brandmän och piloter

– Vad jobbar du med?

Jag har slutat fråga eftersom jag vet att frågan i så fall snart kommer tillbaka. Mitt svar är nämligen en konversationsdödare, inte för att det skulle vara något obehagligt eller märkligt med det jag gör. Det är bara så att mitt ämne och min forskning inte är så lätt att relatera till. De flesta har mycket lite i sin egen begreppsvärld att associera till och att använda för att föra konversationen vidare. Är det inte så att lite historia eller samhällsvetenskap hör till allmänbildningen emedan obefintliga kunskaper i naturvetenskap inte bara är accepterat utan till och med något att vara stolt över?

Ibland tänker jag att jag skulle säga att jag är brandman eller pilot eller så. Trots att jag inte vet särskilt mycket om vad en brandman eller pilot gör så vet jag ändå tillräckligt för att kunna hålla konversationen igång ett bra tag. Men jag gör förstås inte så. Lögner medför ju andra problem.

Egentligen bryr jag mig inte så mycket om att samtalet tar stopp. Jag är van och det har aldrig varit viktigt för mig att passa in eller vara intressant på det sättet. Det är en märklig kontrast till min lyhördhet inför omgivningens förväntningar och förhoppningar, som jag har använt för att välja prestationer i mina försök att bevisa mitt eget värde för mig själv. Jag har aldrig hört till innegänget och min sociala status har aldrig varit särskilt hög. Det rör mig inte i ryggen om folk tror att jag är konstig bara för att jag berättar hur jag mår eller för att jag jobbar med något som de inte visste fanns.

Nej, att jag har slutat fråga är mest av omtanke. Det är inte så lätt att hitta någon tråd att nysta vidare i och många blir besvärade av att behöva byta samtalsämne tvärt.

stopp å belägg

Trötthet efter en arbetsvecka med alldeles för långa arbetsdagar följt av feber i knappt ett dygn och sedan är allt bra. Inte ont i halsen och ingen snuva. Mysko.

Det har hänt en gång tidigare, i början av året. Mönstret var ungefär detsamma men jag tänkte inte att det var annorlunda. Men annorlunda är det. Förkyld brukar jag vara åtminstone fyra, fem dagar.

Det är inte så att jag klagar. Tvärtom. Det är skönt att inte behöva vara sjuk så länge. Jag bara undrar om det kanske inte är sjukdom. Kanske är det min kropp som säger nej till en behandling som den fått stå ut med under väldigt många år, även om det inte blivit så ofta under de sista.

Nu har det hänt två gånger. Om det händer igen är jag beredd att kalla det ett mönster.

feberyra

En professor i träningsoverall. På ett hotell.

En flygplats med halvätna smörgåsar. En plastpåse i väskan. Jag packar om. Just ja, jag hjälper en kvinna som svimmar och leker hjälte för några ögonblick innan jag återgår till mina packningsbestyr. Är de inte bara att slänga? Varför sparar jag smörgåsarna?

Professorn ler i sin träningsoverall. Han småpratar lite och ger sig iväg på sin löptur. I Strasbourg.

Flera smörgåsar. Och en röksten. Jag är på bussresa i fjärde klass. Mamma packar för många och man ska ju äta opp, så jag äter vid varje stopp. Ingen röksten för mig. Jag försöker förklara både innan och efter men mamma förstår inte.

Inte en ton på ett halvår och jag saknar det inte alls. Tycker jag ens om att sjunga?

Professorn ler i sin träningsoverall. Han står i lobbyn på hotellet i Strasbourg.

Jag undrar om smörgåsarna på flygplatsen. Har det hänt eller är det en dröm?

Inte en ton på över ett halvår. Det var skönt att lämna brandstationen. Det är över nu. Jag hade dåligt samvete och ansträngde mig för att undvika att bli avtackad för mitt svek. Det är också över nu.

Professorn ler. Och jag med honom. Träningsoverallen är borta. Nu har han en bibba nötter i famnen.

Ett högt h från en gudinna. Det är fler som presterar.

Musiken som professorn skrev flödar. Den är ny fast gammal, eller kanske gammal fast ny. Bachsistisk. En hyllning till gud. Fast jag tänker mer på greken och hans grotta. Det verkliga livet är inte så där. Det är skuggor på insidan av en grotta.

Klangmattorna klingar repetativt i kroppen. Jag är matt i kroppen. En matta för kroppen. Trött.

Taket i kyrkan i Strasbourg blev sönderbombad under kriget, men renoverandes igen. Var det så? Minns jag rätt? Tycker jag om att sjunga?

Professorn i träningsoverall ler mot mig med sin bibba av nötter. Sängen är skön även om det är trångt i den sönderbombade kyrkan. Jag undrar om jag egentligen ville se rökstenen? Gudinnan sjunger sin hyllning och mattan ger mig ro.

Det finns så många spår. Livets kontrapunkt är full av trådar som inte passar ihop. Man får försöka göra något fint av dem. Som en skugga i en grotta.

Det blir nog ingen mer sång för mig. Och smörgåsarna måste jag slänga bort.

Jag driver iväg och allt blir blått.

trasigt soffbord

Så där riktigt ordentligt arg har jag bara blivit en enda gång i mitt vuxna liv. Lite småirriterad har väl hänt, fast egentligen inte så ofta det heller.

Den gången, då det verkligen kokade över, ledde det till ett trasigt soffbord, en bula i pannan och slutet på ett långt förhållande. Ilskan gjorde det lätt för mig att säga ifrån. Det fick vara nog. Jag orkade inte längre.

Ilskan verkar vara en kraft som till sin natur är egoistisk. I vreden är det jag, mina behov och mina gränser som kommer fram. Och utan ilska är det lätt att accepterar att andra tränger sig på eller till och med kränker.

Hur kommer det sig då att ilskan och vreden tar så liten plats i mitt liv?

Till viss del är det för att jag lever i en miljö som är ganska trygg. De övertramp och kränkningar jag utsätts för är små och jag behöver inte reagera så starkt.

Till viss del beror det på att jag är känslomässigt stabil. Mina känslor blir sällan särskilt starka, oavsett sort. Jag är som en klippa som känner vindarna, men böjs inte på samma sätt som träden gör. Väldigt praktiskt, men också lite tråkigt.

Till viss del finns där en självkontroll som jag har övat på under hela mitt liv. Jag är van att hålla fast min ilska och har tänkt att det är något fint i det. Som så mycket annat är det nog inte en värdering jag har kommit fram till på egen hand utan en jag har lyssnat mig till.

Miljön är jag glad över och klippan är nog som den är, men självkontrollen kan jag välja. I min strävan efter att bättre känna och uttrycka, bör nog ilskan få hög prioritet.

trött

Jag är trött. Och har varit några dagar. Det blev lite mycket på jobbet. Så kan det gå trots att jag försöker ta det lugnt och sköta om mig själv.

Jag tycker inte om det. Jag hör så dåligt. Signalerna blir suddiga. Och tankarna om att uttrycka dem och att finna vägar till rakare kommunikation slutar komma. Det är som att lägga locket på.

Att vara trött är att inte leva fullt ut.

vill du våga?

Att föra en danspartner bjuder på en helt annan njutning än vad följandet gör. Det är mycket att tänka på och mycket att lyssna in. Med uppdraget kommer ett ansvar som den som följer inte kan ta.

Jag vill att dansen ska vara på rätt nivå. Jag vill inte att det blir för lätt för partnern. Då blir det tråkigt. Det får inte heller vara så svårt att det inte fungerar. Då väcker det frustration.

Musiken måste få styra. Jag vill att det ska vara i takt, eller, det viktiga är att det känns så, vilket faktiskt tillåter en hel del. Sedan vill jag att dansen speglar musiken. Att dansa hurtigt till en tryckare kan gå, men då måste parodin vara tydlig.

Att hålla koll på omgivningen är viktigt. Det är alltid för trångt på dansgolv och det är lätt att krocka om man tappar koncentrationen. Med duktiga kavaljerer räcker det med en kort blick för att träffa en överenskommelse. På övriga får man tillämpa lämpligt säkerhetsavstånd.

Så det är en del att tänka på och en stor del av njutningen ligger i kicken jag får när jag trots komplexiteten lyckas skapa något fint. Att lämna ifrån sig en danspartner som skiner av lycka är en underbar känsla.

Men det som verkligen gör förandet till en njutning är om den jag dansar med helt släpper kontrollen och vågar lita på mig. Det är en häftig känsla. Tyvärr så händer det alltför sällan. Jag tror att många tycker att det är läskigt. Andra har nog inte ens upptäckt hur underbart det är.

Mitt förande har därför fått ytterligare en dimension. Jag söker efter nya vägar att få danspartners att slappna av och släppa taget. Mitt lockbete är leken och lekfullheten, men det hjälper inte alltid. Jag undrar om jag bara kan hjälpa den som verkligen vill våga?

en månad

Idag fyller du, expressiv, min egotripp och ventil i bloggosfären, en månad. En obetydlig ålder, kan tyckas, men inte desto mindre värd att fira. Du är en god vän på färden. Ingen ger mig en sådan frihet att uttrycka vad jag tänker som du gör. Du är guld värd. Ett stort grattis till dig!

dansa med dig

Jag fick en blick och ett leende och förstod direkt vad du tänkte på. Trots att det är flera månader sedan nu, minns jag det som om det var igår. Jag tyckte om att dansa med dig.

Tänk att foxtrot, i all sin enkelhet, eller kanske just tack vare det, fortfarande väcker en sådan fascination i mig. Det icke-verbala samspelet kan verkligen vara underbart. När det blir bra blir det riktigt bra.

Jag tyckte om att du visade vad du ville. Jag tyckte om att jag kunde lita på dig. Du tog ansvaret för allt runt omkring och för att det skulle bli bra mellan dig och mig. Inga steg som var för svåra och inga krockar med andra.

Det finns en njutning i att följa. Att våga släppa taget är skönt. Fokuset blir ett enda: Jag känner hur det är att vara med dig. Tack för att du visade mig!

varannan man psykiskt sjuk

Sadomasochism och fetischism är än idag klassificerade som psykiska sjukdomar i Socialstyrelsens förteckning. Homosexualitet ströks 1979. Att sadomasochism och fetischism finns kvar beror antagligen på att ingen har drivit frågan. Nu verkar det dock som att Riksförbundet för sexuell upplysning funderar på att driva BDSM- och fetischistutövares rättigheter. Ett antal motioner i den riktningen kommer att läggas på RFSUs kongress i vår. Det finns mer att läsa på RFSU Stockholms hemsida.

Statens Folkhälsoinstitut gjorde 1996 en befolkningsundersökning under namnet Sex i Sverige. Enligt den kan 8 procent av kvinnorna och 13 procent av männen tänka sig att delta i sexuella lekar med inslag av dominans och underkastelse. Det antyder att nästan en miljon svenskar skulle vara intresserade av D/s-delen av BDSM. Lägger man till de som är intresserade av bondage och sadomasochism blir siffran ännu högre. Ett intresse för fetischism verkar inte heller vara helt ovanligt. Enligt samma undersökning har varannan man och var femte kvinna åtminstone någon gång blivit sexuellt upphetsad av föremål.

Det är tur att både utövare och läkare verkar ta klassificeringarna med en nypa salt. Annars vore vi tvungna att börja bygga mentalsjukhus. Fast å andra sidan, jag undrar om det är ett giltigt skäl för sjukskrivning?

kontroll

Tanken på att bli kontrollerad väcker starka känslor hos mig.

Å ena sidan har jag mina erfarenheter från förhållanden där en mer direkt kommunikation har bytts mot manipulation som ett verktyg för att tillfredsställa behov. Den känslan av att bli kontrollerad är obehaglig och är något jag gärna undviker. Rädslan för att än en gång hamna i en relation där jag känner mig kontrollerad är stor och jag är väldigt vaken på alla typer av manipulativa tendenser så att det inte ska hända igen.

Å andra sidan finns min nyfikenhet på dominansleken, som ju är en mer eller mindre sexuell lek med makt och kontroll. Både att kontrollera och att bli kontrollerad känns då helt plötsligt väldigt spännande. Leken ska dock vara säker, sund och i samtycke för att vara intressant. Det kräver en väl fungerande verbal kommunikation, vilket är lockande i sig.

Det är fascinerande att en och samma företeelse väcker så skilda känslor. Jag ser att samtycket är avgörande för om de är positiva eller negativa, men förundras ändå över att känslorna i båda fallen är så starka. Utan att kunna sätta fingret på det misstänker jag att det inte är någon tillfällighet.