henrik

fem dagar

Här kommer en återblick från det som hände mellan mig och Bara jag! under fem dagar i juli månad i år, det som blev slutet på vår bekantskap.

Den 3 juli faller jag i ett avgrundsdjup. Jag mår illa, men svordomarna tyder på att det finns vrede i det jag känner. Trots att jag drar mig undan, så hjälper min ilska mig att undvika att aktivera det schema som är kopplat till mitt undvikande anknytningsmönster.

Efter en stärkande paus på Lofoten tar jag nya tag och skriver kontaktannons, version 2.0. De reaktioner jag får gör att jag bestämmer mig att kasta bort allt och börja om från början, men som en tillfällig lösning gör jag några små justeringar och publicerar dem i en kommentar. Bara jag! missförstår och skriver 19 juli:

Åååh, vet inte vad jag ska säga…

Du har ju inte ändrat nånting. Egentligen. […]

Henrik, får jag säga bara en kort sak till dig. Lyssna. Du duger som du är. Precis bara som du är. Kanske fattar du inte vad jag menar. Men det är det enda jag kan säga just nu.

Och ska du skriva nån kontaktannons mer….så är mitt råd: KILL YOUR DARLINGS och VAR DIG SJÄLV! Det räcker. Mer än väl.

KRAM HENRIK! KRAM! KRAM KRAM!

Det känns som om hon tillrättavisar ett litet barn; Hon sätter sig på huk, håller fast mina axlar och försäkrar sig om att jag ser henne i ögonen innan hon talar allvar med mig. Efteråt får jag en kram och en klapp på huvudet. Notera sista meningen i mitt svar:

Nej, jag gjorde bara några små ändringar. Det är en nödlösning tills jag orkar göra ett nytt försök och börja om från början. Jag är ledsen om det gör dig frustrerad.

Här är mitt schema på väg att aktiveras. Jag fokuserar på Bara jag!s känslor och gömmer undan det obehag jag själv känner. I själva verket undrar jag om hon är besviken på mig, om hon tänker att jag inte förstår eller ens lyssnar på henne och om hon upplever mig som omogen eller underutvecklad på något vis. Kanske är det något fel på mig som gör att jag helt enkelt inte kan förstå vissa saker som andra människor förstår?

Dagen efter, 20 juli, skriver jag kontaktannons, version 3.0: jante som Bara jag! kommenterar:

Ok. Jag ska inte säga att det blir värre och värre. För det är inte sant. Men jag är överraskad och häpnar över hur många olika sätt du kan skriva på. Poetiskt, drömmande, romantiskt och nu jag vet inte vad jag ska kalla det. Men ändå blir du en gåta för mig i denna annons. Och jag tycker nog mest att det är en uppvisning i hur klurigt och finurligt du kan formulera dig. […]

Mitt svar visar att mitt schema nu är aktivt:

[…] Det är tråkigt att se dig besviken och disillusionerad […]

Lite längre ner i samma dialog skriver hon något som jag tar som en bekräftelse på min misstanke om att det är något konstigt med mig:

[…] Du är annorlunda Henrik. Och det är fint. Men jag fattar nu att det kan bli krockar. För många tänker nog inte som du. Som från en annan planet känns det som ibland. Men det är ju häftigt samtidigt, tycker jag. Jag ska bara vänja mig och försöka se det från ditt perspektiv utan att förlora mitt eget. […]

Hon fortsätter med att prata om sina erfarenheter om Asperger och intellektualisering som försvarsmetod och jag funderar på om hon försöker ge mig ledtrådar om vad mitt problem är.

Bara jag!s kommentar till kontaktannons, version 4.0: den nakna sanningen, skriven 21 juli, är

Ja, jo, jag tror nog att det är så nära som du kan komma. […]

Här blir jag lite irriterad över att hon har så låga tankar om mig:

Så nära vadå? Och varför kan jag inte komma närmre?

Irritationen hjälper mig att byta sinnestillstånd något. Jag är fortfarande självförnekande, men ifrågasätter i alla fall det hon säger.

Jag faller dock fort tillbaka. I diskussionen om kontaktannons, version 5.0: enligt mallen, skriven 23 juli, kommer vi in på en gammal diskussion och Bara jag! berättar att hon blev snopen, inte besviken, över att jag formulerade mig så kort när jag berättade om vilka länder jag har varit i. Jag förklarar:

Resandet har till största delen varit i jobbet. Visst kan jag berätta mer om hur insidan av konferensbyggnader ser ut, men jag har svårt att göra det passionerat.

När jag inser att jag återigen har svarat väldigt kort trots att hon just har poängterat fördelarna med att breda ut sig ber jag om ursäkt för det:

Förlåt att mitt svar blev så kort.

Hennes respons är:

NÄÄÄÄEEEEE, nu får du ta och ge dig! Ska du hålla på och be om ursäkt för allt stup i kvarten?

Lägg aaaaaaaaaavv! […]

Jag känner för första gången att hon ser vad jag kämpar med, men inte att hon möter mig med förståelse eller medkänsla. Hennes svar känns snarare som en örfil.

Nu är slutet nära. Droppen som får bägaren att rinna över är hennes kommentar till kameleont-inlägget, 24 juli:

=D

Jag får upp en bild av vi alla drar och sliter i dig och du likt en cirkusapa gör den ena konsten efter den andra. Känns det så?

Diagnos: Schizofren… ;-)

I efterhand ser jag hur skilda sinnestämningar vi är i. Hon verkar vara allmänt uppåt och skämtar glatt om min mentala hälsa. Jag har lagt band på mig själv i fem dagar och känner mig nedstämd, kvävd och instängd. Att skämta är det sista jag vill:

Jag klarar inte av att besvara det där utan att bli självdestruktiv. Jag återkommer.

Två timmar senare lyckas jag till slut säga ifrån:

Att ställa en psykiatrisk diagnos var att gå för långt i dina analyser av mig. Det är inte ok. Att du använder humor för att göra det svårare för mig att besvara en så allvarlig anklagelse tycker jag inte heller om.

Jag gör det sakligt och utan att säga något om vad jag känner. Min respons verkar komma som en total överraskning för Bara jag!. Hon blir ”hemskt förtvivlad och ledsen” över min ”bristande tillit” och väljer att ge sig av. Jag fylls av lättnad och dagen efter skriver jag om hur det känns att känna sig eftertraktad. Jag lämnar nästan direkt det självförnekande sinnestillståndet bakom mig och mitt schema avaktiveras.

Uppenbarligen är tanken att det är något fel på mig också en komponent i mitt schema och antagligen räcker det med att jag är lite ur form för att jag ska börja söka bekräftelse på det. Den bekräftelsen upplever jag att Bara jag! gav mig rikligt av. Gång på gång hörde jag henne säga ”ja, det är fel på dig, men det gör inget”. På det viset lockade hon omedvetet fram min mest ynkliga sida.

Precis som i historien med den förskräckliga ja-leken verkar det som att jag låter bli att uttrycka känslor som jag inte kan förklara. Jag känner obehaget, som med tiden övergår i nedstämdhet, men förstår inte vad det beror på och säger därför inte ifrån. Först när skämtet om min mentala hälsa dyker upp hittar jag en ursäkt för att reagera.

7 augusti, 2007 av mekanismer

den förskräckliga ja-leken

Det schema som är kopplat till mitt undvikande anknytningsmönster verkar bara vara aktivt i vissa situationer. I ett försök att förstå vad som aktiverar det letar jag bland kommentarer på bloggen och hittar flera dialoger där jag ser spår av det. Ett exempel är när bless i en kommentar till inlägget kärlekens val föreslår att jag ska leka ja-leken. Hon skriver:

[…] Du kanske kan smyga igång med att träna ja-leken. När någon säger något måste man entusiastiskt ropa JA! och […] följa förslaget. […]

Hon tipsar också om en hemsida och föreslår en bok av Kieth Johnstone.

Jag är vid gott humör och tycker att det låter som en rolig lek:

Ja, det låter som en rolig lek. Ja, jag ska ta en titt på hemsidan. Ja, boken skulle jag säkert uppskatta att läsa. […]

Istället för att fundera på om boken intresserar mig leker jag leken och säger ja till allt bless föreslår. Min kropp reagerar med ett svagt obehag, men jag viftar bort det. Vi leker ju bara.

bless är inte riktigt nöjd med min reaktion:

Så fint att du svarar ja, om än ett litet ja med kommatecken bakom […]

Så jag upprepar min självförnekande handling mer bestämt:

JA!, det låter verkligen som något som skulle falla mig i smaken. […]

Obehaget som följer är denna gång större och förändrar mitt sinnestillstånd. Jag känner mig inte alls så glad som jag gör sken av att vara. Jag blir också vaksam på bless. Hon känns obehaglig. Min impuls är att skjuta henne ifrån mig, men jag håller den tillbaka. Jag kan inte se att hon har gjort mig illa och vill inte ta ut mina irrationella reaktioner på henne. Nu är mitt schema aktivt.

Dagen efter skriver jag ett inlägg om njutningens konst och bless svarar:

Gå och beställ tid hos en massör med en gång, vännen. Vad väntar du på? Nu! Det är fortfarande JA!-leken som gäller =)

Oerhört provocerande för en löjligt lastbar och luststyrd människa som mig att läsa. Jag blir nästan arg. Förlåt, men du måste ju ha det härligt.

Jag är fortfarande vaksam och tar hennes kommentar som en bekräftelse på mina misstankar om att jag inte duger som jag är. Det jag ser när jag läser hennes kommentar är att hon talar om för mig att jag måste ändra på mig och att hon använder både ja-leken och hot om vrede för att få mig att göra det.

Min känslomässiga reaktion är kraftig. Att boka massage känns jobbigt och jag vill inte. Att säga nej är att misslyckas med att leka ja-leken och att riskera bless ilska. Jag är trängd, hotad och av leken belagd med munkavle. Resultatet är ångest.

Efter nio timmar lyckas jag pressa fram

Du behöver inte be om ursäkt, bless. Det verkar som att detta är ett komplicerat ämne för oss båda och det är tråkigt att höra att jag provocerar dig så till den grad att du blir arg.

Med risk för att provocera dig ännu mer får jag tyvärr berätta att jag inte klarar av att leka den här leken med dig. Inte idag i alla fall. […]

Jag uttrycker mig sakligt och diplomatiskt. Jag visar att jag är medveten om och känner förståelse för bless reaktion men säger inget om vad jag själv känner. När jag skriver att hon är arg är det med förhoppning om att hon ska säga emot.

Först dagen efter, när jag börjar hitta teorier om varför jag mår som jag mår, skriver jag en kommentar som innehåller orden rädsla, ångest, misslyckande, krav och självförnekelse. Då berättar jag om mina känslor och det är början på vägen tillbaka.

Att skylla på bless är fel. Hon kan inte veta hur jag mår om jag inte berättar det. Dessutom var det ju inte hon, utan jag själv som aktiverade mitt schema genom att utföra en handling som ingår i det. Det som sedan fick mig att dröja kvar i mitt självförnekande tillstånd var ett omedvetet tankefel; Uppenbarligen tror jag att jag måste kunna förklara mina känslor för att ha rätt att uttrycka dem.

6 augusti, 2007 av mekanismer

checklista för sunda kärleksrelationer

Följande checklista för sunda kärleksrelationer hittade jag i boken Varför väljer jag alltid fel partner? av Eva Rusz:

  1. Jag har rätt att få känna mig lugn, trygg och säker i en relation.
  2. Jag har rätt att förvänta mig en god framtid.
  3. Jag har rätt att få veta vilka värderingar min partner har.
  4. Jag har rätt att få uttrycka mina egna behov, mina tankar och känslor utan att bli bestraffad för det.
  5. Jag har rätt att få ta del av sådant min partner gör och som rör oss och vår relation.
  6. Jag tar eget ansvar för hur min relation kan bli. Jag säger ifrån om något inte motsvarar mina behov eller förväntningar.
  7. Jag har rätt att säga nej till sex, om jag inte just då vill eller orkar.
  8. Jag accepterar inte fysisk, sexuell eller psykisk misshandel.
  9. Jag har rätt att kräva att min partner visar mig respekt och acceptans.
  10. Jag har rätt att ha ett socialt liv vid sidan av vår relation, där jag kan lära och växa.
  11. Jag har rätt att avsluta min relation om den inte motsvarar mina behov.
  12. Jag anser att samma ”rättigheter” ska gälla även för min partner.
  13. Jag är en person som har rätt att välja vem jag vill leva med, inte bli vald.

Första gången jag läser igenom listan får jag nästan tårar i ögonen. Jag tror inte mina ögon. Kan jag verkligen få allt det där? Jag blir bedrövad och känner mig sorgsen för allt jag har stått ut med, men samtidigt hoppfull inför framtiden och känner hur otrolig skönt och värmande det är att höra någon säga, även om det bara är en bok, att jag förtjänar en relation med allt detta.

Andra gången läser jag mer noggrant och tänker igenom vad de olika punkterna säger. Det är förstås inget konstigt eller märkligt med någon av dem. Tvärtom är de rätt självklara.

Ändå har jag inte haft någon kärleksrelation där alla punkter har varit uppfyllda. Punkterna 8, 10, 11 och 12 är de enda som jag inte någon gång har tummat på och det är antagligen bara för att jag inte har haft någon partner som velat det.

Kanske är det svårt att förstå varför jag har stått ut, men jag har helt enkelt inte tänkt och resonerat kring kärleksrelationer på det här sättet. Jag har gått på känsla utan att veta hur en sund kärleksrelation ska kännas.

5 augusti, 2007 av relationer

undvikande anknytningsmönster

Gårdagens glimtar visar hur jag i olika sammanhang har dragit mig undan känslomässigt eller accepterat att jag inte har fått komma nära. Jag har, för att använda ankytningsteorins terminologi, ett undvikande anknytningsmönster. Sådana mönster visar sig i barnets relation till sina föräldrar och i den vuxnes kärleksrelationer, men inte nödvändigtvis i andra sammanhang.

Traditionellt har föräldrarnas roll ansetts vara helt avgörande för vilka anknytningsmönster ett barn utvecklar, men det finns forskning som tyder på att genetiska faktorer också är viktiga. Det skulle kunna förklara varför mina syskon delvis har utvecklat andra anknytningsmönster, trots att våra föräldrar, såvitt jag kan se, inte knöt an till oss så olika.

Min gissning är att jag är född med den sociala känslighet som min mor kommenterade när jag var fem år gammal och att mina föräldrar inte visste hur de skulle hantera mina särskilda behov och erbjuda mig något bättre alternativ än den trygghet och ro som ensamheten hade att erbjuda när det sensoriska trycket blev för stort.

Mitt avvaktande och följsamma sätt är ett handikapp i dejtingsammanhang, även om jag inte upplever det som ett särskilt stort sådant. Jag behöver bara lite tid för att hinna känna mig trygg. Det kräver tålamod av andra, men om jag får den tid jag behöver och bemöts av förståelse och medkänsla har jag inga problem med att öppna mig och berätta vad jag känner och vill.

Det stora problemet är ett annat. När jag inte berättar för andra om vad jag tycker och känner sänder jag mig själv budskapet att det inte spelar någon roll. Jag förringar mitt eget värde, vilket leder till att jag blir ännu mindre benägen att dela med mig av mig själv och det hela blir till en negativ spiral. Eftersom jag inte har vetat att jag duger och förtjänar en väl fungerande kärleksrelation har jag nöjt mig med mindre.

Ytterligare ett sätt att uttrycka samma sak på är att säga att jag har ett inre schema i kärleksrelationer som säger att jag inte duger som jag är. Mina strategier för att hantera det obehag schemat ger mig är att dra mig undan, distansera mig känslomässigt, undvika att provocera och vara lyhörd på andra människors behov. Dessa strategier har bekräftat och förstärkt mitt schema.

Anknytningsteorin erbjuder alltså en modell som kan förklara varför jag trivs så bra på egen hand och varför jag mår så otroligt mycket bättre när jag inte aktivt letar efter en partner. Min kropp belönar mig med välbehag för strategier jag lärde mig som barn, ett belöningssystem som har förstärkts av mina erfarenheter av kärleksrelationer i vuxen ålder. Jag minns till exempel den underbara befrielse och lättnad jag kände efter uppbrottet med mitt ex.

4 augusti, 2007 av jag känslor kommunikation mekanismer relationer

glimtar

Här är några glimtar ur mitt förflutna. Jag återkommer med kommentarer.

  • – Han är så känslig.

    Min mor förklarar för bekanta på besök varför jag, fem år gammal, springer och gömmer mig när vuxna skrattar åt mig.

  • – Neej, det där blev inte bra!

    Min far kunde uttrycka frustration och irritation. Jag har aldrig varit rädd för honom, men som barn tyckte jag att hans känslor kunde vara skrämmande.

  • Under låg- och mellanstadietiden levde jag med rädsla i mitt liv och jag tränade mig i att vara uppmärksam på andra människor så att jag kunde lägga benen på ryggen vid behov. Jag skrev om det i solar plexus.

  • När jag var 17 ville jag göra sexualdebut, men mina föräldrar satte stopp för det, vilket jag accepterade. Jag respekterade deras värderingar, men slutade prata med dem om sex och relationer.

  • Jag uppnådde aldrig någon vi-känsla med mitt ex. Jag kände inte att hon var förmögen att möta mig på det sättet och accepterade det.

  • – Det är något som inte känns riktigt rätt med dig.

    Jag förstod aldrig vad kvinnan som visade mig himmel och helvete syftade på. Jag uppvaktade henne under ett och ett halvt års tid med förhoppningen att komma på var skon klämde och därmed kunna göra något åt saken.

  • I våras var jag på dejt med den ej namngivna. Efteråt satte hon mig i en dissonant förhållning genom att kalla mig för egoistisk och känslosnål innan hon sa tack och adjö.

  • För några dagar sedan, på grund av blogg-läsares reflektioner, frågade jag mig själv om jag är så närvarande som jag själv har tänkt eller om jag bara är en kameleont som kan skapa en illusion av det.

3 augusti, 2007 av ofokuserat

mångfasetterad

Ordet mångfasetterad är inte så lätt att stava. På den dejtingsajt som jag har spenderat alldeles för mycket tid är det många som försöker, men få som lyckas. I rätt sammanhang kan det finnas humor i det.

En av mina favoriter är

Jag är en välutbildad och mångfassiterad kvinna med mycket humor […]

En annan är

Är en mångfasseterad kvinna […] Har jobbat som […] parallellt med sjuksköterskejobbet.

Ibland skänker mig min uppmärksamhet glädje.

2 augusti, 2007 av ofokuserat

överenskommelse

– Hur dags ska vi springa?
– Det går bra när som helst. Föreslå gärna en tid.
– Jag antar att du äter frukost vid nio? Skulle elva passa?
– Det går bra, men hur går det med dina lunchplaner då?
– Ingen fara, jag hinner.

Efteråt skrattade jag gott åt mig själv. Det är ett under att två följsamma och lyhörda människor lyckas komma fram till något.

1 augusti, 2007 av kommunikation

secretary

Jag har just sett filmen Secretary från 2002, en film som marknadsfördes och antagligen uppfattades av de flesta som en romantisk komedi. För den BDSM-intresserade är ordet sensuell ett lämpligt tillägg.

Filmen handlar om Lee Halloway, spelad av Maggie Gyllenhaal, som efter en kortare vistelse på ett mentalsjukhus får jobb som sekreterare på en advokatbyrå. Sakta men säkert växer en mycket speciell relation fram mellan Lee och hennes chef, Mr Grey, spelad av James Spader. Relationen är fylld av dominans och underkastelse och av sadomasochism.

Filmen skildrar ett möte mellan två personer som kämpar med psykiska problem och inom BDSM-världen reagerade många negativt på att en mindre vanlig sexuell läggning än en gång kopplades samman med psykisk ohälsa. Å andra sida finns ett mycket positivt budskap i filmen; Huvudpersonernas sexualitet framställs som en helande kraft.

Secretary är producerad av Hollywood, men skiljer sig från andra Hollywood-produkter. Beskrivningarna är inte förskönande eller överromantiserade. Filmen känns inte publikfriande. Tvärtom gör de introverta karaktärerna och den ibland svårtillgängliga dialogen att filmen känns som en stolt film. Den är vad den är och det är upp till publiken att avgöra om de tycker om den eller inte. Jag gör det och hade den varit lite mindre förutsägbar hade jag inte haft mer att önska. Jag ger den fyra daskar på baken av fem möjliga.

Jag hittade öppningsscenen på YouTube.

31 juli, 2007 av sexualitet

kan jag vara den jag vill vara?

Personlighetstester kan vara roliga eftersom de hjälper en att utforska den bild man har av sig själv. Kanske kan man till och med ifrågasätta sina egna föreställningar och fundera på när de stämmer överens och inte stämmer överens med det man upplever. Dessutom bidrar personlighetpsykologin med ett språk och som vanligt är relevant terminologi en av de viktigaste nycklarna till förståelse. Allt detta är bra, men det som verkligen fascinerar mig är inte vad jag är utan vad jag vill bli.

Att jag ser mig själv som en resenär i tiden på väg mot föränderliga och sakta klarnande mål, är förstås också ett av mina personlighetsdrag; Jag är, enligt Myers-Briggs klassificering, intuitiv.

Kanske skulle jag må bättre av ett mer balanserat förhållningssätt, lika ofta sensoriskt kännande i nuet som intuitivt uppfattande och med sikte på framtiden? Att oftare vara utåtriktat och bara göra istället för att alltid vända blicken inåt och tänka efter först kanske också skulle göra mig gott? Och hur är det med min känslomässiga stabilitet? Vill jag att glädje, lycka och njutning ska kännas starkare även om priset är att sorg, saknad och förtvivlan blir mer intensivt?

Å andra sidan undrar jag hur fri jag är att forma min egen personlighet? Det är ingen tvekan om att människors personlighet kan förändras. Trauman och livskriser leder ju ofta till det, men det betyder inte att det är lätt att ändra sig eller att alla delar av personligheten är lika föränderliga. Att försöka ändra något som är väldigt svårt att ändra leder förstås till frustration och en känsla av otillräcklighet. I så fall är det bättre att acceptera sig själv som man är.

Så hur vet man vad man kan och inte kan förändra?

30 juli, 2007 av jag visioner

lika barn leka bäst?

Dagens fundering handlar om huruvida det finns något i två människors personligheter som gör att de passar mer eller mindre bra ihop. Dejtingsajten be2 säger något vagt om att likheter underlättar men att olikheter i vissa fall kan ha positiv effekt och PARSHIP.se påstår sig veta när lika barn leka bäst och när opposite attracts.

Det finns forskning som visar att den ”äktenskapliga kvaliteten” är högre i förhållanden där en eller båda parter är extroverta och lägre om en eller båda är stresskänsliga, men i övrigt tyder inte studien på att likheter eller skillnader i personlighet skulle vara till för- eller nackdel.

På denna sida fann jag några ord om att både extrovert personlighet och förståelse för andras behov verkar spela roll i förhållanden. Det låter rimligt i mina öron att tolerans gör att man kan hantera skillnader. Likaså kan jag tänka mig att stor skillnad i grad av extrovert personlighet innebär stor skillnad i behovet av social stimulans. Det krävs nog både ömsesidig förståelse och kreativitet för att hantera det.

Samtidigt ska man nog komma ihåg att vi är så mycket mer än bara våra personligheter. Vi är

  • de omedvetna automatiska tankar och scheman som hjälper oss att göra alla de val som vi jämt och ständigt ställs inför,
  • de kunskaper, färdigheter, erfarenheter och minnen som spelar så stor roll för hur vi upplever våra känslor och sinnesförnimmelser,
  • de drömmar, förväntningar, förhoppningar och allt det som driver oss,
  • en del av ett socialt och kulturellt sammanhang,
  • vår fysiska kropp med dess färg, form, lukt och andra egenskaper,

och säkert en massa andra saker som jag inte har tänkt på. Allt detta kan säkert också påverka hur två människor fungerar tillsammans.

Att överblicka och förstå ett så komplext system är nog helt enkelt inte görbart. Fast å andra sidan är vi ju alla rustade för att hantera sådana situationer; Vår intuition kan fungera som kompass. Det fina med intuitionen är att den blir bättre och bättre med åren. För varje gång den sviker oss, ökar sannolikheten att den träffar rätt nästa gång.

29 juli, 2007 av relationer