henrik

vägskäl

Idag ska jag till arbetsförmedlingen och skriva in mig som arbetssökande. Jag har haft ett tre månader långt vikariat, men nu är det över och jag är arbetslös igen.

Planen är att fortsätta söka de få tjänster som utlyses inom mitt gebit, trots att de inte är många och trots att konkurrensen är löjligt hård. Samtidigt funderar jag på om det är dags att hitta en annan väg, inte för att det är så ont om jobb, utan därför att jag undrar om jag kan fortsätta att vara så högpresterande. Vad ska driva mig, nu när jag börjar bli tillfreds med mig själv? Jag tycker om det jag gör, men räcker det som motivation?

läsarbekräftelse

Jag har idag avslutat mitt medlemskap på Bloggtoppen.se. Jag har kommit fram till att det inte är viktigt för mig att ha många läsare och än mindre att tävla med andra om det. Det betyder inte att jag inte vill bli läst. Tvärtom betyder det mycket för mig att bli sedd och jag skulle antagligen sluta skriva om inte någon läste. Insikten är bara den att den bekräftelse jag får av att någon väljer att komma tillbaka är mer värd än bekräftelsen av att många hittar hit.

Jag ser ju att besöksräknaren tickar på med ungefär samma antal besökare varje dag och jag väljer att tolka det som att jag har en trogen skara läsare. Några av er lämnar ju dessutom kommentarer, vilket gör mig extra glad, inte minst för att det då är bortom all tvivel att ni har valt att komma tillbaka.

självkänslostärkande åtgärder

För knappt ett år sedan gick jag igenom vad jag så här i efterhand väljer att kalla för en livskris. Under några omvälvande och mörka månader förpuppades jag för att sedan vakna upp trött, men med nya vackra vingar.

Jag jobbar fortfarande med att lära känna mig själv på nytt och bekanta mig med mina nya vingar, inte minst genom att uttrycka mig på denna blogg. Något som kommer åter gång på gång i mina inlägg och som jag har funderat mycket på under det senaste året är självkänsla och olika strategier för att stärka den.

Självkänsla är som bekant vetskapen om det egna värdet. Att ha låg självkänsla är ett problem eftersom man får det svar som man ropar efter; Vet man inte vad man förtjänar så ställer man inte de krav som behövs för att man ska få det.

Till de dåliga strategierna för att stärka sin självkänsla räknar jag till exempel prestation, vandalism, att marknadsföra sig som drömpartner eller sexatlet. Det finns en risk att andra människor känner sig utnyttjade om man beter sig på det sättet. Dessutom lämnar man ifrån sig kontrollen och man får en boost bara om andra ger en det. Huvudproblemet är dock att man blir bekräftad för något man gör och inte är; Frågan om det egna värdet kvarstår.

Bland de bra strategierna räknar jag att ta plats, framför allt känslomässigt, att värna sig själv mot övertramp, att umgås med människor som vill umgås med en själv, helst inte för det man gör utan för den man är, att göra sådant man vill göra för sin egen skull och att ta hand om sig själv. Då visar man nämligen för sig själv att man är värdefull. Dessutom ligger kontrollen i ens egna händer.

Då, för ett år sedan, nådde min självkänsla ett nytt lågvattenmärke, men efter att ha valt bort gamla strategier till förmån för nya kan jag meddela att det ser ut att bli en bra vår!

bekräftelsebehov

Att sätta någon i fängelse är ett frihetsberövande, men det är också ett sätt att begränsa en persons sociala kontakter och därmed möjlighet till bekräftelse. Jag undrar om inte det är minst lika tungt att bära, om inte värre? Om man sedan beter sig riktigt illa i fängelset hamnar man i isoleringscell och berövas den lilla möjlighet till bekräftelse man har kvar.

Jag tror att behovet av att bli sedd är ett av de mest grundläggande, ungefär som behovet av mat eller sömn. Utan bekräftelse blir man nog sjuk, eller värre.

Bäst är förstås om man blir sedd och hörd utan att behöva göra någonting, men är det inte så gör man nog vad man kan för att bli det. Jag antar att ett vanligt sätt är att börja prestera för att få uppmärksamhet. Om inte det fungerar, till exempel därför att storebror redan har satt ribban orimligt högt, kan man försöka sig på motsatsen, som till exempel att missa alla deadlines för att väcka chefens uppmärksamhet. Som sista utväg kan man bli en vandal och slå sönder saker på stan. Då kanske man åtminstone får polisens uppmärksamhet.

När jag tänker på vilken drivkraft som bekräftelsebehovet verkar vara tänker jag att uppmärksamhet antagligen är bland det vackraste man kan ge till någon annan.

sexualkraft

När jag var sjutton år gammal sa min far till mig att jag inte var mogen att ha sex. Det lät konstigt i mina öron, men jag hade och har fortfarande stor respekt för honom och hans tankar. Jag gjorde därför så gott jag kunde för att ta till mig det märkliga budskapet. Det, och annat, gjorde att arvet hemifrån blev en syn på sexualitet som något som bör tyglas.

Idag tänker jag annorlunda om sexualitet. Idag tänker jag att sexualiteten är en väg till känslomässig mognad; Det är en frigörande kraft som hjälper den som vill släppa taget att ge sig hän och låta känslorna växa och blomma ut. Det är en väg till mer fulla möten med andra människor, oavsett om det är sexuellt, sensuellt eller genom kärleksfull vänskap.

flirtis

Jag tog mod till mig och skickade ett brev till kvinnan som jag återsåg efter tretton år när jag var på besök i det förflutna. Hon svarade på mitt brev och ett brev blev till några stycken utväxlade.

Hon är sedan länge lyckligt gift med den man som hon var förlovad med när vi lärde känna varandra och de har nu tre barn tillsammans. Hon verkar leva ett bra liv, men saknar dansen och klättringen. Nu har hon precis hittat någon att klättra med och planerar att ta upp hobbyn igen. Dansen är svårare att ta upp eftersom hon, liksom jag, inte tycker om dansbandsmusik och eftersom det är det enda som erbjuds där hon bor.

En sak som hon skrev gav mig en tankeställare och fick mig att revidera min syn på den relation vi hade; Hon bad om ursäkt om hon hade gjort mitt liv krångligt. Hon berättade att hon när vi umgicks bara umgicks med män som hon kände sig attraherad av och att det flera gånger ledde till situationer som hon fick dra sig ur med en känsla av falskhet. Jag svarade att hon inte hade gjort mitt liv krångligt och att hon inte behövde be om ursäkt. Som jag minns det var hon tydlig med att hon var upptagen och jag vågade därför inte hoppas på något mer mellan oss.

Det fick mig att inse att även om hon är ett av mina mer positiva och ljuva minnen så följer vår relation precis samma mönster som de flesta av mina relationer har gjort: Jag blev förtjust i någon som tyckte om min uppmärksamhet men som inte ville ha mig.

Kanske tycker jag mer om flirtis än vad jag är medveten om och kanske söker jag mig till sådana kvinnor eftersom jag, precis som de flirtiga kvinnorna, får min självkänsla tillfälligt stärkt av bekräftelsen? Kanske jag egentligen behöver och borde leta efter en kvinna som är mer trygg i sig själv, inte är så beroende av bekräftelse och därmed också har ett mindre flirtigt sätt?

catering

Som svar på mitt tillkännagivande om att vara en mindre duktig storebror föreslog min far catering. Det var för sent till påskmiddagen, men förslaget finns kvar inför nästa familjesammankomst, vilket låter ljuvligt i mina öron!

Jag undrar om en mer neutral mötesplats än föräldrahemmet också vore bra för syskonrivalitet och andra spöken från förr, men det initiativet bör nog inte komma från storebror.

Vi får se vad som händer.

påskuppehåll

Nu tar jag för första gången sedan starten 15 januari några dagars upphåll i mitt bloggande. Jag ska fira påsk och öva mig i att inte vara en duktig storebror. Jag tänker ta färre initiativ, mindre ansvar och ge mina syskon mer plats.

Efter helgen är jag tillbaka med nya tankar om både det ena och det andra. Bland annat tänker jag berätta vad jag till min stora förvåning fick veta när jag tog mod till mig och växlade några brev med kvinnan som jag återsåg efter tretton år när jag var på besök i det förflutna.

Tills dess önskar jag alla mina läsare en riktigt glad påsk!

en vän som har valt mig

Jag har fått en ny klätterkompis. Hon är attraktiv och trevlig och vi har riktigt kul tillsammans, både när vi klättrar och när vi pladdrar på om allt möjligt däremellan. Jag njuter av hennes sällskap och hon verkar njuta av mitt och inte minst av att få min uppmärksamhet. Nu har hon pojkvän, så jag tillåter mig bara att känna och inte att vilja. Eftersom hon har valt någon annan så väljer jag också bort henne. Men hon är duktig på att klättra och vi fungerar bra tillsammans. Som klätterkompis har hon valt mig lika mycket som jag har valt henne, och det är mycket värt.

Jag tror faktiskt att jag till slut börjar lära mig att fokusera på vad en kvinna vill och väljer, istället för hennes kroppsspråk och de signaler som vittnar om förtjusning eller attraktion. Inte så sällan verkar det senare handla om en längtan efter bekräftelse och en önskan om att få känna sig speciell, och inte nödvändigtvis en vilja att mötas på lika villkor i en intim relation. Det är ett försök att bevisa sitt eget värde, ungefär som när jag har sökt bekräftelse genom prestation.

Även jag känner mig speciell och värdefull när jag umgås med någon som får mig att känna mig attraktiv, men bara om vi väljer detsamma. Att uppvakta någon som väljer bort mig får mig tvärtemot att känna mig otillräcklig och som om det är något fel på mig och att bli uppvaktad av någon som jag har valt bort ger mig dåligt samvete och får mig att känna mig falsk.

Men nu har vi som sagt valt samma sak, nämligen att vara klätterkompisar, och då kan jag slappna av och njuta av mina känslor för henne och av att hon verkar finna mig attraktiv. Antagligen kommer dessa känslor att ebba ut så småningom eftersom vi har valt som vi har valt, men då har vi det gemensamma klätterintresset och ett pladdrigt umgänge att falla tillbaka på.

euforisk rädsla

Två veckor efter att jag började klättra, för snart tre år sedan, fick jag chansen att klättra en längre tur i Dolomiterna i norra Italien tillsammans med en mer erfaren klättrare. Vi klättrade fem replängder med ganska enkel men bitvis exponerad klättring på varm och fin kalksten. På sista replängden blev vi överraskade av regn och åska och fick ganska bråttom med att fira ned, men trots att jag var genomblöt och kall efter denna min första längre klättertur var jag helt lyrisk och hög på endorfiner. Det är bland det häftigaste jag har gjort!

Nu, tre år senare, får jag inte längre samma kickar av rädsla, men det finns fortfarande något njutbart i att under säkra former utsätta mig för sådant som gör att min kropp signalerar fara. Det är skönt att bli påmind om att upplevelsen av rädsla inte alltid är jobbig eller ångestfylld, utan också kan vara behaglig eller till och med euforisk.