objektifierad

– Då känner jag mig objektifierad. Och det vill jag inte.

Jag förstår henne, liksom andra kvinnor som har tröttnat på att reduceras till sexualobjekt i de mest otippade situationer. Jag tänker att det ligger i lustens natur att det blir så där, men att det som skulle kunna vara en komplimang blir till ett förnekande av helhet och komplexitet om det sker i fel sammanhang.

Just därför kan det vara svårt för kvinnor att förstå vad jag menar när jag säger att jag vill bli objektifierad. Det kan vara svårt att föreställa sig hur det känns att komma från andra hållet och inte känna sig som ett objekt för sexuell åtrå ens i rätt sammanhang.

För det är något jag verkligen saknar. Jag vill, i rätt sammanhang, se lusten lysa i en kvinnas ögon och se hur hennes åtrå blir till handling. Jag vill att hon tar i mig med målet att tillfredsställa sin egen lust. Jag vill bli objektifierad.

Men det verkar som att en kvinna kan bli helt ställd inför tanken. Vad vill hon egentligen göra med en manskropp?

11 februari, 2007 av sexualitet

lilla vännen, det är ingen fara

Jag undrar vad det egentligen är som man får prata om och vad man bör hålla för sig själv? I vilka sammanhang är det ok att vara öppen och med vem? Vad är tillåtet och vad är privat?

Jag tycker om att prata om mig själv, vad jag känner, hur jag mår, hur jag tänker och hur jag reagerar. Det gäller oavsett om jag är glad eller ledsen, exalterad eller ångestfylld, eller kanske bara fundersam. Jag har ett behov av att ventilera och jag tycker om att spegla mina tankar i andra. Det ger perspektiv, medvetenhet om alternativ och frihet att välja.

Och om någon kommer till mig och vill öppna sitt hjärta, berätta om något som hänt, berört eller skakat om, tala om glada eller sorgliga minnen, nedstämdhet eller upprymdhet, tankesätt, erfarenheter eller drömmar, så lyssnar jag gärna. Jag är genuint intresserad av människor. Jag bryr mig om och jag är nyfiken på de kognitiva mekanismer som verkar spela så stor roll för vad vi gör och hur vi upplever saker och ting.

Men så är det ju inte för alla. De flesta verkar ha en större sfär av avskildhet och menar att det finns en hel del som man inte bör prata om. Det respekterar jag förstås. Jag testar lite försiktigt och om det inte verkar vara ok så byter jag samtalsämne. Det är inget konstigt med det. Jag pratar med olika människor om olika saker.

Det gäller även förhållanden. Det har nästan alltid varit min partners behov av avskildhet som satt gränserna för vad jag har pratat med andra om. Själv hade jag hellre ventilerat relationens värderingar och speglat dem i andra.

Ibland undrar jag om jag saknar spärrar och att jag underminerar min integritet. Jag kanske inte borde vara så öppen med vad, hur och vem jag är? Fast då tänker jag att det borde jag väl märka? Så känns det ju inte. Jag blir inte mindre eller obetydligare för att jag delar med mig. Tvärtom känns det som att jag blir tydligare och mer klar över vem jag är.

Ibland händer det att andra delar med sig av sina gränser. Jag uppmanas att inte vara så öppen om hur jag mår, vad jag känner och vad jag tänker. Argumentet är oftast att andra skulle tro att jag är galen eller har problem. Jag brukar påpeka att det rör mig inte i ryggen. Jag är som jag är, med både positiva och negativa sidor, och om någon väljer annat umgänge för att de inte kan hantera det så får det vara så. Det betyder inte att jag gör övertramp eller insisterar på samtalsämnen som andra inte vill ha.

Den här typen av omtänksamhet blir lite märklig och jag kan inte låta bli att le för mig själv. Den väcker också faderskänslor. Jag tänker att den som egentligen har svårt att hantera mig är den som just nu står där framför mig. Den värld som han eller hon lever i måste vara väldigt stor och farlig. Impulsen, som jag håller igen, är att krama om och säga:

– Lilla vännen, det är ingen fara!

10 februari, 2007 av mekanismer

egocentrisk

Först tänkte jag att han är en parasit som livnär sig på andra människors uppmärksamhet, så totalt fokuserad på sina egna känslor att han glömmer bort att andra också har behov. Att se honom berätta för andra hur de borde göra för att han ska bli nöjd, och att se honom fortsätta med det trots att han gjorde dem illa berörda, väckte starka känslor i mig. Min avsky gjorde beslutet enkelt; Han är inte någon jag vill umgås med.

Sedan gick månaderna. Sakta började jag kunna tänka på det som hade hänt på ett sätt som var mindre färgat av avsky och det går upp för mig att jag mycket väl kan ha tänkt fel. Det kan finnas en helt annan förklaring. Det kan vara så att han inte ser sådant som vi andra ser, att han inte kan läsa det kroppar och ansikten förtäljer. Det skulle förklara den förvirring han verkade känna när jag och andra valde annat umgänge.

Kanske det går att leva ett snart trettioårigt liv utan att någon inser att man har en perceptionsstörning? Om man har svårt för att läsa lär man sig antagligen kompensera, vilket gör störningen svår att upptäcka. En diagnos kan vara en början till en ny förståelse och en väg till verktyg som gör störningen till något som inte är ett handikapp.

Det kan förstås vara så att han redan vet. Jag kan också ha helt fel. Jag är inte kompetent att ställa sådana diagnoser.

Så frågan är om jag bör prata med honom om detta? Även om han inte är min vän så är han ändå en medmänniska. Kanske har jag ett ansvar? Det känns i så fall som en obehaglig och jobbig uppgift.

9 februari, 2007 av ofokuserat

teleobjektiv

Jag undrar hur många känslor det finns? Är det några få, som med smaker, eller många, som med lukter? Vi har glädje, sorg, ilska, förvåning, avsky och rädsla. Det var sex. Finns det fler?

Det gör det nog. Dessutom är det ju skillnad på glädje och glädje. Man kan känna välbehag, upprymdhet, befrielse, spänning och tillfredsställelse. Och det finns säkert flera varianter. Dessutom kan man nog bli ännu mer precis. Visst går det att känna mer än en sorts välbehag?

Så jag gissar att det finns väldigt många känslor. Dessutom verkar de kunna vara väldigt precisa. Att identifiera en känsla kanske är en flerstegsraket? Eller som att zooma in med ett teleobjektiv? Vad är mitt obehag? Är det rädsla? På vilket sätt är jag rädd? Känner jag mig otrygg eller är det kanske osäkerhet?

Fördelen med att vara mer precis i sin identifikation är förstås att man med större säkerhet kan välja en reaktion som är adekvat. Så fram för större vaksamhet. På mig själv.

8 februari, 2007 av känslor

osocial

Jag har funderat på min vaksamhet för andra människors känslor och värderingar och på vad som driver den. Det handlar inte bara om min duktighet och om att lyssna efter vilka prestationer som värderas högt så att jag kan prestera dem. Det finns också något annat, mer diffust och svårare att identifiera.

Det jag känner i umgänget med andra är ibland ett obehag och ibland inte mer än att umgänget tar på mina krafter. Tydligast blir det när jag sedan får vara för mig själv. Då får jag ro.

Jag tror att jag är rädd. Inte för andra människor, men för andra människors känslor och reaktioner. Sätt mig i en av grupp med människor, där alla andra redan känner varandra och är avslappnade med varandra, och jag blir till en kanin med flämtande andning och öronen riktade åt alla håll. Det tar på krafterna.

Tydligare är min rädsla när jag möter aggressivitet, oavsett om den är riktad mot mig eller ej. Då finns en impuls till att ge mig av.

Jag tror inte att någon ser min rädsla. Man ska ju vara social och när det gäller sådant som aktas högt är jag mån om att vara som man ska. Flyr gör jag inte heller särskilt ofta, även om jag inte tar en konflikt, är provocerande eller aggressiv själv. Jag är mest svår att gräla med.

Nu prövar jag att välja mina sociala sammanhang så att jag inte ska bli så trött. Det är befriande att tillåta mig själv att slippa, men känslan av att jag inte borde är stark. Jag känner inte att jag får dra mig undan och vara för mig själv.

7 februari, 2007 av känslor

knäpp på riktigt

– Umgås ni mycket?

Jag kan inte låta bli att fundera på vad hon egentligen vill veta. Undrar hon om vi har ett förhållande? Hon är ju knappast svartsjuk. Allt sådant, hur det är mellan oss, har vi rett ut för länge sedan. Möjligen är det nyfikenhet. Fast det hade jag inte riktigt väntat mig heller. Det är inte likt henne. Så vart vill hon komma? Som vanligt strömmar tankarna genom mitt huvud. Och som vanligt verkar de inte på något sätt påverka det jag säger.

– Vi brukar träna en gång i veckan.

Jag inser att mitt svar möjligen antyder att jag inte dejtar min träningspartner men att det inte säger någonting om eventuellt intresse eller huruvida jag dejtar någon annan. Jag undrar om hon inser det och funderar på om det kommer att komma fler frågor. Men hon släpper det. Istället händer något oväntat. Hon drar mig åt sidan.

– Hur mår du?

Först förstår jag inte vad hon menar. Drog vi inte de vanliga hälsningsfraserna tidigare? Men så slår det mig. Det handlar om något annat.

Vi tappade bort varandra. Det är så mycket jag tänker på och ibland behöver jag ventilera. Inte alla klarar av mina tankar och jag försöker verkligen välja mina bollplank med omsorg. Jag tyckte att det verkade vara ok, men det blev nog lite för mycket. Jag bad om ursäkt, men hon försvann iväg.

Men så helt plötsligt, flera månader senare, tar hon upp kontakten igen och allt verkar vara som förut. Tills frågan om hur jag mår kommer. Jag kan inte låta bli att le lite inombords när jag funderar på vad hon har för bild av mig. Hur lyder diagnosen?

– Jag hade det rätt tufft i våras. Det har tagit tid för mig att hämta mig och jag har haft några bakslag under hösten, men jag tycker nog att jag mår rätt bra. Jag blir starkare för var dag.

Jag letar efter någon reaktion som visar om jag har svarat på rätt fråga. Det verkar så, men helt säker är jag inte. Hon släpper det och börjar prata om annat.

Jag lyssnar och stoppar in några ord här och där för att visa att jag är med och att jag bryr mig. För det är klart att jag bryr mig, även om hon inte får hela min uppmärksamhet. Jag jobbar på en teori. En förklaring som får allt att passa ihop. Hon frågade ju också om en annan sak. Hon undrade om jag ville med till Stockholm och träna någon gång. Var det inte så att en av hennes vänner verkade vara lite nyfiken på mig? Hon bodde väl i Stockholm?

Kanske det är ett uppdrag som håller på att utföras: Ta reda på om jag är ledig och mentalt frisk och ordna i så fall ett möte. Kan det vara så? Jag borde kanske fråga. Eller sätter jag henne i någon slags lojalitetskonflikt då? Om det nu är sant. Ännu värre är det förstås om det inte är sant. Då tror hon väl att jag har tappat förståndet helt. Då skrämmer jag iväg henne för gott.

Suck, ibland vore det skönt om man kunde låta bli att tänka så mycket. Om jag blir knäpp på riktigt någon gång kommer jag att bli paranoid. Ännu mer, alltså. För det verkar jag ju redan vara.

6 februari, 2007 av ofokuserat

tusen år av kärlekar

Jag hittade en essä av Peter Englund i vilken han skriver om tusen år av kärlekar. Notera pluralis. Det är kärleken till barnen, kärleken till föräldrarna, kärleken mellan goda vänner, kärleken till uppgiften, den romantiska kärleken och kärleken till Gud.

Under antiken står kärleken mellan goda vänner högt i kurs. Den representerar frihet och jämlikhet. Även kärleken till uppgiften, till de sociala plikterna, och kärleken mellan föräldrar och barn är viktiga. Däremot är den romantiska kärleken underordnad. I äldre romerska moralkoder anses den till och med vara besvärlig, med risk för farliga och uppslukande passioner.

Under medeltiden är kärleken till familjen viktigare än kärleken till vännerna. De båda byter plats. Fast högst i kurs och mest självklar är kärleken till Gud.

Under 1600- och 1700-talet börjar den romantiska kärleken omvärderas. Det blir vanligare med kärleksäktenskap. Tidigare resonerades äktenskap fram av sociala eller ekonomiska skäl. Ord som ”sammansmältning”, ”förvandling”, ”upphöjdhet” och ”evighet”, som tidigare använts för att beskriva kärleken till Gud, används nu för den romantiska kärleken.

Det sägs ibland att den romantiska kärleken är vår tids religion. När jag läser Peter Englunds text får jag en bättre förståelse för vad som menas med det. Det är inte bara så att kärleken till Gud rent funktionellt har ersatts av den romantiska kärleken. Det är också så att retoriken, bilderna och idéerna har förts över från det religiösa till det romantiska. Det ger mig vatten på min kvarn när jag upplever att ”att älska” inte är en känsla.

Dessutom, för att komma till en av Peter Englunds poänger, har den romantiska kärleken blivit nästan allenarådande. Alla andra kärlekar har tappat i aktning. Kvar finns bara den romantiska kärleken och på den lägger vi alla våra önskningar och förhoppningar, en börda den inte ensamt klarar av att bära. Däri ligger paradoxen att trots att den romantiska kärleken hyllas som aldrig förr så får den allt svårare att överleva.

5 februari, 2007 av mekanismer

bagage

Jag tänker verkligen att ett förhållande kan ge mer än det tar, att man inte behöver tappa bort sig själv och att man genom kommunikation kan skapa något fint. Jag har också utropat tillfällig anarki och slängt ut begränsande tankesätt till förmån för nya som gör mig mera fri. Dessutom har vissheten om mitt eget värde växt. Jag har nu även större vaksamhet och förmåga att identifiera mina egna signaler och jag har blivit bättre på att uttrycka dem. Jag vet att jag duger och jag är redo.

Men precis som barnet fortfarande är en del av mig är också den unge mannen en del av den jag är. Kroppen minns, som om det var igår, hur ett förhållande känns. Den minns känslan av klippta vingar, instängdhet, drivor av krav, frustration och maktlöshet. Värst av allt är minnet av sex som prostitution. Alltför många gånger gav jag bort min kropp för att köpa mig fri från konfrontation och gräl.

Ibland tänker jag att det är ett moment 22. Det enda sätt jag kan lära min kropp hur ett väl fungerande förhållande känns är genom att låta den få uppleva det. Men för att få uppleva det måste jag ha en annan känsla av vad ett förhållande är. Annars kommer jag inte dit.

Men det är inget moment 22. Eftersom jag förstår varför förtjusning och attraktion har en eftersmak av obehag så behöver jag inte bry mig om det. Jag har ju faktiskt fortsatt leta efter någon som jag vill vara med och som vill vara med mig. Om och om igen har jag öppnat mitt hjärta, trots att det också trasats sönder gång efter gång. Det kommer jag att fortsätta med.

4 februari, 2007 av relationer

älskar du mig?

– Älskar du mig?
– Tja, jag är förälskad i dig och tycker väldigt mycket om dig.
– Jo, men älskar du mig?
– Hm, jag vet nog inte riktigt vad det betyder.
– Då älskar du mig inte.
– Inte?
– Nej, då hade du vetat.
– ?

Jag har aldrig fått riktig kläm på det där med att älska och alltid känt att det är något lurt med det. Det skulle kunna vara så att det är en känsla som jag ännu inte lyckats identifiera, eller möjligen en jag helt enkelt inte upplevt. Men det verkar konstigt. Jag har rätt bra koll på andra förälskelse- och tycka om-känslor. Varför skulle jag ha missat just den?

Jag slutade faktiskt leta. Jag tror inte längre att det är en känsla. Jag tror att det är ett val vi gör, om och om igen, om vi vill, som gör att vi tolkar våra känslor på ett visst sätt. Jag tror att det har med linsen att göra, inte känslorna i sig.

3 februari, 2007 av känslor

metaregler

Om man tänker på en relation som en samling regler om hur man tar i varandra, vad man pratar om och hur man beter sig mot varandra, så blir begreppet seriell monogami lite intressant. Seriell monogami är ju tanken om att det är ok med flera partners, men bara en i taget. Det är alltså en regel om hur relationer ordnas i förhållande till varandra, eller med andra ord, en regel om regler. Eller med ett enda ord, en metaregel. Jag undrar vilka flera sådana det finns?

Jag undrar också hur fri man egentligen är att förhandla om metaregler? Kanske inte lika fri som man är att utforska en relation? Nu handlar det ju ännu mindre om bara två personer och ännu mer om ett socialt sammanhang. Det blir fler att förhandla med.

2 februari, 2007 av relationer