äventyr

Idag ska jag åka till Stockholm och träffa Supergirl. Det känns som ett äventyr; Även om vi har umgåtts ett tag här i bloggosfären så blir det vårt första möte i verkliga livet.

Det finns mycket som jag inte vet, som hur hon ser ut och hur det känns att umgås med henne. Det enda jag vet är det som hon har valt att visa upp på sin blogg, vilket i och för sig är en hel del, fast om andra saker. Jag vet lite om hur hon resonerar och ser på sig själv. Jag vet att hennes självkänsla inte alltid är på topp. Jag vet lite om hennes rastlöshet och hennes mod som fyller hennes tillvaro med liv, fart och fläkt och att det ibland gör hennes liv kaotiskt.

Jag vet också lite om boysen i hennes liv, för att använda hennes eget ord. Jag vet att hon letar efter pirret i magen och att hon har svårt att hitta det. De flesta av hennes kärlekar verkar vara ganska kortlivade. Statistiken säger att om vår webbflirt visar sig vara livskraftig även i verkliga livet, så kommer den att överleva i ett par, tre veckor. Men med statistik kan man som bekant visa det mesta.

Men en sak i taget. Första utmaningen är att hitta varandra idag med hjälp av utväxlade signalement, en mötesplats och en tid. Nästa är att slappna av och ha trevligt.

Jag återkommer förstås med rapport.

3 mars, 2007 av relationer

lugnet före stormen

Allt tyder på att jag kommer att få besök på jobbet av tre unga kvinnor inom några dagar. Om de fortsätter att bemöta mig och mina kollegor som de har gjort hittills kommer de att växla mellan ett undflyende, manipulativt beteende och ett mer aggressivt förhållningssätt. Vid två tillfällen har de medvetet och avsiktligt brutit mot de regler vi har. De menar att de har särskilda skäl som motiverar ett undantag och när vi inte har beviljat ett sådant har de brutit mot reglerna ändå.

Jag håller nu på och förbereder mig mentalt för detta möte. Det ingår i mitt jobb att sätta gränser och säga ifrån, så det är ingen tvekan om vad jag ska göra. Frågan är bara hur jag ska göra det. Min första impuls är att sätta hårt mot hårt. Samtidigt undrar jag vad som döljer sig bakom deras sätt? De hade kunnat vädja till en helt annan sida av min yrkesroll, bett om stöd och hjälp och jag hade med glädje gett dem det. Vad ligger bakom deras val, är det rädsla, osäkerhet, dåligt självförtroende, eller vad?

Jag blir nyfiken och tänker att jag vill sätta mig ner med dessa kvinnor, bjuda på en kopp kaffe och lyssna på deras historia så att jag får veta var skon klämmer. Om vi lyckas få en mer direkt och ärlig kommunikation skulle jag kunna ge dem den hjälp och det stöd som de aldrig bad om, utan att tumma på reglerna.

2 mars, 2007 av kommunikation

comeback

Så stod jag då framför en kör igen. Det var flera år sedan sist och jag gör nu bara ett litet gästspel. Jag ska leda en låt på en konsert om ett par veckor.

Det är som att cykla. Inte bara slagtekniken och kroppsspråket sitter i ryggmärgen utan även tankarna och strategierna för att hantera de vanliga frågeställningarna: Hur vinner jag körens förtroende och hur får jag körsångarna att slappna av och tycka om att sjunga med mig? Hur flyttar jag fokus från notläsning och sångteknik till musik?

Jag är inte så säker på att jag vill använda de gamla strategierna. Det är kanske dags att göra något nytt? Inte för att de invanda spåren inte skulle hjälpa kören, utan för att det skulle göra arbetet mer spännande och roligt för mig själv. Dessutom kanske jag skulle lära mig något nytt?

1 mars, 2007 av ofokuserat

en sällsynt känsla

Det finns en känsla som jag vet väldigt lite om. Jag har bara känt den en enda gång i mitt liv, så jag vet inte om den brukar kännas på det sättet. Inte heller vet jag i detalj vad det var som fick mig att må så illa. Det var väldigt obehagligt. Känslan grep tag i min kropp och fick mig att känna mig fysiskt sjuk. Jag vill aldrig känna så igen.

Samtidigt inser jag att det bara är en känsla precis som alla andra och om jag känner den igen borde den gå att hantera precis som alla andra känslor genom att prata om den och genom att uttrycka den på något sätt. Antagligen kan jag till och med välja hur jag ska uttrycka den, om jag bara lyckas hitta några bra alternativ. Det är inget magiskt eller annorlunda med just den känslan.

28 februari, 2007 av känslor

det borde gå

Vi människor är förstås både sociala och biologiska varelser. Det vi kallar känslor antar jag är likt djurens instinkter. Det är mekanismer som har utvecklats under lång tid till något som hjälper oss att tillfredsställa våra behov och fungera i den miljö vi lever i, eller åtminstone den vi levde i tills bara för några tusentals år sedan.

Men vi är som sagt också sociala varelser och när evolutionen inte hänger med kan vi använda sociala konstruktioner för att anpassa oss till den verklighet vi lever i. Många av dessa konstruktioner fungerar som mallar som vi kan falla tillbaka på i nya situationer tills vi har livserfarenhet nog att själva bestämma hur vi vill tänka och vara.

Jag tror att aggressivitet är något som sitter i våra gener och att evolutionen har gett oss vår ilska och vrede för att det är, eller åtminstone var, nödvändigt för vårt arts fortlevnad. Aggressivitet är ju en drivkraft som hjälper en att värna sig själv och de sina.

Det betyder inte att jag anser att våld och misshandel är försvarbart. Tvärtom tror jag att det är viktigt att vi lär oss att behärska våra impulser och låter vår aggressivitet få ta andra uttryck.

Ibland har jag tänkt att det är endast de socialt konstruerade tankesätten som går att välja. Jag tycker dock att aggressiviteten är ett bra exempel på att vi inte är slavar under vårt genetiska arv. Med träning kan vi välja vad vi vill göra av våra biologiska impulser.

Därför har jag börjat undra vad mer vi kan välja.

Jag tror att en av drivkrafterna bakom seriell monogami är de brobyggande hormoner som gör att nyförälskade drar sig undan och isolerar sig från omvärlden. Om man av någon anledning bestämde sig för att man vill göra på något annat sätt är det väl inget som säger att det inte går?

En drivkraft bakom att barnen så ofta verkar bli kvinnans domän kanske är att amningshormonerna knyter samman mor och barn? Men är man medveten om mekanismen borde man väl inte behöva vara slav under de impulser som leder till ojämlikhet i hushållet? Det handlar kanske bara om att hitta andra vägar att gå?

Jag säger inte att det är lätt. Jag säger bara att det borde gå.

27 februari, 2007 av mekanismer

jämlikt särboskap

Det slår mig att den nya medelfamiljen med en ensamstående förälder som har barnen varannan vecka kommer med en ur genusperspektiv sett inte så dum poäng; Barnen ser att det går alldeles utmärkt att sköta ett hushåll på olika sätt och att det ena inte är mera rätt än det andra bara för att den som ansvarar är kvinna eller man.

26 februari, 2007 av genus

makten och barnen

Jag har inga barn, så jag förstår förstås inte hur det är att vara förälder. Möjligen misstolkar jag dessutom det jag ser när jag ser hur vänner med barn delar på ansvaret. Precis som när det gäller hushållets maktstrukturer så tycks det mig som att även om båda föräldrarna tar hand om barnen så är det kvinnan som avgör vad som är rätt och fel. Om kvinnan är borta en kväll så lämnar hon instruktioner om kläder, mat och annat som rör barnen och dessutom slår hon en signal hem någon gång under kvällen och kontrollerar att mannen har gjort på rätt sätt och inte glömt bort någonting.

Drivkraften bakom kvinnans kontroll är förstås en välvilja och en önskan om barnens bästa men resultatet blir ett vidmakthållande av en maktstruktur som definierar barnen som en kvinnlig domän, en domän som mannen förväntas träda in i på kvinnans villkor.

Förra lördagen sände SVT2 en repris på reportaget Män kan amma som tidigare har visats i programmet Faktum. Det enkla men ack så fascinerande budskapet är precis det som titeln säger. Tydligen har män tillräckligt med bröstkörtelvävnad för att kunna försörja ett barn och mjölkproduktionen lär kunna komma igång på mindre än två veckor.

Att mannen och kvinnan skulle turas om att amma tycker jag är en spännande tanke. Det skulle kanske kunna vara ett sätt att slippa den känsla av utanförskap som många män verkar känna under tiden efter förlossningen. Det skulle kanske också kunna skapa ett tätare band mellan en far och hans barn och kanske fler män skulle ta ut hela sin pappaledighet? Men det som kittlar mig mest är en undran om det kan motverka det som gör barn till en kvinnlig domän? Mannen är ju då med i leken redan från början.

25 februari, 2007 av genus

dans ikväll

Jag är precis hemkommen från dans till underbar storbandsjazz. Jag hade trevligt och det blev några lyckade danser, men jag hade hoppats på att bli mer berörd än vad jag blev. Bara att få så mycket närhet under så kort tid brukar ge en härlig kick. Därtill kommer den lycka jag brukar känna när jag får en bra kontakt med någon jag dansar med. Ikväll lämnade jag ifrån mig åtminstone några kvinnor strålande av lycka, men för mig kändes det bara som ett hantverk väl utfört. Jag kanske var för trött? Då blir jag ofokuserad.

24 februari, 2007 av ofokuserat

hushållets maktstrukturer

När jag tänker på mamma och min barndom tänker jag också på hur viktigt det var för henne att jag deltog i hushållsarbetet. Hon såg till att jag lärde mig laga mat, baka, städa och tvätta. Det var en medveten kamp mot de traditionella könsrollerna. Hennes barn skulle minsann inte kunna skylla på att de inte kunde! Det är berömvärt och jag beundrar henne för det.

Som vuxen har jag dock insett att endast kunskaper och färdigheter inte räcker för att ansvar ska delas. Det sitter djupare än så och det jag kämpar mot är tanken att kvinnan är den som vet vad som är rätt och fel. Om jag lagar mat med de ingredienser och på det sätt som kvinnan förespråkar befäster jag den tanken och tar inget verkligt ansvar. Om jag ifrågasätter kvinnans värderingar kan matlagningen bli till en maktkamp eftersom jag då också ifrågasätter kvinnans suveränitet.

Jag kan inget om feminism och genusteori, men jag misstänker att många andra könsrelaterade maktstrukturer följer samma mönster som hushållets; De konstrueras och vidmakthålls av både män och kvinnor och kan bara brytas om medvetenhet och vilja finns hos både män och kvinnor.

23 februari, 2007 av genus

mamma

Jag vill skriva om mamma och letar i minnenas arkiv efter något från det förflutna som jag vill dela med mig av. Tankarna vandrar tillbaka till barndomen och det slår mig hur ofta hon finns med i mina minnen. Att komma hem från skolan var att komma hem till mamma. Det var för henne som jag berättade om allt som hade hänt under dagen. Jag hade ett stort behov av att ventilera redan då. Att komma in efter att ha lekt i trädgården var att komma in till mamma. Mamma var den som tröstade när jag var ledsen och den som plåstrade om när jag hade gjort mig illa.

Den bild som jag till slut fastnar för och som jag vill dela med mig av är ett minne som inte är från barndomen utan bara har några år på nacken. Jag såg mina föräldrar gå hand i hand. Det var inte mer än så, men det gjorde mig glad.

Grattis på födelsedagen, mamma!

22 februari, 2007 av relationer