henrik

Jag fick en kommentar från en läsare om Bara jag!s och min överenskommelse om att jag skulle säga ifrån om hon gick för långt. Läsaren tyckte att ansvaret inte borde ligga på mig allena utan delas av oss båda.

Nu har Bara jag! och jag sagt upp kontakten så jag kan inte fråga henne hur hon fungerar. Inte heller hann jag lära känna henne tillräckligt väl för att kunna göra en kvalificerad gissning, men rent allmänt tycks det mig att det är människor med ett osäkert anknytningsmönster som har svårast att se var mina gränser går. Jag har frågat flera sådana personer varför de inte funderar på hur det skulle kännas att själva bli utsatta för den behandling de ger mig och svaret är varje gång detsamma: De säger att de tänker på vad de gör och att de inte kan se något kränkande i det.

Min gissning är att människor med ett osäkert anknytningsmönster tycker att övertramp inte på långa vägar är lika skrämmande som när någon gömmer undan sina känslor. Då vet de inte var de har personen och börjar frukta att de inte är omtyckta eller att de kommer att bli övergivna. Snarare tycker de att det är bättre att man i all välmening oavsiktligt går för långt.

Jag tror också att människor med osäkra anknytningsmönster har svårt att sätta egna gränser. De har inte så sällan varit utsatta för kränkningar under sin uppväxt och har därför aldrig lärt sig hur en väl fungerande relation ska kännas. Deras intuition är därför inte till hjälp, varken när de ska värja sig själva eller när de möter andra. När de inte kan använda sina egna känslor som mallar, blir de tvungna att lägga hela ansvaret på den de möter.

Det gör frågan om delat ansvar mer komplicerad. Att kräva delat ansvar blir detsamma som att kräva att den andra ska ändra på sig, och det tycker jag inte att man kan göra. Var och en måste ansvara för sin egen personliga utveckling.

Däremot kan man förstås välja sina relationer. Jag, som tvivlar på att jag duger som jag är och undrar om det är något fel på mig, söker i mina dåliga stunder bekräftelse på mina fel och brister. Därmed sänder jag ut signaler som säger att det är bara att klampa på. Den som inte vet var gränsen rimligen bör gå gör då det och om det visar sig att övertrampen i längden sliter är det antagligen bättre att säga tack och adjö.

Jag är helt övertygad om att mitt åtgärdsprogram med tiden kommer att göra mig mer trygg i mig själv. Då kommer jag att sluta att bjuda in andra till övertramp, vilket gör det lättare för osäkra personer att umgås med mig. Tills dess får jag acceptera att det finns människor som jag inte passar ihop med, nämligen de som just nu attraherar mig mest, eftersom opposite attracts.

Jag får erkänna att jag är oerhört fascinerad och attraherad av kvinnor som är utåtriktade, flirtiga och visar mycket känslor. De ser och bekräftar mig, vilket får mig att känna mig värdefull och eftertraktad, en känsla jag verkligen längtar efter. Det verkar också som att de attraheras av mitt kontrollerade sätt, vilket antagligen tolkas som trygghet.

Min gissning är att dessa kvinnor hör till gruppen osäkra, eller ängsliga, för att använda modern anknytningsteoris terminologi. De bekräftar i överflöd för att de söker mycket bekräftelse.

Samtidigt som jag verkligen tycker om den uppmärksamhet de ger mig så skrämmer mig också alla känslor, särskilt om de är negativa. Det gör det svårt för mig att inte tappa bort mina egna. Även jag verkar skrämma dessa kvinnor; När jag låter bli att visa mina känslor vet de inte var de har mig, vilket är läskigt för någon som är osäker. Osäkerheten kan därför ibland – här är mina erfarenheter olika – leda till att de vill göra om mig till något som känns tryggare, vilket får mig att känna att jag inte duger som jag är. Dessutom vill kvinnor med ett osäkert anknytningsmönster ofta gå väldigt fort fram i ett förhållande medan jag behöver ta små steg och sakta vänja mig. Det är med andra ord upplagt för krockar.

Så det bästa vore antagligen om jag dels blev mer trygg i mig själv och dels hittade en partner bland de 60% av befolkningen som är trygga anknytare.

Jag läser vidare om och fascineras av ankytningsteorin. Det hela började med studier av småbarn på 1950-talet. Då var det vanligt att man skilde barn från deras föräldrar under sjukhusvistelser. Man tänkte att sjukhusets personal kunde ta över föräldrarnas roll. Studierna visade dock att det påverkade barnen mycket negativt och att föräldrarna fyller en viktig funktion dels som en hamn att söka skydd i när omgivningen är skrämmande och dels som en trygg bas att utgå från i utforskandet av omvärlden.

På 1970-talet föreslogs en modell med tre olika typer av anknytningsmönster, tryggt, undvikande och ambivalent, och i slutet 1980-talet lyckades man visa att de anknytningsmönster som barnet utvecklar återkommer i den vuxnes kärleksrelationer, men inte nödvändigtvis i andra typer av relationer. En vuxens kärleksrelationer fyller också en funktion som en skyddande hamn och en trygg bas.

Med samma teknik som The Big Five togs fram för att karaktärisera personlighet, se rationell personlighet, visade man i slutet av 1990-talet att det räcker med två variabler för att beskriva anknytningsmönster, ängslighet och undvikandegrad, en modell som ersatte den tidigare med tre kategorier.

En introduktion till anknytningsteori finns här.

Jag gjorde testet Close Relationsships Questionnaire på yourpersonality.net och fick resultatet 2.46 i ängslighet och 3.14 undvikandegrad. Skalorna går från 1 till 7, så testresultatet säger att jag är mer undvikande än vad jag är ängslig, vilket överensstämmer med mina egna tankar, men också att skillnaden inte är så stor. Det verkar alltså som att jag i jämförelse med andra är ganska trygg i mitt anknytningsmönster, åtminstone när jag väl lever i ett förhållande.

Samtidigt är mitt schema ett problem, men inte för att jag inte kan lita på eller komma andra människor nära, för det kan jag om jag får lite tid på mig, utan för att jag har lätt för att tappa bort mig själv och har nöjt mig med relationer som inte har svarat mot mina behov. Det har förstärkt min negativa bild av mig själv och det är ett hinder när jag nu vill komma någon nära igen.