Så kom brevet som blev en upplösning på de senaste dagarnas dissonanta förhållning. Hon avböjde mitt erbjudande om att lyssna till hennes berättelse. Hon vill bli sedd och förstådd utan att behöva förklara sig så detaljerat och menar att med så skilda inställningar till hur man bygger förhållanden är det inte någon idé att försöka. Jag kan inte annat än instämma.
henrik
förhållning
Förra söndagen var jag på någon sorts dejt, men tyvärr så var tålmodig väntan förgäves och det blev inga fler möten. Avskedet var enkelt och okomplicerat. Det var synd att hon inte ville, men bara att acceptera.
I helgen kom ett efterspel i form av en brevväxling. Där kunde jag läsa att jag är egoistisk och snål med mina känslor och att de inte är av rätt sort. Hon menade att jag hade misstolkat det jag kände och att mitt intresse av henne inte var på det sätt som jag själv trodde. Hon skrev att hon förtjänar bättre än så.
Metodiskt försökte jag bemöta alla hennes påståenden. Jag berättade om min bakgrund och om min rädsla och osäkerhet. Jag berättade att jag bemötte henne som hon bemötte mig, med ivrig diskussion om allt mellan himmel och jord, därför att jag trodde att det var ett säkert kort. Jag visade henne min ynklighet och sårbarhet och som svar fick jag analyser och goda råd om vad jag ska göra för att bli en bättre människa.
Sedan var det som om allt helt plötsligt var över och hon undrade om vi inte trots allt kunde träffas igen, ett erbjudande som snabbt togs tillbaka när jag irriterat påpekade att jag inte tycker om att andra berättar för mig vad jag känner och hur jag fungerar.
Innan korrespondensen tog uppehåll formulerade jag frågor till henne om hennes upplevelse om veckan som gick och vilka känslor som låg bakom hennes beslut. Hon har lovat att svara så fort hon får tid.
Jag känner mig orättvist dömd. Jag kan inte se att jag bemötte henne på något annat sätt än vad hon bemötte mig på och ändå kallar hon mig för snål. Jag känner mig kränkt av alla analyser. Jag förstår att hon har mycket att göra och att hon inte har tid att svara på mina frågor, men det känns ändå som att hon nu håller mig på sträckbänken och straffar mig utan att förklara varför.
Tillvaron är därför lite dissonant just nu. Jag är fast i en förhållning och väntar på den upplösning som jag hoppas att hennes svar ska ge.
Visst längtar jag efter att komma en kvinna nära, men just nu kan jag bara känna hur skönt det är att vara singel. Jag är trött på kvinnor som talar om för mig att mina känslor inte är de rätta, häver ur sig anklagelser och sedan förväntar sig att allt bara ska vara frid och fröjd igen. Det är ett liv som jag inte vill tillbaka till. Det är inte värt det.
inget äventyr
Igår var jag bjuden på födelsedagskalas ute i skogen med lunch och hemligt äventyr. Jag var orolig inför kombinationen många okända människor och okänd aktivitet och ordnade därför med egen transport. Tanken var att jag skulle kunna ge mig av om det blev för jobbigt.
Väl framme vid samlingsplatsen visar det sig att vi ska en bit till och sista vägen är det gemensam transport. Så det var bara att släppa taget om tryggheten och ge sig ut i det okända.
Inte helt oväntat var det jobbigt. Först känns det som att stoppa huvudet i en bikupa. Jag blir överväldigad av alla människor runt omkring mig. Blickar, ansiktsuttryck, kroppsspråk och ord blir till ett enda sammelsurium av känslor och viljor och jag klarar inte av sortera. De är alldeles för många.
Instinktivt försvinner jag bort. Det finns en plats som ingen annan känner till. Det är en liten glänta i en björkskog där gräset växer grönt och där en bäck stilla ringlar fram. Det enda som hörs är vindens sus i björkarnas toppar, ett sakta porlande från bäcken och fåglarnas sång. Där finner jag lugn.
Så jag går på tipspromenad, gratulerar födelsedagsbarnet och äter lunch. Jag är artig och trevlig, men ingen vet min hemlighet; Jag är inte där på riktigt. Det är bara ett skal. Jag är långt borta, i lummigt gräs och lyssnar på bäckens sorl.
Eller? Finns det kanske en enda som förstår? Nej, hur skulle hon kunna göra det? Men tanken väcks. Hur skulle det vara att ha en bundsförvant som känner till min hemlighet? En enda är allt som behövs för att jag inte ska känna mig så ensam.
Sakta börjar folk droppa av. Först åker småbarnsföräldrarna. Lite senare de som har andra aktiviteter inbokade under kvällen. Det sensoriska trycket minskar och jag kan försiktigt återvända till mig själv. Jag möter en och annan på riktigt, en i taget, med hela mig och några av mötena blir riktigt fina.
Något äventyr blev det inte för min del. Aktiviteten kunde bara utföras av några få i taget och när det blev min tur var det dags att åka hem. Nu vet jag vad det är och kan återvända på egen hand.
För att sammanfatta så känner jag mig trots allt ganska stark. Jag har hittat tillbaka till min inre glänta och står lugnt och stadigt kvar när det stormar omkring mig. Och så fort vinden mojnat vågar jag mig ut och kan njuta av fina möten med andra människor.
kärlekens fem språk
Enligt Gary Chapman, författare till boken Kärlekens fem språk, kan vi uttrycka vår kärlek till varandra genom (1) komplimanger, (2) tid för varandra, (3) gåvor, (4) tjänster och (5) fysisk beröring. Mer finns att läsa i en artikel på svts hemsida.
Mina föräldrar har aldrig sagt att de tycker om mig eller att de är stolta över mig. Inte heller kramade de mig eller gjorde mig några tjänster. Presenter hörde hemma på jul och födelsedagar, men endast då. Alla dessa språk saknade de. Men det återstående talade de desto mer.
Min mor valde att vara hemma en lång period av sitt liv när jag och mina syskon var små. Otaliga lördagskvällar ägnades åt sällskapsspel och på semestrarna vandrade vi i fjällen tillsammans.
Jag tror att jag alltid har förstått, om än omedvetet, att man genom att ge av sin tid visar någon sin kärlek. Än idag är det så jag visar min far att jag tycker om honom och han gör fortfarande på samma sätt mot mig.
Kanske är det förklaringen till att kärlekens affärer så ofta har varit förknippade med tålmodig väntan för mig. Jag har omedvetet tänkt att min tid är det vackraste jag kan ge och att det är självklart att man visar sin uppskattning på det sättet.
tålmodig väntan förgäves
I söndags var jag på någon sorts dejt och igår berättade hon att det inte blir någon mer. Tydligen känns det inte riktigt rätt.
Av någon anledning innebär kärlekens affärer alltid lång och tålmodig väntan för mig och sedan, när det väl kommer till kritan, är jag ändå inte intressant.
Jag tycker i alla fall att jag berättade för henne, både före och efter dejten, vad jag vill och känner, så när det nu inte blev något mer finns inget osagt. Det finns en lättnad i det och kanske hade jag fått vänta ännu längre om jag inte hade visat henne vem jag är.
värd att skydda
Jag anser att var och en måste få skaffa sig en egen uppfattning och jag brukar inte berätta för andra om min religiösa övertygelse. Jag vill inte rubba någon annans världsbild och därmed riskera att göra den som funnit lycka olycklig. Lika försiktig är jag i andra existentiella frågor och mer allmänt när det gäller övertygelser som påverkar hur man ser på och lever sitt liv.
Ett problem med det, som jag först nyligen blivit varse om, är att jag far illa av att inte uttrycka vem jag är. Budskapet jag sänder till mig själv är att det inte spelar någon roll vad jag tänker och tycker. Att jag på denna blogg har skrivit om var jag står i religiösa och sexualpolitiska frågor är ett försök att ändra på det tankesättet och istället sända mig själv budskapet att min åsikt är värdefull.
Det finns en fråga där jag oftare än andra möts av oförstående och en missionerande attityd. När andra försöker lära mig vad som är bäst för mig blir mitt val att inte uttrycka min övertygelse också ett val att inte värna mig mot övertramp. Budskapet till mig själv blir då ännu mer självförnekande; Jag är inte ens värd att skydda.
Den som är nyfiken på vilken fråga det handlar om kan titta på IQs nya film som jag tycker problematiserar frågan på ett utomordentligt bra sätt. Den visas just nu bland reklaminslagen på bio och tv. Den går också att se på IQs hemsida.
Det är dags att jag börjar berätta vad jag tror på. Jag är värd att skydda.
Uppdatering 081219: Filmen finns inte längre på IQs hemsida, men väl på youtube.
hemligt äventyr
På lördag är jag bjuden på födelsedagskalas mitt ute i skogen. På schemat står lunch och hemligt äventyr. Jag känner födelsedagsbarnet och någon till men i övrigt kommer det att vara personer som jag inte har träffat förut. Jag har tackat ja trots att kombinationen okänd aktivitet och många okända människor är obehaglig. Jag har därför bestämt mig för att ordna med egen transport så att jag kan ge mig av om det skulle bli för jobbigt.
Jag känner ofta ett obehag i umgänget med andra människor. För det mesta märks det inte mer än att jag blir trött. Det är i ensamheten jag kan slappna av och känna ro. Sist jag skrev om min osociala sida blev jag tipsad om att fundera på vad som är det värsta som kan hända och hur farligt det i så fall är.
Kan det verkligen vara så att jag är rädd för att bli fysiskt misshandlad, som det hände att jag blev när jag gick i skolan? Först när jag tänker tanken känns den helt befängd. Det är klart att jag inte kommer att bli slagen. Det vet jag helt säkert. Men samtidigt är tanken på egen transport en stor lättnad. Utan den utvägen skulle jag ha tackat nej, så något är det som jag är rädd för.
Så vad är då det värsta som kan hända? Jag kan förstås bli invalidiserad eller ihjälslagen. Kan det bli värre än så?
Nu måste jag förstås fråga mig själv om det hjälper mig att tänka på det här sättet? Det känns som att jag gör saken värre istället för att avdramatisera. Ett kognitivt arbetssätt är nog väldigt bra i rätt sammanhang, men jag undrar om det inte är lite exponeringsterapi jag behöver. Jag behöver nog få upptäcka att jag överlever lördagens äventyr och klarar av att hantera osäkerheten. Jag har i alla fall bestämt mig för att pröva och se vad som händer. Och blir det för jobbigt har jag som sagt en väg ut.
någon sorts dejt
Igår spenderade jag några timmar på en filt i gröngräs, strålande solsken och trevligt sällskap. Vi har träffats på nätet och länge pratat om någon sorts dejt och i går blev det alltså av.
Hon ursäktade sig i förväg och varnade om att hon var förkyld och seg. Visst såg jag hennes trötthet, men jag såg också en gnista som tröttheten inte kunde besegra. Tankar om allt mellan himmel och jord vällde ur henne och vi bollade idéer fram och tillbaka. Jag tycker om ett intelligent meningsutbyte och det bådar gott, men ännu mer njöt jag av att se henne leva upp och gnistra till. Jag solade mig i skenet och njöt av att det värmde.
Den känslan dröjer kvar och jag vill träffa henne igen.
dominant
Jag har en dominant sida av min personlighet och tycker om att vara den som för. För mig är dominans en lyhörd och kärleksfull gåva till den som vill följa. Jag tar ansvar och har den kontroll och självbehärskning som behövs för att erbjuda trygg vila och omsorg.
Min dominanta sida har genom åren kommit till uttryck i olika sammanhang. Jag tycker om att föra en danspartner. Framför kören njuter jag av att låta mina musikaliska visioner styra. I den sexuella leken tycker jag om att ha kontroll och aktivt ta för mig, även om den kontrollen också är ett hinder för min egen njutning.
Jag har också en undergiven sida, dock mindre utforskad.
Jag tycker om att tänka på dominans och undergivenhet som läggningar som kan utforskas genom utlevnad. Ett sådant utforskande blir automatiskt ett ifrågasättande av traditionella könsroller: Istället för att anpassa sig till hur män och kvinnor förväntas vara försöker man bejaka sina egna signaler.
En intressant fråga, som förstås också måste utforskas, är hur viktigt det är för mig att få utlopp för dessa båda sidor av mig själv i olika sammanhang? Särskilt intressant tycker jag frågan är i valet av partner. Hur avgörande är det att min dominanta sida matchas av en undergiven sida hos min partner och vice versa för att relationen ska fungera bra?
varannan man psykiskt frisk
I helgen antogs samtliga motioner om BDSM och fetischism på RFSUs kongress. Jag skrev om dessa motioner i februari då jag rapporterade att varannan man är psykiskt sjuk. Det innebär att RFSU nu arbetar för sexuellt likaberättigande även för utövare av BDSM och fetischism. RFSU ska verka för borttagande av sadomasochism och fetischism som psykiska sjukdomar i Socialstyrelsens klassifikation, motverkande av fördomar kring BDSM och fetischism, samt utredning av hur ett rättsskydd kring BDSM- och fetischutövare skulle kunna se ut.
Mycket bra, tycker jag.