fast egentligen har nog inte känslan av lugn något att göra med hur ofta vi ses. Det är nog de små stegen som jag är ute efter. Det tar tid att lära känna någon och med små steg kan man anpassa förväntningar och förhoppningar till vad just den relationen kan bära. Om det visar sig att viljor och behov på något område inte passar ihop kan man ta ett litet steg tillbaka och pröva en ny väg utan att hela relationen behöver krascha.

Så tänker jag och jag kan inte låta bli att undra om en otålig och rastlös Supergirl är intresserad av att möta mig på det sättet? Kanske detta vore ett lämpligt samtalsämne att blanda upp alla de andra med lördag 24 mars?

Jag tänker också att det finns en fälla att ramla i. Jag är nyfiken på att utforska Supergirls stora behov av stimulans och se om det är en knapp som man kan trycka på och vad som i så fall händer. Men det är bäst att jag håller mig borta. Även om jag skulle lyckas förstå hur det fungerar så kan inte jag fylla ett sådant behov i längden. Hur den mekanismen fungerar och hur hon bäst hanterar det får hon reda ut själv.

14 mars, 2007 av relationer