om att byta fokus
- Före jul fick självförtroendet en rejäl boost. Nu körs det i botten igen.
En av mina före detta studenter berättar med en suck hur annorlunda det är med olika lärare och jag tänker att lärarens uppgift inte är enkel; Att gå studenter till mötes, coacha fram ett gott betyg och skaffa sig enkla poäng genom att vara lyhörd kan stjälpa mer än det hjälper. Tror de att den egna framgången hänger på lärarens insats bekräftar man bara det antagandet.
Jag och en vän som har valt mig väljer fortfarande varandra ett knappt år efter att vi valde varandra för första gången. Hon är fortfarande attraktiv och underbart förtjusande i mina ögon. Mina känslor har inte ebbat ut som jag trodde att de skulle göra. Inte heller har jag låtit dem skena iväg med mig. Hon ger mig mycket och jag ser fram emot de klätteräventyr vi planerar inför våren och sommaren.
Permalink Comments off
Jag går kurs och lär mig dansa tango. Tango får mig att tänka. Inte när jag dansar. Då är fokus här och nu. Men efteråt. Då kommer funderingarna.
Tango verkar vara kroppsspråkets dans framför andra. Mycket blir sagt i dansens kommunikation som sällan uttrycks lika tydligt i verbal dialog; Nästan ögonblickligen känner jag om den jag dansar med tycker om att dansa med mig, känner förtroende för mig, har förtroende för sin egen förmåga, kan skilja förmåga från personligt värde, är nyfiken på mina signaler, är tålmodig eller otålig, söker bekräftelse eller bekräftar, är lugn eller orolig och mycket mer.
Samtidigt som det är härligt att dansa med skickliga dansare så är det otroligt spännande att möta nybörjare. Den som inte har så vältränad styrka, balans, motorik, koordination och allt det som hjälper oss att kontrollera våra kroppar har svårare att välja sin kommunikation. Då blir mycket mera sagt av det som inte hör till dansen och som den vältränade med god självkontroll utelämnar.
Friskrivning. Jag är medveten om att jag tolkar andra människors signaler och att dessa tolkningar bara är kvalificerade gissningar.
Permalink Comments off
Världen är full av missionärer. Då tänker jag inte bara på den religiösa sorten utan också på kvinnan i snabbköpskön som försöker lära kassörskan att ta i med hårdhandskar mot snattare, mannen på bussen som efter att ha givit plats åt den gamle med käpp uppfostrar ungdomarna som inte ställde sig upp och kollegan som talar om för mig att jag kommer att ångra mig om jag inte blir docent. Själv undrar jag vad det är som säger att kassörskan inte mår bättre av att inte reta sig på snattare, om skuldbeläggning verkligen är det bästa sättet att motivera ungdomar och varför jag inte mår bättre av att släppa taget om docenturen?
När jag tänker på missionärerna blir jag ibland lite irriterad. Jag känner inte att de respekterar och accepterar när de bemöter mig och andra med antagandet att de vet vad som är bäst för oss. Samtidigt inser jag att de menar väl och att en förklaring till missionerandet kan vara en bristande förmåga att se vilka reaktioner det väcker. Knepigare är det med han som använder utilitaristiska argument och medvetet offrar individen för allmännyttan. Det vet jag faktiskt inte hur jag ska förhålla mig till.
Bibeln lär att som vi sår får vi skörda och hinduismen har karmas lag. Tanken att vi, på gott och ont, får det vi förtjänar verkar vara lika gammal som den är spridd, men betyder det att den är sann?
Med mitt ex tänkte jag att om jag fortsatte att ge henne beröring, massage och sex utan att ställa krav så skulle hon en vacker dag vilja ge detsamma tillbaka. Den dagen kom aldrig trots att jag tålmodigt väntade i fem och ett halvt år.
Med kvinnan som visade mig himmel och helvete tänkte jag att om jag fortsatte att bedyra mina känslor och ge henne vad hon ville ha så skulle hon till slut välja mig. Efter ett och ett halvt år fick jag en 35-års-present av ett helt annat slag.
När jag mönstrade berättade jag för psykologen att jag inte slår tillbaka eftersom det trappar upp konflikter. Han berättade att jag skulle få det jobbigt i lumpen, skrev “jobbig barndom” i mina papper och gav mig frisedel.
Att kravlöst ge och hoppas att det ska ge igen har varit en livsregel sedan barnsben. Jag tror att jag lärde mig det genom att läsa bibeln, men antagligen fanns idéen också hemma; Mina föräldrar växte båda upp i frikyrkoförsamlingar.
Min erfarenhet är dock att världen inte fungerar på det sättet. Jag har inte fått det jag behöver. Därför har jag istället börjat leva efter en annan regel: Jag tänker likt brandmannen på min egen välgång först innan jag finns för andra. Det verkar fungera bättre.
Därmed inte sagt att karmas lag är falsk. Jag har nog bara tolkat den fel; Om jag inte ger får jag inget tillbaka, men om jag inte samtidigt visar att jag är värdefull och att mina behov är viktiga, varför skulle då någon annan tro det? Jag har nog fått precis det jag har förtjänat.
Igår skrev jag om de kommunikationshinder som är en av orsakerna till att jag har sökt efter vägar till rakare kommunikation. En annan är att jag mår bra av att ta plats.
Jag ser ju hur jag gör; Jag testar människor genom att berätta något om mig själv eller vad jag tänker. Får jag då en spegling, en fråga eller något som tyder på att de är intresserade så berättar jag mer. Om de istället börjar prata om sig själva och vad de tycker och tänker så insisterar jag inte utan låter samtalet få handla om dem istället. Då är det jag som speglar, frågar och visar intresse.
Det är en av de strategier jag har utvecklat genom åren för att få bekräftelse. Det verkar vara många som saknar medmänniskor som lyssnar och förstår. Att erbjuda detta enkla kan få mig att känna mig otroligt uppskattad. Baksidan är att jag då inte uttrycker mig själv, vilket i längden leder till att jag börjar ifrågasätta värdet på mina tankar, mina känslor eller till och med mig själv.
Daniel skriver om rädsla som hinder för öppen kommunikation. Jag känner igen det alltför väl. Ända sedan tonåren har jag känt att jag måste vara försiktig med vad jag säger; Människor är rädda för mina tankar. Min gissning är att orsakerna är olika. Ibland är mina ord svåra att förstå. Ibland berör de känsliga ämnen. Ibland är min öppenhet en inbjudan till ett intimare samtal än vad som var tänkt.
Min blogg har därför varit en revolution för mig. Här är det för första gången mina gränser som gäller. Allt det jag vill skriva om skriver jag om och jag mår väldigt bra av att ta den platsen. Här lämnar jag till läsaren att avgöra om han eller hon vill läsa.
Sedan behöver jag förstås inte alltid dela med mig av de analyser och teorier som mitt huvud är så fullt av bara för att någon visar att han eller hon är intresserad av vad jag tycker och tänker, särskilt inte nu när jag kan använda min blogg för det. Något så enkelt som att säga hur jag mår eller berätta om något som jag har varit med om gör mig gott och med människor som klarar mitt lilla test är det hur lätt som helst att göra. Jag har börjat samla på sådana vänner.
Jag funderar vidare kring min målsättning om att finna vägar till rakare kommunikation. Den satte jag upp för över ett år sedan när jag formulerade vad denna blogg skulle handla om. Då tänkte jag att det främst handlade om min skicklighet och mina tankesätt. Nu har jag insett att det inte alltid räcker.
Bakgrunden var att jag under ett och ett halvt år uppvaktade den kvinna som visade mig himmel och helvete. Gång på gång missförstod jag henne. Varje gång hon flirtade med mig började jag hoppas, men när dörren sedan obönhörligen stängdes kastades jag från hopp till förtvivlan.
Det var första gången jag träffade en människa som jag missförstod så totalt. Uppenbarligen betydde kroppsspråk, ansiktsuttryck och beteenden något annat än vad jag var van vid. Inte heller kunde vi prata om vår relation; Hon blev blank i ansiktet och kunde bara säga att hon inte hade något att säga. Efter mötet med henne började jag tänka att jag har levt i en illusion; Jag har trott att jag kan läsa andra människors signaler, vilket jag inte kan.
Min slutsats är dock en kognitiv förvrängning. Att tänka att jag inte förstår någon alls eftersom jag inte förstod denna kvinna är en övergeneralisering. Förutom att hon hade svårt att prata om vår relation så hade hon också svårt att leva sig in i hur jag tänkte och kände. Det märktes när hon gjorde mig svartsjuk och det finns många andra exempel på det. Inte alla människor är så.
Miranda bloggar om rädsla och jag känner igen mig, inte främst i hennes rädsla, men i de kognitiva förvrängningar som hon indirekt skriver om. Som en påminnelse för mig själv kommer här en sammanställning av några vanliga kognitiva förvrängningar, plockade från olika källor på nätet:
Jag har nog varit i samtliga gropar.