relationsord

Hur gör man om det inte finns några bra ord för att benämna en viss relation? Kanske du och jag har skapat något vi tycker fungerar bra, tillsammans och i de liv vi lever? Men så frågar någon vad vi har för relation och vi upptäcker att vi inte riktigt vet vad vi ska svara.

En variant är att tänja på gränserna för gamla begrepp. Det finns redan en del tänjningar, som kramkompis, knullkompis, öppet förhållande eller varför inte ”lekkamrat”? Och räcker det inte med ett extra ”knull” eller ”öppet” kanske man kan lägga till fler ord? Fast risken är förstås att det växer ut och slutar i något som liknar ett walesiskt bynamn. Det finns ju en humor i det, om än en rätt otymplig sådan.

Polysarna har ett intressant tillvägagångssätt. De tar gamla ord, som triad, kedja, linjär och satellit, och ger dem ny innebörd i relationssammanhang. Kul och antagligen helt adekvat!

Ytterligare en väg att vandra är den som relationsanarker väljer att gå. De säger att de inte överhuvudtaget definierar sina relationer. Jag har inte riktigt förstått vad det betyder, men gissar att det handlar mer om att inte sätta namn på saker och ting än att krama om någon som inte vill. Tanken är intressant, men gör nog inte omgivningen mindre förvirrad.

1 februari, 2007 av relationer

relationsförvirring

Jag tror mig ha hittat en källa till förvirring. Det är ett tankefel som har ställt till det för mig många gånger och det har med relationer att göra.

Ska vi ta i hand när vi ses? Eller ger vi varandra en kram? Om kramar är ok, hur långa får de vara och hur ofta får de ges? Får vi ta i varandra på andra sätt? Är det ok att gå arm i arm?

Vilka samtalsämnen är tillåtna? Finns det sådant som är för privat, som sex, relationer eller barndomsminnen? Hur är det med politik och religion? Går det bra? Eller ska vi nöja oss med vädret och kanske lite storslalom?

Hur ofta ska vi träffas? Om vi ses varje dag, blir det för mycket? Och hur sällan är för lite? Finns det en gräns när vi lika gärna kan säga upp kontakten?

Är det ok att hälsa på oanmäld eller ska man ringa först? Bör vi kanske inte umgås alls på tu man hand? Kanske på jobbet eller gymmet räcker?

Det verkar finnas massor med regler som vi förhandlar fram. Är det inte fascinerande att vi reder ut allt det här utan att egentligen prata om det? Vi tar det som det kommer och väljer det som fungerar bra. Först om det blir några större krockar eller missförstånd tar vi en diskussion.

Det är förstås inget konstigt med det. Vi behöver utforska relationen och tillsammans komma överens om vilka regler vi vill ha för att kunna umgås smidigt. Det går ju inte att hålla på och förhandla om allting hela tiden. Det blir jobbigt.

Så, å ena sidan definierar vi varje relation och låter den bli unik. Å andra sidan finns det också en massa generella definitioner, som ”vän” och ”ihop” som vi använder för att benämna våra relationer med. Orden är förstås bra att ha, men kanske mest när man ska beskriva relationen för någon utomstående. Det är smidigt och enkelt, men inom en relation räcker det inte långt.

Detta är källan till min förvirring. Jag har blandat ihop den definition man förhandlar sig fram till med tankarna om hur en relation som beskrivs med ett visst ord ska vara. Du och jag är ju fria att komma överens om hur vi ska ha det och inte behöver vi styras av de ord vi sedan använder.

En guldstjärna till den som orkat läsa ända hit. =)

31 januari, 2007 av relationer

känslolösa relationer

Definition En relation är en samling regler som säger hur två människor får och inte får bete sig mot varandra.

Jag formulerar det lite slarvigt och kanske går det också att göra på andra sätt? Om någon har något annat förslag vore det kul att höra! Är det i termer av beteenden som är det naturliga?

Hur som helst, min poäng är egentligen, att ju mer jag tänker på det desto mer övertygad blir jag, att en relation inte går att definiera i termer av känslor. En relation är full av känslor och en relation kan vara närande eller tärande för känslorna men det är inte känslorna som är relationen.

Att skilja på känslor och relationer känns som ett befriande och kravlöst tankesätt. Att komma överens om en relation är då inte att komma överens om vilka känslor som ska eller inte ska finnas. Relationen i sig säger då inte att jag måste känna på ett visst sätt för en flickvän eller att det finns känslor som jag inte får känna för någon som inte är det.

30 januari, 2007 av relationer

mer än en

Det finns en kvinna. Hon är lång, vacker, smart och sensuell. Hon ger mig de mest underbara, ljuva och innerliga kramar. Även om vi inte träffas så ofta är hon för mig väldigt speciell. Hon har också flickvän.

Det finns en annan. Hon har en gudinnas röst, en ängels existens och hon får min själ att jubla. Hon bor också långt borta. En enda gång om året, till en enda dans, träffas vi och svävar fram, jag i frack och hon i balklänning, på bal på slottet.

Och det finns fler. Kvinnor som fått en särskild plats i mitt hjärta, en plats som bara just den kvinnan kan fylla. Kvinnor som också har öppnat sina hjärtan för mig.

Så är det.

Det har länge gjort mig förvirrad, men nu har jag accepterat. Jag kan känna starka känslor för någon som jag inte har ett förhållande med. Jag kan till och med känna så för mer än en kvinna åt gången. Mina nya tankesätt stämmer bättre överens med min upplevelse av världen och förvirringen är försvunnen.

Men det är fortfarande svårt att prata om. Trots att jag självklart unnar någon jag tycker om att tycka om någon annan så litar jag inte på att andra känner likadant. Att berätta för någon speciell att det finns andra känns inte lätt. Att berätta för någon speciells sambo vad jag känner för dennes kära känns oöverkomligt svårt. Jag är rädd att såra.

Så det finns spärrar i mitt huvud som hindrar mig från att göra saker. Dessutom finns det fortfarande något som hindrar mig från att känna att det är helt ok att känna som jag gör.

29 januari, 2007 av känslor

självempati

Jag börjar med en känsla. Förvirring. Det verkar jag känna när jag upplever något jag inte hade väntat mig.

Jag kan tänka mig tre olika sätt att hantera min förvirring. (1) Jag kan försöka förändra världen så att den inte väcker de känslor som rör till det för mig, (2) jag kan förneka min upplevelse genom att låta bli att tänka på den eller (3) jag kan försöka hitta ett annat tankesätt så att min bild av världen stämmer med hur jag upplever den.

Det första alternativet låter inte som någon hit. För det mesta kan jag inte ändra på världen. Skulle jag försöka skulle jag bara bli frustrerad.

Det andra alternativet är en kortsiktig lösning. Det går inte att fly hur länge som helst. Dessutom verkar det inte vara nyttigt att förneka sig själv.

Det tredje sättet känns som det rätta, om än inte alltid så lätt att få till. Jag undrar varför det ibland är så svårt att tänka om?

Det svåra är kanske att vara självempatisk, att visa medkänsla med sig själv, och att lyssna bortom alla tolkningar för att höra vad jag egentligen känner och behöver? Först då kan jag förstå vad tankesätten ställer till med och hur jag kan förändra dem så att upplevelsen passar in. Då kan jag slippa känslan av förvirring.

Så för att sammanfatta detta inlägg tillsammans med det om linsen på en och samma gång: Med andra människor vill jag vara, inte mindre empatisk och mindre uppmärksam på de känslor som kroppsspråken vittnar om, men mer fokuserad på linsen som tolkar och besluten som fattas. Med mig själv vill jag vara mer självempatisk och fokuserad på det jag verkligen känner så att tankesätten kan anpassas och upplevelsen får passa in. Och om självempatin dessutom får mig att tycka bättre om mig själv är det inte så dumt.

28 januari, 2007 av känslor mekanismer visioner

jag vet hur det var

Jag har hittat en ny känsla. Den är svår, diffus och smyger med sin existens.

Jag försökte vara en duktig storebror, men det blev inte alltid så bra. Det finns sådant som verkligen inte känns rätt utan snarare riktigt hemskt. Därför har jag låtit bli att tänka på det. Då känns det inte alls.

Men nu har jag börjat röra vid det och vågat känna hur det egentligen känns. När jag ser vad det är kan jag resonera om det och säga till mig själv: Jag var bara ett barn.

Så nu prövar jag en annan väg. Jag erkänner för mig själv. Och för dig min bror. Jag vet hur det var.

27 januari, 2007 av känslor

högpresterande

Jag är högpresterande. Alltid mån om att göra mitt bästa. Jag vet hur det känns att springa en fjällmara eller hur det är att arbeta fyra dygn i sträck. Jag har gått en av Sveriges tuffaste utbildningar och specialiserat mig så till den grad att det nu nästan är hopplöst att få jobb. På min fritid bestiger jag berg och skriver musik. Listan är lång.

Mekanismen är enkel, men har ändå tagit tid att förstå. Jag försöker bevisa mitt värde med all denna prestation. Men det fungerar tydligen inte så. Finner sitt värde gör man på andra sätt.

Det finns en annan sak som hör till. Ska man prestera för att vara duktig måste man vara lyhörd, så att man vet vilka prestationer som spelar roll och vilka som inte ses som någon märkvärdighet. Så frågan jag ställer mig, när insikten sjunkit in, är vilka drömmar som verkligen är mina och vilka som är omgivningens tankar om duktighet?

26 januari, 2007 av mekanismer

varning

Jag vill göra känsliga läsare uppmärksamma på att det material som publiceras på denna blogg är av så kallad privat karaktär och att det därför kan väcka känslor.

25 januari, 2007 av känslor

lins

Det sägs att det andra bungyjumpet känns väldigt annorlunda jämfört med det första. Då vet man nämligen hur läskigt det verkligen är. Men det betyder inte att alla upplever det på samma sätt. Upplevelsen verkar skilja, från ångest till eufori.

Kanske måste man skilja på en känsla och på upplevelsen av den? Erfarenheter och tankesätt är som en lins som förvränger, förstärker, förskönar eller förändrar.

Jag tänker på känslorna för en god vän, en flickvän eller någon annan nära. Jag har tänkt att de är olika för olika sorters relationer, men undrar om det är fel? Kanske är det linsen som gör att det verkar så?

Många hittar inte den rätta. De letar efter en skillnad i vad de känner, en skillnad mellan en vän och en kärlek. Är det en skillnad som finns? Vi har förstås vår lins. Hon som drömmer om någon annan och tänker att det bara går att vara förtjust i en kallar mig sin vän. Och hon som tillåter sig vara småförälskad i flera flirtar glatt medan hon väntar på den rätta med vilken det ska klicka.

Så jag har slutat fråga vad en kvinna känner. Det jag vill veta är om linsen och vad hon beslutar att hon vill. Då duger det inte med leenden, blickar, tonfall och kroppsspråk. Då är det ord som gäller.

24 januari, 2007 av mekanismer

35-års-present

– Det jag känner för dig är vänskap.

eller

– Det känns inte riktigt rätt med dig.

eller

– Jag blir jätteledsen. Nu har du förstört allt det fina! Tänk igen så vet du att det är inte så.

eller till och med

– Jag tycker om dig och åtrår dig. Jag har tappat fotfästet och svepts med. Jag tänker på dig och längtar efter dig. Men … det är inte kärlek.

Jag har hört många varianter de senaste åren. Det gör ont och jag blir ledsen, men smärtan mattas trots allt ganska fort. Kvar dröjer en annan känsla, svagare och mer diffus. Jag är förvirrad.

Jag har tänkt att det är orden som är märkliga. Blickar, leenden, tonfall och kroppspråk berättar om ett motstridigt men rikt känsloliv fyllt av många olika smaker, en del ljuva och härliga. Då känns orden torftiga och som om de inte passar in. Jag har tänkt att det är därför som jag känner så.

Men det är nog egentligen något annat. Det är som om det jag söker inte finns där. Trots all denna kommunikation finns helt enkelt inte rätt information med.

Men så händer det. På min 35-årsdag.

– Jag vill inte.

Det gör fortfarande ont. Men när smärtan avtar upptäcker jag att förvirringen är borta. Allt är plötsligt klart. Och istället finns där något annat.

Respekt.

23 januari, 2007 av känslor kommunikation