Igår när jag efter avslutat klätterpass lämnade tillbaka mitt behörighetsband hittat han som fick mig att känna skam den gången då jag tappade bort bandet inte mitt klätterleg som jag hade lämnat som pant. Han fick leta både länge och väl innan det till slut kom fram. Gissa om jag var sugen på att påpeka att det är en värdehandling som är viktigt att han inte slarvar bort! Jag lyckades dock lägga band på min skadeglädje. Han verkade inte helt tillfreds med situationen som den var ändå.
april 2007
äktenskapets framtid
bless skriver om äktenskapets innehåll och form och jag funderar över vad äktenskapet fyller för funktion.
Jag börjar, inte med de gamla grekerna, utan betydligt längre tillbaka i tiden än så när vi levde som nomader på afrikas slätter. För artens fortlevnad var då parbildning viktig under de första kritiska åren av ett barns liv, men sedan var det bättre att röra om i grytan genom att skaffa sig en ny partner och öka den genetiska variationen.
När vi började bruka jorden ändrade vi våra livsvillkor. Det blev viktigt att hålla samman mycket längre än bara några år eftersom jordbruk kräver långsiktig planering. Där inte evolutionen hann med kompenserade vi med sociala konstruktioner och moral. Livslång tvåsamhet blev rätt och riktigt.
Nu, med jordbrukssamhället bakom oss och ett samhälle där den livslånga parrelationen inte längre är nödvändig för överlevnad är äktenskapet ett kontrakt som kan upplösas genom skilsmässa. Idag slutar vartannat äktenskap så och den nya normalfamiljen är en ensamstående förälder med barn varannan vecka.
Vilken funktion kommer äktenskapet att fylla i framtiden? Kommer vi att gifta oss för att vi tror att det är det enda sättet att ge våra barn en trygg miljö, för att vi stiftar lagar som gör det ekonomiskt fördelaktigt, eller för att vi bevarar den norm som säger att äktenskap, villa och Volvo är vägen till lycka?
Min gissning är att inte något av argumenten kommer att hålla. Tvärtom fortsätter vi nog vår vandring bort ifrån jordbrukssamhällets värderingar, inte minst därför att de på många sätt och vis är ojämlika och heteronormativa. Ett steg på den vägen är den pågående revideringen av äktenskapsbalken och diskussionerna kring homoäktenskap.
Så vad återstår? Finns det någon funktion för äktenskapet att fylla i framtiden?
vägskäl
Idag ska jag till arbetsförmedlingen och skriva in mig som arbetssökande. Jag har haft ett tre månader långt vikariat, men nu är det över och jag är arbetslös igen.
Planen är att fortsätta söka de få tjänster som utlyses inom mitt gebit, trots att de inte är många och trots att konkurrensen är löjligt hård. Samtidigt funderar jag på om det är dags att hitta en annan väg, inte för att det är så ont om jobb, utan därför att jag undrar om jag kan fortsätta att vara så högpresterande. Vad ska driva mig, nu när jag börjar bli tillfreds med mig själv? Jag tycker om det jag gör, men räcker det som motivation?
läsarbekräftelse
Jag har idag avslutat mitt medlemskap på Bloggtoppen.se. Jag har kommit fram till att det inte är viktigt för mig att ha många läsare och än mindre att tävla med andra om det. Det betyder inte att jag inte vill bli läst. Tvärtom betyder det mycket för mig att bli sedd och jag skulle antagligen sluta skriva om inte någon läste. Insikten är bara den att den bekräftelse jag får av att någon väljer att komma tillbaka är mer värd än bekräftelsen av att många hittar hit.
Jag ser ju att besöksräknaren tickar på med ungefär samma antal besökare varje dag och jag väljer att tolka det som att jag har en trogen skara läsare. Några av er lämnar ju dessutom kommentarer, vilket gör mig extra glad, inte minst för att det då är bortom all tvivel att ni har valt att komma tillbaka.
självkänslostärkande åtgärder
För knappt ett år sedan gick jag igenom vad jag så här i efterhand väljer att kalla för en livskris. Under några omvälvande och mörka månader förpuppades jag för att sedan vakna upp trött, men med nya vackra vingar.
Jag jobbar fortfarande med att lära känna mig själv på nytt och bekanta mig med mina nya vingar, inte minst genom att uttrycka mig på denna blogg. Något som kommer åter gång på gång i mina inlägg och som jag har funderat mycket på under det senaste året är självkänsla och olika strategier för att stärka den.
Självkänsla är som bekant vetskapen om det egna värdet. Att ha låg självkänsla är ett problem eftersom man får det svar som man ropar efter; Vet man inte vad man förtjänar så ställer man inte de krav som behövs för att man ska få det.
Till de dåliga strategierna för att stärka sin självkänsla räknar jag till exempel prestation, vandalism, att marknadsföra sig som drömpartner eller sexatlet. Det finns en risk att andra människor känner sig utnyttjade om man beter sig på det sättet. Dessutom lämnar man ifrån sig kontrollen och man får en boost bara om andra ger en det. Huvudproblemet är dock att man blir bekräftad för något man gör och inte är; Frågan om det egna värdet kvarstår.
Bland de bra strategierna räknar jag att ta plats, framför allt känslomässigt, att värna sig själv mot övertramp, att umgås med människor som vill umgås med en själv, helst inte för det man gör utan för den man är, att göra sådant man vill göra för sin egen skull och att ta hand om sig själv. Då visar man nämligen för sig själv att man är värdefull. Dessutom ligger kontrollen i ens egna händer.
Då, för ett år sedan, nådde min självkänsla ett nytt lågvattenmärke, men efter att ha valt bort gamla strategier till förmån för nya kan jag meddela att det ser ut att bli en bra vår!
bekräftelsebehov
Att sätta någon i fängelse är ett frihetsberövande, men det är också ett sätt att begränsa en persons sociala kontakter och därmed möjlighet till bekräftelse. Jag undrar om inte det är minst lika tungt att bära, om inte värre? Om man sedan beter sig riktigt illa i fängelset hamnar man i isoleringscell och berövas den lilla möjlighet till bekräftelse man har kvar.
Jag tror att behovet av att bli sedd är ett av de mest grundläggande, ungefär som behovet av mat eller sömn. Utan bekräftelse blir man nog sjuk, eller värre.
Bäst är förstås om man blir sedd och hörd utan att behöva göra någonting, men är det inte så gör man nog vad man kan för att bli det. Jag antar att ett vanligt sätt är att börja prestera för att få uppmärksamhet. Om inte det fungerar, till exempel därför att storebror redan har satt ribban orimligt högt, kan man försöka sig på motsatsen, som till exempel att missa alla deadlines för att väcka chefens uppmärksamhet. Som sista utväg kan man bli en vandal och slå sönder saker på stan. Då kanske man åtminstone får polisens uppmärksamhet.
När jag tänker på vilken drivkraft som bekräftelsebehovet verkar vara tänker jag att uppmärksamhet antagligen är bland det vackraste man kan ge till någon annan.
sexualkraft
När jag var sjutton år gammal sa min far till mig att jag inte var mogen att ha sex. Det lät konstigt i mina öron, men jag hade och har fortfarande stor respekt för honom och hans tankar. Jag gjorde därför så gott jag kunde för att ta till mig det märkliga budskapet. Det, och annat, gjorde att arvet hemifrån blev en syn på sexualitet som något som bör tyglas.
Idag tänker jag annorlunda om sexualitet. Idag tänker jag att sexualiteten är en väg till känslomässig mognad; Det är en frigörande kraft som hjälper den som vill släppa taget att ge sig hän och låta känslorna växa och blomma ut. Det är en väg till mer fulla möten med andra människor, oavsett om det är sexuellt, sensuellt eller genom kärleksfull vänskap.
flirtis
Jag tog mod till mig och skickade ett brev till kvinnan som jag återsåg efter tretton år när jag var på besök i det förflutna. Hon svarade på mitt brev och ett brev blev till några stycken utväxlade.
Hon är sedan länge lyckligt gift med den man som hon var förlovad med när vi lärde känna varandra och de har nu tre barn tillsammans. Hon verkar leva ett bra liv, men saknar dansen och klättringen. Nu har hon precis hittat någon att klättra med och planerar att ta upp hobbyn igen. Dansen är svårare att ta upp eftersom hon, liksom jag, inte tycker om dansbandsmusik och eftersom det är det enda som erbjuds där hon bor.
En sak som hon skrev gav mig en tankeställare och fick mig att revidera min syn på den relation vi hade; Hon bad om ursäkt om hon hade gjort mitt liv krångligt. Hon berättade att hon när vi umgicks bara umgicks med män som hon kände sig attraherad av och att det flera gånger ledde till situationer som hon fick dra sig ur med en känsla av falskhet. Jag svarade att hon inte hade gjort mitt liv krångligt och att hon inte behövde be om ursäkt. Som jag minns det var hon tydlig med att hon var upptagen och jag vågade därför inte hoppas på något mer mellan oss.
Det fick mig att inse att även om hon är ett av mina mer positiva och ljuva minnen så följer vår relation precis samma mönster som de flesta av mina relationer har gjort: Jag blev förtjust i någon som tyckte om min uppmärksamhet men som inte ville ha mig.
Kanske tycker jag mer om flirtis än vad jag är medveten om och kanske söker jag mig till sådana kvinnor eftersom jag, precis som de flirtiga kvinnorna, får min självkänsla tillfälligt stärkt av bekräftelsen? Kanske jag egentligen behöver och borde leta efter en kvinna som är mer trygg i sig själv, inte är så beroende av bekräftelse och därmed också har ett mindre flirtigt sätt?
catering
Som svar på mitt tillkännagivande om att vara en mindre duktig storebror föreslog min far catering. Det var för sent till påskmiddagen, men förslaget finns kvar inför nästa familjesammankomst, vilket låter ljuvligt i mina öron!
Jag undrar om en mer neutral mötesplats än föräldrahemmet också vore bra för syskonrivalitet och andra spöken från förr, men det initiativet bör nog inte komma från storebror.
Vi får se vad som händer.
påskuppehåll
Nu tar jag för första gången sedan starten 15 januari några dagars upphåll i mitt bloggande. Jag ska fira påsk och öva mig i att inte vara en duktig storebror. Jag tänker ta färre initiativ, mindre ansvar och ge mina syskon mer plats.
Efter helgen är jag tillbaka med nya tankar om både det ena och det andra. Bland annat tänker jag berätta vad jag till min stora förvåning fick veta när jag tog mod till mig och växlade några brev med kvinnan som jag återsåg efter tretton år när jag var på besök i det förflutna.
Tills dess önskar jag alla mina läsare en riktigt glad påsk!