Archive for August, 2007
08.31.07
Posted in ofokuserat at 9:28 by henrik
Petra är hedonist och jag har den senaste tiden träffat flera personer som bekänner sig till den hedonistiska läran. Det har gjort mig nyfiken. Vad går hedonismen ut på?
Det verkar finnas flera olika tolkningar. Inom religionen är det en ateistisk och njutningsbejakande reaktion mot missuppfattningen att kristendomen motsätter sig lust och lycka. Hedonism syftar då på hedendom, det vill säga kristendomens nedvärderande benämning på folklig tro.
Inom filosofin är det en etisk doktrin som säger att njutning och lycka är det godaste av det goda. Det väcker många komplexa och svåra filosofiska frågor, som vems lycka som ska värderas högst och hur man ska värdera lycka i nuet kontra möjligheten till lycka i framtiden. Det verkar vara många visa män som har grubblat över sådana frågor.
Inom psykologin är det en lära som hävdar att människan i grunden alltid strävar efter njutning.
De flesta hedonister som jag har träffat verkar dock bara syfta på att de tillåter sig själva att njuta, inte så sällan i reaktion till en tidigare mer återhållsam livsstil. Då blir det mer en fråga om personliga val och övergripande attityd till livet och kanske är det dit jag också är på väg?
Permalink
08.29.07
Posted in nätdejting at 13:01 by henrik
Jag undrar om jag när jag kryssade “kanske” på om jag vill ha barn gjorde mig oattraktiv på dejtingsajten som jag gick med på i början av sommaren? Jag har sökt runt lite på sajten och det verkar som att de allra flesta kvinnor utan barn letar efter någon att skaffa barn med och att de kvinnor som inte vill ha barn letar efter någon som liksom de själva redan har barn. Tänk om förklaringen till min totala avsaknad av attraktionskraft är så enkel? Det vore en mindre jobbig förklaring än att jag ligger efter i min personliga utveckling.
Permalink
08.26.07
Posted in ofokuserat at 11:07 by henrik
Hur tillfredsställer jag mina grundläggande social behov?
Ett problem, som jag har, är att det kan gå väldigt lång tid innan jag börjar känna att något inte är bra. När jag inte har ätit på ett tag blir jag hungrig, men min kropp verkar inte på samma sätt signalera saknad när till exempel mina känslor och tankar inte blir sedda. Det är först när de blir sedda som jag märker att något har varit fel. Så när jag inte kan gå på känsla får jag nu försöka resonera istället.
Eftersom jag inte lever i något förhållande måste alla mina social behov tillfredsställas i andra sociala sammanhang. Mina vänner är förstås viktiga och genom att jag tar eget ansvar för att odla givande relationer hoppas och tror jag att jag kan tillfredsställa mina behov, kanske till och med bättre än vad de villarenoverande småbarnsföräldrarna lyckas med?
Min blogg fyller också en viktig roll. Här öppnar jag mig och blottar många av mina mest ömtåliga sidor. Jag visar vad jag tänker och känner och förväntar mig att bemötas med respekt. Jag får ofta förslag på hur jag kan arbeta med min personliga utveckling, vilket i och för sig kan vara kul, men det viktiga är att bli sedd.
Intressant nog kan även en främling på ett dansgolv betyda mycket. Jag kan få fysisk närhet, uppskattning och ett hjärtligt bemötande.
Jag har funderat på om jag behöver lägga till något till mitt åtgärdsprogram för att se till att mina grundläggande social behov blir fyllda, men det viktigaste, att välja mitt umgänge med eftertanke, är redan en punkt på listan. I övrigt handlar det nog bara om att ta en titt på listan över de grundläggande sociala behoven någon gång emellanåt och tänka efter om något saknas mig.
Permalink
08.24.07
Posted in relationer at 13:48 by henrik
Igår ställde jag en fråga om vilken roll anknytningsrelationer har när vuxna människor tillfredsställer sina grundläggande sociala behov. Som vanligt är de möjliga svaren inte långt borta när väl frågan är formulerad. Min hypotes är att anknytning till en partner är en del av ett kognitivt schema; Vi fortsätter att använda samma strategier för att tillfredsställa våra sociala behov som vi använde när vi var barn.
Nu ska jag fundera på om det går att testa hypotesen.
Permalink
08.23.07
Posted in relationer at 12:20 by henrik
Med insikten om att jag inte kan lita på min förbaskade intuition sneglar jag på vad forskningen säger om människors grundläggande sociala behov. Följande lista hittar jag i Varför väljer jag alltid fel partner? av Eva Rusz:
- Säkerhet och förutsägbarhet. Att mötas av förutsägbara reaktioner ger trygghet.
- Kärlek, omsorg och uppmärksamhet. Att mötas av omtanke stärker självkänslan.
- Acceptans och uppskattning. Att bli accepterad för den man är ger trygghet.
- Empati. Våra känslor behöver bli sedda.
- Guidning och beskydd. Vi behöver kunna öppna oss utan att riskera att bli utelämnade, förlöjligade eller tillintetgjorda.
- Bekräftelse av tankar. Våra tankar behöver bli sedda.
Eva Rusz skriver om vilken social funktion relationen mellan ett barn och dess vårdnadshavare fyller och pekar på att den vuxnes kärleksrelation fyller precis samma funktion.
Antagligen finns det evolutionsbiologiska förklaringar till att barn knyter an till sina primära vårdnadshavare; Ett barn som tyr sig till och bekräftar sina vårdnadshavare har större chans att bli väl omhändertaget. Varför en vuxens kärleksrelation också är en anknytningsprocess verkar dock vara en öppen fråga.
Jag har en fråga som jag tycker är ännu intressantare: Är en eller några få väldigt nära relationer det enda sätt som en vuxen kan tillfredsställa sina grundläggande sociala behov på, eller kan ett socialt nätverk där olika individer bidrar på olika sätt fylla samma funktion? Skulle jag sluta längta efter en kärlekspartner om jag lyckades omge mig med kärleksfulla, accepterande och bekräftande människor?
Permalink
08.22.07
Posted in ofokuserat at 11:04 by henrik
För den som inte förstår varför sociala nätverks-sajter som myspace, facebook och Linked in har blivit så otroligt populära kan jag tipsa om denna video som på ett skönt sätt förklarar poängen.
Tänk om man kunde övertala villarenoverande småbarnsföräldrar att ta sig tid till att sätta sig vid datorn. Mitt aktiva sociala nätverk består till största delen av människor som är mellan fem och femton år yngre än mig. Alla dessa kontakter är värdefulla, men samtidigt saknar jag kontakter med jämnåriga. De borde ju finnas, men hur ska jag hitta dem när de länkande noderna lägger sin tid på barn och villa?
Permalink
08.18.07
Posted in kommunikation at 9:05 by henrik
För två veckor sedan dansade jag för första gången med en man, och inte med vilken man som helst utan med han som var min idol och förebild när jag lärde mig att dansa. - Och vilken känsla att dansa med någon som är så duktig på att föra! Hans skicklighet fick mig att känna att jag faktiskt kan följa, även om min ryggmärg fortsätter att ställa till det för mig och vända på stegen i svaga ögonblick. Synd bara att han efteråt skrattade hjärtligt åt mig och utnämnde mig till kvällens sämsta följare. Det var säkert sant, men nästa gång ska jag be honom om uppmuntran istället. Det skulle kännas bättre.
Permalink
08.16.07
Posted in mekanismer at 11:11 by henrik
Min intuition hjälper mig ofta, men ibland blir det bara så fel. När jag har stannat i relationer som inte svarat mot mina behov har det varit för att jag har gått på känsla. När andra har antytt att det är något fel på mig eller att det jag känner inte är viktigt har jag accepterat det eftersom det har känts sant. Aldrig hade jag trott att jag skulle komma till slutsatsen att jag behöver tänka mer rationellt och mindre känslomässigt. Förbaskade intuition!
Permalink
08.15.07
Posted in ofokuserat at 8:24 by henrik
Jag har tre långa dagar bakom mig med resa till och från England samt intervjuer och sammanträden för en tjänst som jag har sökt där. Både före och under resan har de bemött mig på ett sätt som har fått mig att känna mig eftertraktad. Känslan dröjer kvar, trots att någon annan har erbjudits jobbet.
Resan bjöd också på positiva erfarenheter av en helt annan sort. Det är intressant att se hur sommarens arbete och funderingar kring mitt schema har börjat förändra mitt beteende.
Ett exempel är att jag kostade på mig att äta ordentliga middagar på flygplatsrestauranger både på väg till och från England. Min ekonomi har inga problem med de höga priserna, men ändå brukar jag inte slösa pengar på mig själv på det viset. Denna gång tänkte jag att det är jag värd.
Ett annat exempel är att jag bad om hjälp när jag hade svårt att hitta vägen i en nya stad på måndagmorgonen. Jag var förberedd på att det kunde vara lite knepigt och hade gott om tid på mig. Med lite letande hade jag säkert kommit fram i tid, men istället för att lägga energi på det frågade jag och fick promenadsällskap med en trevlig kvinna som skulle åt samma håll. Hennes tillmötesgående sätt sände ut precis rätt signaler; Jag besvärade henne inte det minsta. Hon tyckte bara att det var trevligt med sällskap på morgonkvisten.
Precis som självförnekande och självdestruktiva handlingar påverkar mitt sinnestillstånd, så gör också självbejakande och självbefrämjande handlingar det. Den känslomässiga återkopplingen är nästan ögonblicklig och resulterar dessutom i en påverkan av mitt sinnestillstånd som dröjer kvar.
Detta, att unna mig själv, är en ny variant av den första punkten på mitt åtgärdsprogram. Jag fortsätter med andra ord mitt arbete och gläds åt att det inte alltid är jobbigt och slitsamt utan att resultat ibland kommer på en gång.
Permalink
08.14.07
Posted in relationer at 7:37 by henrik
Jag fick en kommentar från en läsare om Bara jag!s och min överenskommelse om att jag skulle säga ifrån om hon gick för långt. Läsaren tyckte att ansvaret inte borde ligga på mig allena utan delas av oss båda.
Nu har Bara jag! och jag sagt upp kontakten så jag kan inte fråga henne hur hon fungerar. Inte heller hann jag lära känna henne tillräckligt väl för att kunna göra en kvalificerad gissning, men rent allmänt tycks det mig att det är människor med ett osäkert anknytningsmönster som har svårast att se var mina gränser går. Jag har frågat flera sådana personer varför de inte funderar på hur det skulle kännas att själva bli utsatta för den behandling de ger mig och svaret är varje gång detsamma: De säger att de tänker på vad de gör och att de inte kan se något kränkande i det.
Min gissning är att människor med ett osäkert anknytningsmönster tycker att övertramp inte på långa vägar är lika skrämmande som när någon gömmer undan sina känslor. Då vet de inte var de har personen och börjar frukta att de inte är omtyckta eller att de kommer att bli övergivna. Snarare tycker de att det är bättre att man i all välmening oavsiktligt går för långt.
Jag tror också att människor med osäkra anknytningsmönster har svårt att sätta egna gränser. De har inte så sällan varit utsatta för kränkningar under sin uppväxt och har därför aldrig lärt sig hur en väl fungerande relation ska kännas. Deras intuition är därför inte till hjälp, varken när de ska värja sig själva eller när de möter andra. När de inte kan använda sina egna känslor som mallar, blir de tvungna att lägga hela ansvaret på den de möter.
Det gör frågan om delat ansvar mer komplicerad. Att kräva delat ansvar blir detsamma som att kräva att den andra ska ändra på sig, och det tycker jag inte att man kan göra. Var och en måste ansvara för sin egen personliga utveckling.
Däremot kan man förstås välja sina relationer. Jag, som tvivlar på att jag duger som jag är och undrar om det är något fel på mig, söker i mina dåliga stunder bekräftelse på mina fel och brister. Därmed sänder jag ut signaler som säger att det är bara att klampa på. Den som inte vet var gränsen rimligen bör gå gör då det och om det visar sig att övertrampen i längden sliter är det antagligen bättre att säga tack och adjö.
Jag är helt övertygad om att mitt åtgärdsprogram med tiden kommer att göra mig mer trygg i mig själv. Då kommer jag att sluta att bjuda in andra till övertramp, vilket gör det lättare för osäkra personer att umgås med mig. Tills dess får jag acceptera att det finns människor som jag inte passar ihop med, nämligen de som just nu attraherar mig mest, eftersom opposite attracts.
Permalink
« Previous entries