mars 2007

undergiven

Har du någon gång fantiserat om att vara hjälplöst utlämnad i en annan människas våld? Finns det något spännande i att bli beordrad? Är tanken på att någon tar hårt eller brutalt i dig lockande? Drömmer du kanske om att bli bunden?

Sexuell undergivenhet kan ta sig många olika uttryck, men gemensamt är att den som är sexuellt undergiven finner njutning eller upphetsning i att släppa kontrollen och ge någon annan makt över sig själv.

Det är dock viktigt att förstå att det är skillnad på fantasi och verklighet. Att tanken på att bli dominerad lockar betyder inte att man vill få den egna viljan överkörd. Att fantisera om hårda tag eller till och med våldtäkt betyder inte att man vill bli kränkt. Att tända på underkastelse betyder inte att man är emot jämställdhet. Innan man lyckas reda ut allt detta kan en undergiven sida av den egna sexualiteten vara mycket förvirrande.

Så hur ska man få det att gå ihop? Många väljer antagligen att förneka sin undergivenhet, något som jag inte tror är hälsosamt i längden. Andra tillåter sig att fantisera, men låter det stanna där. Sedan finns det ytterligare andra som leker rollspel av olika slag. Dominanslekar, lekar med makt och kontroll, kan vara ett sätt att leva ut sin undergivna sida och ge sig hän åt all den njutning som den kan erbjuda. Då kan man leka under säkra former och i samförstånd.

Jag tror att det finns en gnista av undergivenhet gömd inom mig. Någon gång, med en partner som jag känner mig trygg med, vill jag utforska den.

21 mars, 2007 av sexualitet

pervers

För den som vill veta mer om fetischism eller andra mindre vanliga sexuella läggningar kan jag rekommendera Pervers? av Anna Bäsén och Niklas Långström. Boken kan beskrivas som en populärvetenskaplig uppslagsbok om sex utöver det vanliga. I sex kapitel berättar författarna om voyeurism, exhibitionism, fetischism, transvetism / transvetitisk fetischism, sadomasochism och pedofili. Dessutom finns också kortare presentationer av 36 andra sexuella läggningar, från asfyxofili (sexuell upphetsning genom andningskontroll) till zoofili (sexuellt intresse av djur).

Boken innehåller också två reportage där författarna skildrar besök på Club Par i hjärter och Club Sade. Dessutom finns inte mindre än 20 intervjuer i vilka vi lär känna vanliga människor med mindre vanliga sexuella intressen. Dessa intervjuer avmystifierar och skapar medkänsla. De är utan tvekan bokens största styrka.

Författarna har en ambition att berätta om forskning och om olika vetenskapliga teorier som försöker förklara sexualitetens uppkomst. Den tragiska sanningen är dock att det inte finns så mycket kunskap kring sexualitetens alla variationer och kring hur sexualitet skapas, oavsett om den är ovanlig eller ej. Den forskning som presenteras känns omogen och ibland full av vilda teorier som inte skulle gå att verifiera ens om det hade funnits forskningsmedel till den typen av forskning.

Nej, bokens styrka är som sagt mötena med de vanliga människorna med de mindre vanliga sexuella läggningarna.

20 mars, 2007 av sexualitet

hypotes

Här kommer en hypotes.

De flesta av oss håller nog med om att kroppar, eller delar av kroppar, kan vara sexuellt upphetsande. Det gör oss till fetischister lite till mans även om fixeringen för de flesta av oss inte är så stark att vi skulle välja att prata om fetischism. Men om man tänker på fetischism i denna vida mening borde man kunna tänka på heterosexualitet och homosexualitet som fetischistiska läggningar. Heterosexualitet och homosexualitet handlar ju om vilken typ av kroppar vi finner attraktiva. Kan det vara så att det finns en mekanism som gör det möjligt för oss att utveckla sexuell fixering vid objekt och att samma mekanism ligger bakom oavsett om objektet är en människokropp av ett särskilt kön eller ett klädesplagg?

Det var hypotesen. Nästa steg är att pröva den, men det har jag ärligt talat inte den blekaste aning om hur det skulle gå till. =)

19 mars, 2007 av sexualitet

grundläggande fetischism, 1p

Jag kan inte så mycket om fetischism, men för den som kan ännu mindre så kommer här en introduktionskurs. Om det är något som verkar tokigt eller om jag missar någon viktig poäng är det bara att hojta till.

Inom religionen är en fetisch ett föremål som är föremål för dyrkan eller tillbedjan. Ordet fördes över till det sexuella området i slutet av 1800-talet och används sedan dess även för att beteckna föremål med sexuell laddning.

Vanliga sexuella fetischer är skor, underkläder, korsetter, uniformer och andra klädesplagg. En variation på temat är att tända på klädesplaggets material istället för funktion. De klassiska fetisch-materialen är päls, sammet, siden och fjädrar, något som har utökats med gummi, lack och läder på senare år. Slutligen inkluderas också partialism, det vill säga sexuell fixering vid fötter, ben, hår, bröst eller andra kroppsdelar.

Det verkar också vara stor variation på vilken roll som fetischen spelar. Somliga tänder på att partnern bär fetischen och andra på att klä sig själva med sin fetisch. Ett exempel på det sistnämnda är transvestitisk fetischism, då någon tänder på crossdressing. För en del är fetischen något som gör partnern mer attraktiv eller som ger krydda åt den sexuella leken, för andra är fetischen upphetsande i sig, även utan en partner närvarande.

Fetischism verkar vara betydligt vanligare hos män än kvinnor. Enligt Folkhälsoinstitutets sexualvaneundersökning Sex i Sverige från 1996 har varannan man men bara var femte kvinna någon gång blivit sexuellt upphetsad av föremål som skor eller underkläder. När det gäller partialism hittar jag inga siffror, men har en känsla av att även det är vanligare hos män än kvinnor. Då verkar fetischen även vara kulturellt betingad; Västerländska män är fixerade vid stora bröst och afrikanska män vid stora bakar.

Man kan inte annat än förundras över den mänskliga sexualitetens stora variation!

18 mars, 2007 av sexualitet

fetischism

Jag har funderat på om jag har någon typ av fetischistisk läggning? Inte för att det känns så utan snarare tvärtom. För mig har det aldrig varit något sexuellt eller ens känslomässigt laddat med hur jag klär mig. Jag har träffat kvinnor som på morgonen ställer sig framför garderoben och funderar över hur de känner sig i dag för att kunna välja kläder. Så fungerar det inte för mig. De enda överväganden jag gör är av praktisk karaktär; Jag vill inte frysa och jag vill att kläderna ska tåla vad jag utsätter dem för. Möjligen kan jag fundera över om de har en social funktion att fylla, som att signalera social tillhörighet, men för det mesta bryr jag mig inte om det heller.

Jag tänder inte på material som läder, gummi, nylon eller fjädrar, varken på mig själv eller andra. Inte heller blir jag upphetsad av kvinnors underkläder eller högklackade skor, även om kvinnan i dem kan väcka mitt intresse. Är jag så tråkig att jag inte har någon fetischistisk läggning överhuvudtaget?

Sedan slår det mig att jag är förtjust i ljusa skönsjungande röster. Då tänker jag inte på den teknik som är så vanlig i populärmusiken där rösten läggs i bröstklang och pressas upp mot de höga tonerna, utan den mer klassiska tekniken där rösten får fritt spelrum i huvudklangen och tonerna tas ovanifrån med minimalt motstånd. Det ska inte vara stort och svulstigt med en massa vibraton, nej det ljusa, raka och enkla nordiska tonidealet är mer i min smak.

Faktum är att en sådan röst kan göra mig knäsvag och få mig att känna mig djupt förälskad under den tid det tar att sjunga en aria eller mer, trots att huvudet säger åt mig att jag inte har en aning om vem denna kvinna är.

Kanske det är fetischism? Det är åtminstone en väg för mig till att förstå att en fetischistisk läggning kan vara något väldigt fint.

17 mars, 2007 av sexualitet

vänner

Först tänker jag när Supergirl skriver och berättar att hon inte känner sig redo att dejta och att det hon kan erbjuda är sin vänskap att jag än en gång har missförstått en kvinna. Det är förstås en sak att flirta och en annan att vara intresserad av att dejta. Antingen är det så, eller också tröttnade hon redan efter en vecka istället för de två, tre som jag förutspådde när jag först skrev om det äventyr som vårt första möte i verkliga livet var.

Sedan ser jag att hon skriver att små steg är det enda som fungerar för henne. Det är ett svar på mina tankar om att gå varandra långsamt till mötes, något jag skrev om när jag tog bladet från munnen. Jag tolkar hennes svar som att hon inte utesluter att jag skulle kunna vara någon hon skulle kunna tänka sig att dejta när lusten att göra det kommer åter någon gång i framtiden.

Med Supergirl har jag gjort något som jag aldrig förut har gjort med någon jag varit intresserad av; Jag har, med lite hjälp av min blogg, från första början försökt berätta hur jag känner och tänker och vilka tankar och förhoppningar jag har. Det blev belönat med samma gest tillbaka. Jag fylls av respekt inför supertjejen som vågar berätta trots att budskapet riskerar att såra. Därför vet jag redan nu att det tills vidare blir en vänskapsrelation oss emellan. Jag hoppas att jag ändå kan fortsätta att njuta av att vara förtjust i Supergirl och att det finns plats för mina känslor i vår vänskapsrelation.

Min tydlighet och vår diskussion om relationen är en del av strategin med de små stegen. Det är en för mig ny strategi som faktiskt verkar göra sitt jobb. Nu kan jag anpassa mina förhoppningar efter förutsättningarna istället för att under lång tid investera känslomässigt i en relation där mina förväntningar från början var orealistiska eller fel ställda. Kanske mitt hjärta inte behöver gå sönder denna gång?

Ytterligare en sak är bra med att veta vad Supergirl känner; Med vetskapen om att det kan ta tid innan Supergirl är intresserad av att dejta, blir det lättare för mig att vara öppen för andra möjligheter om tillfälle ges.

16 mars, 2007 av relationer

ventil

Inlägg nummer 60. Ett per dag i två månaders tid och det känns redan annorlunda. Trycket från alla tankar och funderingar är inte längre så stort. Det känns skönt. Ventilen gör sitt jobb.

Kanske är jag fortfarande den lille pojken som varje dag efter skolan behöver få berätta för mamma om vad som har hänt?

15 mars, 2007 av ofokuserat

bladet från munnen

Efter överenskommelse med Supergirl tar jag nu bladet från munnen och skriver vad jag känner och tänker. Ingen mer munkavle alltså.

Lördag 24 mars är på förslag för ett andra möte. Vi bor i olika städer och tid är en bristvara, så vi får pussla lite för att få till möten i verkliga livet. Men det känns ok. Jag lär gärna känna supertjejen mer, men har ingen brådska. Tvärtom känns det bra att ta det lugnt.

Fast egentligen har nog inte känslan av lugn något att göra med hur ofta vi ses. Det är nog de små stegen som jag är ute efter. Det tar tid att lära känna någon och med små steg kan man anpassa förväntningar och förhoppningar till vad just den relationen kan bära. Om det visar sig att viljor och behov på något område inte passar ihop kan man ta ett litet steg tillbaka och pröva en ny väg utan att hela relationen behöver krascha.

Så tänker jag och jag kan inte låta bli att undra om en otålig och rastlös Supergirl är intresserad av att möta mig på det sättet? Kanske detta vore ett lämpligt samtalsämne att blanda upp alla de andra med lördag 24 mars?

Jag tänker också att det finns en fälla att ramla i. Jag är nyfiken på att utforska Supergirls stora behov av stimulans och se om det är en knapp som man kan trycka på och vad som i så fall händer. Men det är bäst att jag håller mig borta. Även om jag skulle lyckas förstå hur det fungerar så kan inte jag fylla ett sådant behov i längden. Hur den mekanismen fungerar och hur hon bäst hanterar det får hon reda ut själv.

14 mars, 2007 av relationer

integritet

loppispoppis bloggar om integritet och jag funderar på vad integritet är för mig. Tankarna vandrar till historien som jag skrev om i lugnet före stormen och rätt och riktigt. Den är jag stolt över. Då kändes det som att jag handlade med integritet.

Denna historia handlar om tre unga kvinnor som medvetet och avsiktligt bröt mot regler vi har på jobbet. De ansåg sig ha särskilda skäl för ett undantag och när vi inte beviljade ett sådant bröt de mot reglerna ändå. För att komma undan med det försökte de allt från att spela offer till att vara aggressiva och otrevliga.

Jag tror att det som hjälpte mig att stå rakryggad igenom allt detta var två saker. För det första så fungerade jag som en helhet. Såväl ömkligheten som aggressiviteten fick mig att vilja göra ett undantag, men samtidigt kände jag att jag ville vara rättvis mot alla andra som måste följa reglerna. Jag såg att jag kände flera olika motstridiga saker och jag förstod varför jag gjorde det. De impulser jag valde att agera efter var inte de mest påträngande utan de som stämde överens med ett sedan tidigare genomtänkt förhållningssätt. Det för mig in på det andra, som har med moral att göra; Jag anser att reglerna finns av en anledning och att det i det här fallet var rätt och riktigt att hålla fast vid dem.

Integritet är för mig en medvetenhet om och en förståelse för att jag är en komplex varelse med många olika sidor som kan vara positiva, negativa och allt däremellan. Jag tolkar integritet som en integration av motstridiga känslor, tankar och bilder om vem jag är till en fungerande helhet. Jag tänker att det är det som gör att en person med integritet lättare står ut med osäkerhet och lättare kan sätta gränser. Jag tror att det finns två vägar till integritet, där den ena är självkännedom och den andra är moral. Bäst blir det kanske om de två kombineras på lämpligt sätt.

Det var några ord om vad integritet är för mig. Jag passar loppispoppis boll vidare och frågar vad det är för dig?

13 mars, 2007 av mekanismer

munkavle

Idag vill jag skriva om Supergirl, vad jag känner, tycker och vill, men jag lägger munkavle på mig själv. Jag vill att hon ska få tid att svara på ett ebrev som jag skickade igår innan jag berättar för hela världen. Det känns som att bloggandet kan bli mycket mer komplicerat när man vill ta hänsyn till någon annan.

12 mars, 2007 av relationer