Missa inte Johns kommentarer om exhibitionism.
henrik
mellan hägg och syren
Så är den här. Den svåraste tiden på året. Den mellan hägg och syren.
Jag sover tio timmar per natt och vaknar trött och matt. Efter två veckor hänger rethostan fortfarande kvar. Jag sörjer stilla, utan att veta vad.
Men nu när häggen blommar dröjer det inte länge. Snart är våren äntligen över.
befrielse
Äntligen utrett.
Den här historien börjar i oktober förra året. Min vän och jag tappar bort varandra och jag tänker att om hon behöver en paus från mig så måste hon få det. Vill hon komma tillbaka får hon göra det när hon är redo.
I slutet av januari tar hon kontakt och jag blir glad över att hon vill träffa mig igen. Men sedan ställer hon så konstiga frågor att jag börjar undra om det finns en annan anledning till att hon dyker upp. Jag undrar om hon agerar äktenskapsmäklerska. Jag undrar också om jag håller på att bli knäpp på riktigt?
Vi gör flera försök att ses igen, men gång på gång lämnar hon återbud i sista sekunden. Det känns inte som att hennes intresse av att återuppta kontakten är så stort och jag börjar fundera på om det är dags för oss att gå skilda vägar.
I Valborgshelgen träffas vi igen och då rotar hon åter i mitt kärleksliv. Än en gång blir jag tvungen att fråga mig själv om hon träffar mig med en baktanke?
För ett par dagar sedan lyckades jag till slut formulera frågorna som gnagde inom mig, först för mig själv och sedan till henne i ett brev: Varför lämnade hon mig och vill hon verkligen komma tillbaka?
I diskussionen som följer får jag veta att hon inte tycker att vi har tappat kontakten, att det finns anledningar som inte har med mig att göra till att vi inte har umgåtts och att hon aldrig skulle försöka föra ihop mig med någon annan.
Jag inser att hennes förklaringarna är de mest sannolika. Nu vet jag också att det jag behövde för att våga tro på dem var helt enkelt att hon berättade. Det var otroligt befriande och jag borde ha frågat för länge sedan. Nu har vi i och för sig inte träffats, men det finns ju telefon.
Mina tankar vandrar till experimentet som skulle undvika att samtal utvecklas till något som liknar en förhandling i Mellanöstern. Jag behöver verkligen öva mer på det.
Vad som händer nu mellan mig och min vän vet jag inte. Det är inte omöjligt att vi på grund av yttre omständigheter inte kommer att träffas så mycket framöver. Men i så fall får det bli så. Det är ok. Nu vet jag att det inte är för att jag är den jag är.
njutningens konst
Kickar vet jag en hel del om och jag älskar dem, men när det gäller njutning har jag mycket att lära.
Jag gick förbi en godisaffär häromdagen och försökte dra mig till minnes när jag senast åt godis för min egen njutnings skull. Kanske var det som barn? Jag minns inte. Det var i alla fall väldigt länge sedan. Nuförtiden äter jag av sociala skäl på bjudningar, för att hålla mig vaken när jag kör bil om natten, för att fylla på energi inför ett träningspass eller när det fyller någon annan funktion. Dock inte för min egen njutnings skull.
Jag är likadan med mycket av det som kallas livets goda. Jag dricker varken alkohol eller kaffe. Jag har inte smaklökar nog att bli någon gourmé och är fortfarande lika imponerad av kompisen som kan känna vilken typ av fett jag har använt i matlagningen.
Jag har aldrig förstått poängen med att bada bastu och badar gör jag för lek eller träning. I min förra lägenhet hade jag badkar som jag inte använde en enda gång på de knappt tio år jag bodde där.
Massage är jag dock lite nyfiken på. Jag knådade mitt ex i otaliga timmar under de år som vi var tillsammans och det verkar uppenbarligen kunna ge mycket njutning. Det närmsta jag har kommit själv är när jag för ett drygt år sedan efter mycken tvekan till slut vågade skriva upp mig på ett pass som erbjöds genom jobbet. Det blev dock inställt på grund av sjukdom och jag skrev aldrig upp mig igen.
Nu ska jag gå och köpa mig en glass. Att äta glass på egen hand, för min egen njutnings skull, lärde jag mig förra sommaren och det känns som att den färdigheten behöver bekräftas!
kärlekens val
I de allra flesta av livets stora val, som att välja utbildning och karriär, har jag haft ganska lätt att välja. Jag har gått på instinkt, valt något som känts bra och gjort det bästa av mina val.
När det gäller kärlekens val tycker jag att det är svårare. Då tänker jag inte på att välja att investera i och fördjupa en relation som många andra verkar tycka är svårt. Nej, det svåra för mig har varit att välja de gånger som mer än en kvinna har visat mig sitt intresse. Jag har känt mig tvungen att välja vem jag ska uppvakta och vem jag ska välja bort redan från början, innan jag vet något om vad jag väljer. Det har för det mesta slutat i att jag inte har valt alls, vilket i praktiken inneburit att jag har valt bort alla.
Att man inte kan dejta flera på samma gång är kanske den striktaste tolkningen av seriell monogami och ibland tänker jag att den amerikanska varianten, där man dejtar många, lär känna varandra och skaffar sig något att grunda sina val på, skulle passa mig bättre.
Tanken kan dras ännu längre och relationsanarker föreslår ett tankesätt kring kärleksrelationer som liknar vänskapsrelationer, där relationer inte utesluter eller konkurrerar med varandra och där valen inte är binära. Man väljer och väljer bort varandra i små portioner och det görs om och om igen. Valen blir mindre dramatiska och relationer kan anpassas till föränderliga omständigheter.
Jag kan inte bestämma mig för om det är min ångest inför kärlekens val som talar när jag finner sådana tankar tilltalande eller om förutsättningarna för kärlekens val verkligen är så onaturligt konstruerade att de inte bör accepteras. Jag skulle antagligen stärka min självkänsla om jag visade mig själv att jag kan välja. Jag skulle också bli lättare att bemöta om jag valde och stod för mina val. Å andra sidan skulle ett ifrågasättande och avståndstagande från aviga konstruktioner antagligen ha precis samma effekt.
polyamori
TV3 sände igår en brittisk dokumentär om polyamori. Vi fick besöka två poly-familjer, där den första bestod av en kvinna och hennes två pojkvänner. De hade bott tillsammans i åtta år. Under den tiden hade de fått arbeta hårt med bland annat svartsjuka, men verkade ha hittat en modell som fungerade bra och svartsjukan var inte längre ett problem. Kommunikationen dem emellan och deras förståelse för varandra var imponerande.
Den andra familjen bestod av en man, tre kvinnor och två barn. Alla tre kvinnor var intimt involverade med mannen och två av dem dessutom med varandra. Mannen benämnde sig själv för alfa-hanne och verkade i det närmaste maktfullkomlig. Till exempel hade han bestämt att inga andra män var välkomna i familjen. En del av det samförstånd och ömsesidig respekt som fanns i den första familjen saknades.
Det låter tilltalande i mina öron med den typ av poly-relationer som den första familjen var exempel på. En sådan rak och öppen kommunikation och att eftersträva lyhördhet för varandras önskningar och behov lockar. Det finns också något attraktivt i att stolt välja att lyssna på sig själv och sin egen upplevelse av världen istället för att lyssna på heteronormen och tanken på seriell monogami. Att den romantiska kärleken, precis som den vänskapliga, inte är exklusiv stämmer överens med min bild av kärlekens väsen.
Samtidigt är förstås inte fungerande kommunikation, lyhördhet och att ha romantiska känslor för flera något som polysarna har ensamrätt på. Det handlar mer om vad man skapar tillsammans inom den relationsform man väljer. Det borde till exempel fungera alldeles utmärkt att kombinera med en monogam relation om det är det man vill.
exhibitionism
bless skriver om sexobjekt delvis som kommentar till mina tankar om att bli objektifierad och i diskussionen därefter har jag fått tänka en vända till.
Jag inser att jag uttrycker mig provocerande när jag skriver att jag vill bli objektifierad. Ordet används ofta för att beteckna den härskarteknik som går ut på att reducera någon till ett objekt och därigenom ta kontroll över personen. Jag använder ordet i ett avseende där samförstånd kring spelets regler gäller och den verkliga kontrollen inte ligger hos den som ser ut att ha den.
Men kanske det inte bara är språklig förbistring som gör att jag ständigt möts av oförståelse i detta ämne? Jag undrar om det är min exhibitionistiska ådra som ligger bakom min önskan att se lusten lysa i en kvinnas ögon? För jag har en exhibitionistisk ådra i mig; Jag tycker till exempel om att vara första paret ut på dansgolvet eller att tala, sjunga eller spela inför publik. Kanske är det svårt att relatera till mina tankar om man inte delar den ådran?
två intryck
Två intryck från helgen dröjer kvar.
Det första är inte lördagens fina klättring i vackert väder utan ett felaktigt vägval senare på kvällen som blev till en promenad i silvrigt månsken och Bauersk natur vid spegelblank sjö.
Det andra var också oväntat och kom i form av en ny bekantskap, stiftad på slottet under Valborgskvällen. Redan innan orkestern började spela sökte hon upp mig, berättade att mitt rykte föregick mig och bad om att bli uppbjuden. Vi dansade tre danser under kvällens lopp och även om vi inte växlade många ord var vår kommunikation intensiv och ljuvlig. Hon valde mig och jag valde med glädje henne.
Jag hade lätt kunnat gå miste om båda två.
jubileum
Nu är det dags att fira igen! Man måste ta alla tillfällen i akt. Denna gång firar jag att detta är det hundrade inlägget.
Det finns också något annat som jag gläds åt, nämligen att mitt behov av att skriva har blivit mindre. Jag skriver inte längre för att jag behöver lätta på trycket utan för att det är kul. Detta är ett av flera tecken på att jag mår allt bättre.
Jag kommer inte att sluta skriva, men misstänker att bloggen kommer att ändra karaktär framöver. Till exempel tror jag inte att det kommer att bli ett nytt inlägg varje dag.
mindre drama och mera dans
Valborg närmar sig med stormsteg och därmed en av årets höjdpunkter i form av dans på slottet.
För två år sedan frågade jag kvinnan som visade mig himmel och helvete om hon ville vara min dejt, men hon gick med sin vän och jag gick då med någon annan, vilket resulterade i att hon blev svartsjuk.
Förra året gick jag med en kvinna vars pojkvän inte ville dansa men som ändå dök upp under kvällen och då blev svartsjuk på mig.
I år går jag utan dejt. Jag hoppas att det blir mindre drama och mera dans på det sättet!