henrik

hur man vet att ens liv inte är så illa

Man vet att ens liv inte är så illa när

  1. ett återbud från den strulige klätterkompisen innebär att man får spendera en lördag på klätterklippan med två underbara kvinnor på egen hand,
  2. ens handläggare på Arbetsförmedlingen har en stor skylt bredvid datorn med texten ”Släpp taget om det du inte kan kontrollera och du kommer att bli fri” och verkar mer bekymrad över att man är arbetslös än vad man själv är,
  3. det enda problemet inför den kommande långhelgen är hur man ska hinna med att både dansa och klättra – vid två tillfällen,
  4. man får en inbjudan till inflyttningsfest hos goda vänner med små barn dagen efter att man har beklagat sig på sin blogg över att det är svårt att hålla kontakten med småbarnsföräldrar, och när
  5. man går till tandläkaren för första gången på femton år, blir undersökt av en ung och söt tandhygienist som i smyg spanar in ens underarmar och som berömmer en för att man är duktig på att sköta om sina tänder.
26 april, 2007 av ofokuserat

ljus och mörker

Efter att ha läst om bless erfarenheter av övergrepp i barndomen har jag funderat på vad som sätter spår i våra liv och ger oss ett bagage att leva med.

Låg- och mellanstadietiden var en period i mitt liv då jag var omgiven av plågoandar i skolan och jag var nästan alltid rädd. Då lärde jag mig att vara vaksam på andra människors reaktioner så att jag kunde lägga benen på ryggen vid behov.

Efter en halv termin i klass sju bestämde sig mina föräldrar för att flytta och sätta mig och mina syskon i en annan skola. De ville inte att mina syskon skulle behöva gå igenom vad jag hade gjort. Det blev ett otroligt lyft. I den nya skolan behövde jag inte vara rädd och dessutom kom musiken in i mitt liv med all den glädje som det innebar.

Kanske lärde jag mig då att när inget annat fungerar så är flykt en bra lösning? Kanske är det en av anledningarna till att jag lämnade musiken bakom mig i höstas efter ett år med svåra och krävande ideella uppdrag?

Jag har alltid tänkt att det är mörkret som sätter spår, men börjar undra om det inte snarare är ljuset, i allt från små glimtar till triumferande seger, som är den verkliga boven? Det är då man lär sig sina strategier som man sedan plockar fram i tid och otid trots att de inte längre är adekvata utan till och med handikappande.

25 april, 2007 av mekanismer

offentlighetsprinciper

Offentlighetsprincipen är en av demokratins hörnstenar. Den säger att myndigheters verksamhet så långt som möjligt ska ske i öppna former. Tanken är att motverka maktmissbruk och att ge medborgare möjlighet att reagera om något inte verkar gå rätt till.

Ibland tänker jag på mig själv med alla mina spretande viljor som en parlamentarisk demokrati. För att jag ska fungera bra behöver jag pröva mina tankar och värderingar på andra, vilket belyser missuppfattningar och motverkar inskränkta värderingar. Även jag mår bra av en offentlighetsprincip.

Jag tror att förhållanden också mår bra av en offentlighetsprincip. De värderingar som finns i relationen behöver prövas på andra människor. Det motverkar maktkamper och ger perspektiv på relationens värderingar. Det kan också vara till hjälp om kommunikationen fungerar dåligt, vilket verkar vara vanligt.

Jag respekterar till fullo människor som värnar sitt privatliv och jag menar inte att man ska vara öppen om allt med alla. Jag menar bara att öppenhet med människor som klarar av den inte är något att vara rädd för, utan tvärtemot hälsosamt. Om det finns saker man inte kan berätta för någon är det nog ett tecken på att allt inte är i sin ordning.

24 april, 2007 av kommunikation relationer visioner

nära vänner och sociala kollektiv

Den kristna gemenskapen, framför allt genom körsången, fyllde länge en viktig social funktion för mig. Jag har lärt känna flera av min bästa vänner i de sammanhangen. Att jag inte längre umgås med dem lika mycket beror inte på att jag har valt bort den kristna kören utan mer på att de har gift sig och skaffat barn; Vi befinner oss i olika skeden i livet, har olika behov och prioriterar olika.

Det finns en annan gemenskap, den med de gamla studiekompisarna, som jag har tappat kontakten med nästan helt. Delvis beror det på samma sak, men dessutom har många flyttat och vi bor långt ifrån varandra.

En gemenskap som försvann förvånansvärt fort är från den icke kristna och väldigt ambitiösa kör som jag efter fyra års medlemskap lämnade i augusti.

När jag funderar på vilka jag umgås med till vardags, så inser jag att nästan alla mina vänskapsrelationer är orienterade kring någon slags aktivitet; Länge var körsången viktig, men även utan den har jag till exempel jobbarkompisar, klätterkompisar, danskompisar och bloggkompisar.

Vänner kommer och går efter intresse och behov. När man hittar någon som vandrar åt samma håll slår man följe ett tag och njuter av gemenskapen. När behoven sedan förändras släpper man taget utan att för den skull tycka illa om varandra.

Kanske är det också så att mötet med en enda vän och en plats i ett socialt kollektiv fyller olika funktioner? Några få vänner kommer nära, delar minnen sedan lång tid tillbaka och ser en som andra inte gör emedan kollektivet ger stabilitet, stöd och kan bära sådant som en enda inte kan.

Kanske borde man mer medvetet se till att träffa nya människor genom livets alla stadier så att man fyller på det sociala nätverket och skaffar sig nya vänner när andra faller ifrån?

23 april, 2007 av relationer

arvsynd

– Jag är förlorad, men för er finns det fortfarande hopp.

Min mor avslöjar i förbifarten något om sin syn på kristen tro, sig själv och mig och mina syskon. Jag var kanske femton-sexton år gammal.

Jag funderade mycket på hennes ord och undrade vad det var för hemskt hon hade gjort som gjorde att hon inte längre var välkommen i himmelriket. Någon gång försökte jag fråga men hon gick i försvarsställning och jag anade ångest. Jag insåg att det här var något hon inte kunde prata om.

Jag hade räknat ut att hon var i tredje månaden med mig när hon gifte sig. Kanske var det detta, att hon hade haft sex före äktenskapet, som var det hemska? Jag försökte försiktigt beröra ämnet, men hon ville inte prata om det. Jag är dock inte så säker på att det var den stora synden.

Till slut fick jag helt enkelt acceptera att jag kommer aldrig att få veta. Det fyllde mig med en känsla av maktlöshet. Det fanns inget som kunde göras. Det enda var att ta ansvar för min egen tro och kristna leverne. Det blev viktigt för min mors skull. Jag tror att det är den främsta anledningen till att jag dröjde kvar i den kristna gemenskapen så länge trots att jag kände att jag inte hörde hemma där.

Detta knyter an till den psykologiafton som B med vänner hade för en tid sedan.

22 april, 2007 av mekanismer religion

sekularisering

I tidiga tonåren var jag helt och fullt övertygad om att jag ville leva mitt liv som kristen. Jag kände också, lite ospecifikt, att jag hade ett kall och en uppgift att fylla. Jag hade ett syfte och passade in i ett större sammanhang.

I sena tonåren började övertygelsen dock vackla och sakta men säkert kom insikten att en kristen tro inte skulle fungera för mig och att jag inte skulle kunna fortsätta att kalla mig för kristen. Samtidigt var det inte lätt att släppa den övertygelse som jag hade med mig sedan barnsben och jag minns att jag brottades med existentiella frågor, som vad livet har för mening om det inte finns ett liv efter döden. Det var en tid fylld av grubbel, även om jag i efterhand undrar om inte beslutet redan var fattat och att det mest handlade om att acceptera det och försöka hitta ett sätt att leva med det.

Trots insikten dröjde jag mig kvar i nästan femton år i den kristna gemenskapen, framför allt som körsångare och körledare. Men när jag till slut släppte taget helt för några år sedan, kände jag en befrielse i det. Jag insåg till exempel att en gudstjänstsjungning tog på mina krafter, inte för att jag gick miste om en sovmorgon, utan för att jag deltog i något som inte kändes bra för mig.

21 april, 2007 av religion

den helige ande

Som barn läste jag bibeln regelbundet, lärde mig om kristen tro och funderade på vad det innebar att vara kristen. En kväll, efter att ha läst i bibeln om den helige ande, bad jag till Gud om att bli frälst.

Resultatet var enormt och överväldigande. Jag uppfylldes av ett rus som spred sig från bakhuvudet, ner över nacken, vidare längs ryggraden ned till svanken, men även utåt, i sidled, över min rygg. Det hela var över på några sekunder och kvar dröjde en nyfunnen klarhet; Nu visste jag hur det kändes att bli fylld av den helige ande.

Då var jag elva år och tolkade min upplevelse som ett bevis på den helige andes existens. Idag tror jag att det var min egen hjärna som fyllde min kropp med rus.

20 april, 2007 av religion

svenska kyrkan

Blanketterna för årets deklaration dyker ner i brevlådan och jag blir påmind om att jag fortfarande är medlem i Svenska kyrkan, trots att jag inte aktivt har valt det. Jag har å andra sidan inte heller valt bort medlemskapet och kanske det börjar bli dags att göra ett aktivt val?

Vill jag stödja en organisation vars världsbild jag inte längre delar? När jag tänker tillbaka inser jag att det var länge sedan jag funderade över meningen med livet och Guds existens. Redan som tonåring insåg jag att det var en annan fråga som var mer intressant för mig, nämligen den om vad som ger mitt liv mening.

Jag skulle i och för sig kunna vara medlem av andra orsaker, som för att stötta deras sociala och humanitära arbete eller för att jag vill bevara de underbara konsertlokaler som många mindre stadskyrkor utgör. De som byggde de gamla stenkyrkorna kunde verkligen det där med akustik.

Ja, det är dags att ta ställning. Det skulle för övrigt antagligen vara en självkänslostärkande åtgärd. Jag visar för mig själv att min åsikt är värdefull.

19 april, 2007 av religion

skadeglädje

Igår när jag efter avslutat klätterpass lämnade tillbaka mitt behörighetsband hittat han som fick mig att känna skam den gången då jag tappade bort bandet inte mitt klätterleg som jag hade lämnat som pant. Han fick leta både länge och väl innan det till slut kom fram. Gissa om jag var sugen på att påpeka att det är en värdehandling som är viktigt att han inte slarvar bort! Jag lyckades dock lägga band på min skadeglädje. Han verkade inte helt tillfreds med situationen som den var ändå.

18 april, 2007 av känslor

äktenskapets framtid

bless skriver om äktenskapets innehåll och form och jag funderar över vad äktenskapet fyller för funktion.

Jag börjar, inte med de gamla grekerna, utan betydligt längre tillbaka i tiden än så när vi levde som nomader på afrikas slätter. För artens fortlevnad var då parbildning viktig under de första kritiska åren av ett barns liv, men sedan var det bättre att röra om i grytan genom att skaffa sig en ny partner och öka den genetiska variationen.

När vi började bruka jorden ändrade vi våra livsvillkor. Det blev viktigt att hålla samman mycket längre än bara några år eftersom jordbruk kräver långsiktig planering. Där inte evolutionen hann med kompenserade vi med sociala konstruktioner och moral. Livslång tvåsamhet blev rätt och riktigt.

Nu, med jordbrukssamhället bakom oss och ett samhälle där den livslånga parrelationen inte längre är nödvändig för överlevnad är äktenskapet ett kontrakt som kan upplösas genom skilsmässa. Idag slutar vartannat äktenskap så och den nya normalfamiljen är en ensamstående förälder med barn varannan vecka.

Vilken funktion kommer äktenskapet att fylla i framtiden? Kommer vi att gifta oss för att vi tror att det är det enda sättet att ge våra barn en trygg miljö, för att vi stiftar lagar som gör det ekonomiskt fördelaktigt, eller för att vi bevarar den norm som säger att äktenskap, villa och Volvo är vägen till lycka?

Min gissning är att inte något av argumenten kommer att hålla. Tvärtom fortsätter vi nog vår vandring bort ifrån jordbrukssamhällets värderingar, inte minst därför att de på många sätt och vis är ojämlika och heteronormativa. Ett steg på den vägen är den pågående revideringen av äktenskapsbalken och diskussionerna kring homoäktenskap.

Så vad återstår? Finns det någon funktion för äktenskapet att fylla i framtiden?

17 april, 2007 av relationer