henrik

ful och ärlig

Jag hittade en artikeln i SvD från 2005 som refererar till en undersökning som genomförts på en amerikansk dejtingsajt. Här är några citat:

  • 55 procent av alla män och 20 procent av alla kvinnor blir inte kontaktade av någon. […] Kvinnor mottar i genomsnitt meddelanden från 12,6 olika män medan motsvarande siffra för män är 2,6.
  • Utseende är för såväl kvinnor som män den viktigaste egenskapen för att lyckas i sin internetdejting. […] För män är det dessutom bra att vara lång. Flest meddelanden får män som är drygt 190 cm långa. Kvinnor bör däremot inte vara alltför långa, mellan 160 och 173 cm är bäst. […] För kvinnor är optimalt BMI 17. […] Motsvarande värde för män är 27 […] Varken för kvinnor eller män är det alltså optimalt att befinna sig i normalzonen 18,5-25.
  • Att vara rik är som man en stor fördel: ju högre inkomst desto fler kvinnor som tar kontakt. För kvinnor är sambandet mellan inkomst och framgång i stället U-format. Att tjäna lite är inte bra, men det är inte heller bra att ha en alltför hög inkomst. På liknande sätt förhåller det sig med utbildning. Män tjänar på att ha en hög utbildning, för en kvinna är det inte bra att vara alltför utbildad.
  • Med tanke på att bara en procent uppger sig se sämre ut än genomsnittet och att 3,5 procent av användarna uppger sig tjäna mer än en och en halv miljon kr per år […] kan man fråga sig om dejtingsajter främst lockar de vackra och rika eller om det måhända är så att människor inte är riktigt sanningsenliga i sina kontaktannonser. Det senare är nog rimligare att anta.
  • Ett av de mest etablerade resultaten i forskningen kring partnerval är att människor attraheras av personer som är lika dem själva. […] Det visar sig […] att även på internet attraheras människor främst av dem som liknar en själv. […] Utbildningsnivå och inkomst är mycket mer lika för dem som har utbytt kontaktinformation än för sajtens användare i allmänhet. Även fysisk attraktion är positivt korrelerad. Vackra människor matchar med andra vackra människor. Rika män tenderar dessutom att matcha med vackra kvinnor, men inte tvärtom.

Jag börjar förstå att internetdejting inte fungerar för alla; Jag är 176 cm lång, har ett BMI på 23, är inte rik, är arbetslös och har försökt ge en ärlig bild av mig själv. Då är det inte konstigt att jag inte är attraktiv.

9 september, 2007 av nätdejting

ett sorglöst farväl

Mitt medlemskap på dejtingsajten har gått ut. Under de tre månader som jag var medlem kontaktade jag runt hundra kvinnor. Av dessa svarade färre än tio en gång men i bara några enstaka fall ledde det till en dialog. Om man bortser från spam har jag blivit kontaktad av två kvinnor, men inte heller det ledde till något mer än några få utväxlade brev.

Jag är inte van att känna mig så oattraktiv: På dansgolv räcker det att jag visar upp mig under första dansen för att kvinnor sedan ska stå i kö. Mina studenter ger mig goda kursutvärderingar och vänner kommer till mig när de behöver någon som lyssnar och förstår.

Jag har funderat mycket på vad det är som gör mig så ointressant. Jag tycker att jag följde konstens alla regler: Jag laddade upp många bilder, jag la stor energi på att skriva en välformulerad presentation och jag fyllde noggrant i profilens alla fält. De kvinnor jag kontaktade valde jag med stor omsorg och när jag tog kontakt var jag noga med att berätta vad som hade fångat mitt intresse och med att skriva något innehållsrikt och genomtänkt. Jag provade allt från poesi till humor.

Den som läst min blogg vet att jag också har undrat om det är något fel på mig och om jag behöver utveckla min personlighet för att ha en chans att träffa någon. Jag har funderat på allt ifrån om jag är känslomässigt distanserad till om jag behöver vara beredd på att skaffa barn med en kvinna för att vara intressant. Med hjälp av personlighetstester och anknytningsteori har jag lärt mig mycket om mig själv, som jag har nytta av i olika sammanhang.

Den ursprungliga frågan om varför jag är så totalt oattraktiv på dejtingsajten är dock fortfarande obesvarad. Det vore intressant att veta om min berättelse är unik eller om det finns andra män som känner igen sig. Jag antar att det är först genom att jämföra mig med andra som jag kan förstå vad jag gjorde för fel, eller om det till och med finns någon inbyggd mekanism i dejtingsajten och dess sociala regler som gör att internetdejting inte fungerar för mig.

Nu lämnar jag hur som helst internetdejtingen bakom mig. Jag tror inte att det är nyttigt för mig att dröja kvar där jag inte känner mig omtyckt. Min självkänsla behöver bli bättre, inte sämre, så jag letar vidare efter andra sociala sammanhang där jag kan hitta människor som vill umgås med mig.

8 september, 2007 av nätdejting

salsero

Igår gick det lite snett och i morse mådde jag kymigt. Jag hade inte ångest, men mådde heller inte bra. Nu, efter att ha tränat i gott sällskap och sedan ätit gott mår jag bra igen.

Jag hamnade på ett dansgolv igår med förhoppning om att det skulle spelas jazz. Det visade sig dock att det var salsa som gällde, en dans som jag med nöd och näppe kan producera ett grundsteg i, men inte mer, så att försöka dansa kändes inte som ett alternativ.

Jag dröjde ändå kvar ett tag. Jag tycker att salsamusik är enformig och monoton, men dansen är kul att titta på. Det dök också upp några vänner som jag växlade några ord med. Allt eftersom tiden gick kände jag dock mer och mer att jag inte passade in och till slut blev jag sittande för mig själv i ett hörn.

Då dök en av de tre som har fått mig att känna mig uppvaktad upp och det var först i samtal med henne som jag märkte att jag mentalt var i ett tillstånd, inte lika tydligt, men samtidigt inte olikt det jag hamnade i under dusten med Bara Jag! under fem dagar i juli. Jag blev osäker och följsam, vilket verkade göra henne osäker, vilket i sin tur gjorde mig ännu mer osäker.

Det är läskigt att se hur omständigheter snabbt kan förändra mitt sinnestillstånd, men det positiva är förstås att jag efter sommarens övningar och analyser nu kan se det. Kanske kan jag också lära mig att undvika sådan social sammanhang som plockar fram min undvikande och följsamma sida? Att nu återvända till dansgolvet där det dansas salsa är ingen bra idé. Antingen får jag först bli en salsero eller också får jag söka mig till andra sociala sammanhang.

7 september, 2007 av mekanismer

uppvaktad

Höstterminen är här och Sverige vaknar till liv. Kurser och andra aktiviteter drar igång och man träffar nya och gamla bekantskaper. Till min stora förvåning finner jag mig själv helt plötsligt uppvaktad av tre olika kvinnor på en och samma gång. Därmed har jag en strålande möjlighet att öva på både det ena och det andra.

Först och främst kommer tvivlen smygande. En av tjejerna är en söt, attraktiv och supersocial 25-åring. Varför skulle hon, som borde kunna få vem hon vill, vara intresserad av mig? Förstår hon inte hur gammal jag är? Jag är knappast ett bra val om hon letar efter en far till sina barn. Borde jag berätta att jag inte ens är säker på att jag vill ha barn?

Övningen är då att fokusera på vad jag vill istället för att försöka tänka åt henne. Då blir det lättare och jag hålls inte tillbaka av tvekan och tvivel. Jag känner mig otroligt smickrad av att hon visar mig sitt intresse. Hon är lätt att tycka om och jag lär gärna känna henne mer.

För det andra rör sig två av kvinnorna i samma kretsar, känner till varandra och verkar inte vara överlyckliga med att ha konkurrens, vilket ger mig dåligt samvete. Jag känner ansvar och att jag borde välja.

Övningen här är på sätt och vis densamma. Jag måste försöka fokusera på mina egna behov. Det jag vill är att få tid att lära känna dessa kvinnor så att jag vet vad det är jag väljer. Det där sista, att det är jag som väljer, är inte heller självklart. Om jag inte tänker på det finns risk att jag låter mig bli vald av den som eventuellt finns kvar när de andra har gett upp. Jag kan förstås inte hindra andra från att ge upp, men genom att berätta vad jag känner och vill kan jag i alla fall förhindra att de ger upp på grund av bristande information.

För det tredje får jag inte glömma bort att njuta av att vara uppvaktad.

1 september, 2007 av relationer

hedonism

Petra är hedonist och jag har den senaste tiden träffat flera personer som bekänner sig till den hedonistiska läran. Det har gjort mig nyfiken. Vad går hedonismen ut på?

Det verkar finnas flera olika tolkningar. Inom religionen är det en ateistisk och njutningsbejakande reaktion mot missuppfattningen att kristendomen motsätter sig lust och lycka. Hedonism syftar då på hedendom, det vill säga kristendomens nedvärderande benämning på folklig tro.

Inom filosofin är det en etisk doktrin som säger att njutning och lycka är det godaste av det goda. Det väcker många komplexa och svåra filosofiska frågor, som vems lycka som ska värderas högst och hur man ska värdera lycka i nuet kontra möjligheten till lycka i framtiden. Det verkar vara många visa män som har grubblat över sådana frågor.

Inom psykologin är det en lära som hävdar att människan i grunden alltid strävar efter njutning.

De flesta hedonister som jag har träffat verkar dock bara syfta på att de tillåter sig själva att njuta, inte så sällan i reaktion till en tidigare mer återhållsam livsstil. Då blir det mer en fråga om personliga val och övergripande attityd till livet och kanske är det dit jag också är på väg?

31 augusti, 2007 av ofokuserat

kanske barn

Jag undrar om jag när jag kryssade ”kanske” på om jag vill ha barn gjorde mig oattraktiv på dejtingsajten som jag gick med på i början av sommaren? Jag har sökt runt lite på sajten och det verkar som att de allra flesta kvinnor utan barn letar efter någon att skaffa barn med och att de kvinnor som inte vill ha barn letar efter någon som liksom de själva redan har barn. Tänk om förklaringen till min totala avsaknad av attraktionskraft är så enkel? Det vore en mindre jobbig förklaring än att jag ligger efter i min personliga utveckling.

29 augusti, 2007 av nätdejting

tillfredsställda sociala behov?

Hur tillfredsställer jag mina grundläggande social behov?

Ett problem, som jag har, är att det kan gå väldigt lång tid innan jag börjar känna att något inte är bra. När jag inte har ätit på ett tag blir jag hungrig, men min kropp verkar inte på samma sätt signalera saknad när till exempel mina känslor och tankar inte blir sedda. Det är först när de blir sedda som jag märker att något har varit fel. Så när jag inte kan gå på känsla får jag nu försöka resonera istället.

Eftersom jag inte lever i något förhållande måste alla mina social behov tillfredsställas i andra sociala sammanhang. Mina vänner är förstås viktiga och genom att jag tar eget ansvar för att odla givande relationer hoppas och tror jag att jag kan tillfredsställa mina behov, kanske till och med bättre än vad de villarenoverande småbarnsföräldrarna lyckas med?

Min blogg fyller också en viktig roll. Här öppnar jag mig och blottar många av mina mest ömtåliga sidor. Jag visar vad jag tänker och känner och förväntar mig att bemötas med respekt. Jag får ofta förslag på hur jag kan arbeta med min personliga utveckling, vilket i och för sig kan vara kul, men det viktiga är att bli sedd.

Intressant nog kan även en främling på ett dansgolv betyda mycket. Jag kan få fysisk närhet, uppskattning och ett hjärtligt bemötande.

Jag har funderat på om jag behöver lägga till något till mitt åtgärdsprogram för att se till att mina grundläggande social behov blir fyllda, men det viktigaste, att välja mitt umgänge med eftertanke, är redan en punkt på listan. I övrigt handlar det nog bara om att ta en titt på listan över de grundläggande sociala behoven någon gång emellanåt och tänka efter om något saknas mig.

26 augusti, 2007 av ofokuserat

anknytning är ett kognitivt schema?

Igår ställde jag en fråga om vilken roll anknytningsrelationer har när vuxna människor tillfredsställer sina grundläggande sociala behov. Som vanligt är de möjliga svaren inte långt borta när väl frågan är formulerad. Min hypotes är att anknytning till en partner är en del av ett kognitivt schema; Vi fortsätter att använda samma strategier för att tillfredsställa våra sociala behov som vi använde när vi var barn.

Nu ska jag fundera på om det går att testa hypotesen.

24 augusti, 2007 av relationer

grundläggande sociala behov

Med insikten om att jag inte kan lita på min förbaskade intuition sneglar jag på vad forskningen säger om människors grundläggande sociala behov. Följande lista hittar jag i Varför väljer jag alltid fel partner? av Eva Rusz:

  1. Säkerhet och förutsägbarhet. Att mötas av förutsägbara reaktioner ger trygghet.
  2. Kärlek, omsorg och uppmärksamhet. Att mötas av omtanke stärker självkänslan.
  3. Acceptans och uppskattning. Att bli accepterad för den man är ger trygghet.
  4. Empati. Våra känslor behöver bli sedda.
  5. Guidning och beskydd. Vi behöver kunna öppna oss utan att riskera att bli utelämnade, förlöjligade eller tillintetgjorda.
  6. Bekräftelse av tankar. Våra tankar behöver bli sedda.

Eva Rusz skriver om vilken social funktion relationen mellan ett barn och dess vårdnadshavare fyller och pekar på att den vuxnes kärleksrelation fyller precis samma funktion.

Antagligen finns det evolutionsbiologiska förklaringar till att barn knyter an till sina primära vårdnadshavare; Ett barn som tyr sig till och bekräftar sina vårdnadshavare har större chans att bli väl omhändertaget. Varför en vuxens kärleksrelation också är en anknytningsprocess verkar dock vara en öppen fråga.

Jag har en fråga som jag tycker är ännu intressantare: Är en eller några få väldigt nära relationer det enda sätt som en vuxen kan tillfredsställa sina grundläggande sociala behov på, eller kan ett socialt nätverk där olika individer bidrar på olika sätt fylla samma funktion? Skulle jag sluta längta efter en kärlekspartner om jag lyckades omge mig med kärleksfulla, accepterande och bekräftande människor?

23 augusti, 2007 av relationer

sociala nätverks-sajter

För den som inte förstår varför sociala nätverks-sajter som myspace, facebook och Linked in har blivit så otroligt populära kan jag tipsa om denna video som på ett skönt sätt förklarar poängen.

Tänk om man kunde övertala villarenoverande småbarnsföräldrar att ta sig tid till att sätta sig vid datorn. Mitt aktiva sociala nätverk består till största delen av människor som är mellan fem och femton år yngre än mig. Alla dessa kontakter är värdefulla, men samtidigt saknar jag kontakter med jämnåriga. De borde ju finnas, men hur ska jag hitta dem när de länkande noderna lägger sin tid på barn och villa?

22 augusti, 2007 av ofokuserat